Tyngden och nåden

av Rakel Similä

Döden är en framtid, barndomen ett förflutet. I detta mittemellanlandskap befinner sig karaktärerna i Sara Stridsbergs novellsamling Hunter i Huskvarna. Längtan och saknad driver berättelserna i bägge riktningar: mot döden och mot barndomen. Stridsberg söker den blottade människan, och möjligen är det som filosofen Simone Weil säger: ”Det finns bara två ögonblick i en människas liv av fullkomlig nakenhet – födelsen och döden.”

Stridsberg har hittat sitt karaktäristiska landskap, och denna rymd är sig lik i Hunter i Huskvarna. Det är vattnet och vansinnet, fadern och flickan. De ärrade människorna som älskar. Vissa av novellerna är i högre grad igenkännbara, såsom ”Vi var rovdjur”, där två flickor åker bil genom regnet tillsammans med en äldre man. Syskonrelationerna och åtrån tar mera plats nu än tidigare, och det närmast karnevalistiska får spelrum i novellen ”Familjen”. Det är en berättelse om ett exklusivt sällskap som man binder sig till på livstid. Syftet är att ”samla och katalogisera ett antal föremål som hörde till kulturen”. Det rituella, högborna och absurda vävs samman till svart komik, som mot bättre vetande kunde liknas vid Svenska Akademien.

”Vi drömde mycket, det var det som fanns att göra, vi levde lika mycket i drömmarna som utanför.” Stoffet för drömmarna skiljer sig åt, det är förälskelsen, Gud, döden. Alla lika hisnande. Det tvära i novellerna följer det undermedvetnas logik, både i sättet mörkret faller men även i nådens verkningar. En kvinna skjuter sin älskare, en pojke försvinner, en tonåring tror sig vara havande med ett Jesusbarn. Och förlåtelsen är, som alltid, måttlös: ”I åtta år ville han döda henne, sedan förlät han henne. Det var det svåraste han hade gjort i hela sitt liv.” Litteraturen är en plats utanför tiden, eller så är den en plats med alla tider, den gör det omöjliga i förlåtelsen möjligt.

”Jag har alltid sökt ett språk som står på vansinnets sida”, säger Stridsberg om sitt skrivande. Jag märker att jag under läsningen väntar på att författaren förlorar fästet. Jag väntar på vansinnet. Jag väntar på att språket rasar sönder i takt med världen. Stundvis svävar Stridsberg lite ovanför karaktärerna, med sitt polerade språk behåller hon själv kontrollen i stället för att låta liven pulsera ut på sidorna. Den språkmässiga perfektionen står då i strid med den tematiska besattheten. Avhållsamheten följer inte människans fall, författaren ser bara henne singla ned ovanifrån.

Stridsbergs platser är platser som livet redan lämnat. Detroit, Huskvarna. En fyr vid världens rand. Övergivenheten är ett slags avslöjande: vi får veta vad människan är, när hon inte har något annat än sig själv. Författaren lämnar ändå inte henne helt ensam. Den aviga och våldsamma varelsen omgärdas alltid av ömhet. Stridsberg älskar sina karaktärer, och möjligen är kärlekens blick den enda blick som verkligen ser. Jag vet inte hur jag ska beskriva smärtan i den avslutande novellen, den där berättaren vänder sig till sin döda lillasyster, jag vet inte hur jag ska säga hur ont det gör.

Hos Stridsberg känner man tyngdlagen, så som man känner den inför ett stup, när man befinner sig i säkerhet och inte lider av svindel. Hon har en förmåga att vidga verkligheten, göra uppror mot den, utan att för den skull mista sanningen. Det finns ett ljus och en nåd som bryter mörkrets och våldets kedjereaktion, det är detta Stridsberg skriver om.

Sara Stridsberg:
Hunter i
Huskvarna.
Albert Bonniers förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.