Stumhet får röst i svårtillgängligt drama

av Zinaida Lindén

Ryusuke Hamaguchi tog den internationella arenan med storm med sin film Wheel of Fortune and Fantasy. Drive My Car premierades med en Oscar för bästa internationella film.

Drive My Car handlar om några japaner som bär ärr efter olika trauman. På japanska heter filmen ­Doraibu mai kā, en allusion på The Beatles pigga låt: Baby, you can drive my car/ And maybe I’ll love you.

Någon pigghet finns inte här, lika lite som någon självdistans eller humor. En sorts kärlek uppstår mellan en man och hans kvinnliga chaufför. Vägen till den är lång och vinglig. Vi färdas i mannens röda Saab, utsätts för oändliga monologer och kan inte komma ut.

Regissören Kafuku (Hidetoshi Nishijima) är lyckligt gift med dramaturgen Oto (Reika Kirishima). Tillsammans har de överlevt sitt enda barns död. De odlar kreativitet på var sitt håll, inte sällan med rätt så annorlunda medel. Kort före Otos plötsliga bortgång får Kafuku veta att hon hade en del hemligheter för honom. I stället för att falla i depression går änklingen vidare med sitt liv och jobbar desto ivrigare.

På en teaterfestival där han ska sätta upp Tjechovs pjäs Morbror Vanja träffar han Misaki (Toko Miura), en yrkeschaufför som enligt festivalens regler ska köra honom runt i hans egen bil. Den dystra, kedjerökande Misaki ser ut som en syster till Wynona Riders taxikusk i Night On Earth av Jim Jarmusch. Men skenet bedrar, Misaki är allt annat än tuff. Hon bär på en sorg som hon inte kan hantera. I hennes sällskap börjar Kafuku reflektera över sitt liv.

I bilen lyssnar Kafuku jämt på en kassett med sin hustrus röst: kort före sin död bandade hon alla replikerna från Morbror Vanja för honom. Kafukus namn syftar på Franz Kafka, men hela hans gestalt för tankarna till Hamlet med dennes eviga fråga ”Att vara eller icke vara”. Med ena foten står Kafuku nämligen i icke-varat. Det gör även den unga Misaki.   

Filmen är knappast episk men däremot nog monumental. Detta utdragna kammarspel som bygger på en kort novell av Haruki Murakami kan upplevas som överlastat med solennitet och nästan naivt i sina försök att återge karaktärernas känslor med hjälp av Tjechov. Några gripande scener etsar sig i minnet: provspelningarna där skådespelarna kommer från olika länder och samarbetar utan att förstå varandras språk, huvudpersonernas resa till Misakis hemtrakter där de biktar sig för varandra i ett snöigt landskap, den stumma koreanska aktrisens (Park Yoo Rim) fängslande teatermonologer på teckenspråk.

Hamaguchis episodfilm Wheel of Fortune and Fantasy var i mitt tycke både sofistikerad och tillgänglig. När det gäller Drive My Car misslyckades jag med att ge mig hän och uppskatta denna tre timmar långa färd. Finalen bjuder på en glimt av optimism – eller rättare sagt, mono no aware, den ljuvt vemodiga insikten om världens härlighet och förgänglighet, tack vare vilken alla ting får liv och dras till varandra.

Drive My Car. Drama. 2 h 59 min. 
Japan, 2021. Regi: Ryusuke Hamaguchi. Manus: Ryusuke Hamaguchi, Takamasa Oe, efter en novell av Haruki Murakami. Foto: Hidetoshi Shinomiya. I rollerna: Hidetoshi Nishijima, Toko Miura, Reika Kirishima, Masaki Okada, Park Yoo Rim

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.