Stålhård satir över arbetsliv och makt

av Ann-Christine Snickars

Rosanna Fellmans debutbok Strömsöborna lät höra röster från marginalen, av människor som det inte gått så bra för: utsatta, våldsamma, exploaterade och ignorerade. Språket var rufsigt och skrovligt, aldrig tillrättalagt. Vi skulle bara lyssna. Dikten är en bra form för det. I den nya samlingen, Republikens President – Tasavallan Presidentti, befinner vi oss också i ett Finland just nu, möts av ett öde som också är fransigt i kanterna. Men nu har vi tagit hissen till toppen. Presidenten har huvudrollen.

Om Strömsöborna var ett slags vittnesdikt (fast fiktiv), mörk med inslag av skruvad humor, är den nya boken stålhård satir. Med den läserfarenhet jag har av den tidigare läser jag den som en satir över arbetsliv och maktfördelning.

I den tidigare finns en konturskarp dikt om det lågavlönade arbetets monotoni. Nu finns en som går över tre sidor och nöter in en enda fras: ”Arbetet är din identitet, arbetet är din vilja”. Underströmmen handlar om det ofrånkomligt ensamma i att vara kvinna i offentligheten. Allt som sticker ut sticker samtidigt en hel massa i ögonen.

Presidentskandaler måste undvikas, och äger de ändå rum finns krisplaner. En manöver är att skaffa ett husdjur som ser bra ut i pressen. En hund erbjuds, men presidenten struntar i mjuka konnotationer och vill hellre ha en staty av Mannerheims häst.

Presidentskapet är en fråga om image. Och om landet överhuvudtaget är intressant är det som marknadsunderlag. Presidentens uppfattning om medborgarna är vag. Hon är sponsrad (läs beroende) av ett företag som tillverkar chips (med strömmingssmak). Presidenten behövs som reklampelare, men det räcker med en logo på kavajen, eller blazern.

Rosanna Fellmans specialitet är att gestalta en lömskt smygande förnedring på alla nivåer. Det kan knytas till ting, som blazern, eller beskrivas genom att flytet för seriösa ärenden avbryts av något trivialt (är inte jättemånga i riksdagen allergiska mot eukalyptus?).

Demokratin och andra stora frågor flyttar till mer inflytelsefattiga sfärer, som i dikten ”Lauantai-illallinen” som har en listigt familjär ansats. Och det finns stor brådska över allting. Dåligt förberedda ärenden avgörs hastigt, finns opposition hinner den inte med. För att inte tala om individen. Presidenten hunsas och jagas av tjänstestaben.

Brådskans estetik är synlig i texterna, det är på gott och ont. Det är en del av innehållet, men läsaren skottas runt i många olika riktningar. Språkbytena kan ibland krokas fast i detta, som en agenda. Hela sekvenser, utan översättning, är på finska.

Språkbytet kan betyda olika saker. Det representerar en verklighet för oss i Finland, men inom texten kan det också bli demonstrativt, en maktdemonstration, beroende på vem som för ordet.

Dikterna kan intas bäst på två olika sätt. Dels, om tillfälle ges, som scenpoesi där de får färg av författarens karisma, dels som reflekterad egen läsning. Då får leka-president-nivån också andra aspekter. En kan föra tankarna till författarskap, hur författare i dag fraktas runt som kändisar och det skrivna lätt kommer på efterkälken.

Det går också att läsa boken som en ångestbeskrivning, där individen är isolerad från nästan allt som är naturligt socialt och glädjefyllt, så som det varit för många under pandemin. Risk för att passera gränsen: kanske det är jag som havererar och tror att jag är president.

Eller så är Republikens President – Tasavallan Presidentti en uppdatering av marxismens alienationsbegrepp, där presidenten rasat ner i den alienerade klassen. Hur man än väljer att läsa är det verkningsfullt.    

Rosanna Fellman:
Republikens President – Tasavallan Presidentti.
Förlaget, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.