Emanciperade till underordning?

av Salla Aldrin Salskov

Otto Ekman skriver i Ny Tid 4/2022 att innehållsvarningar i konst kan ha en frigörande effekt för konstnärer och åskådare och argumenterar för att innehållsvarningar kan förstås som ”ett slags formalisering, av det medvetna eller undermedvetna kontrakt som publiken gör (eller i alla fall borde göra) då den bänkar sig framför scenen.” Ekman skriver vidare: ”Om jag som åskådare har fått en rättvis förhandsvarning, och ändå gjort valet att gå in och slå mig ner, då har jag också avsagt mig rätten att sedan plötsligt bli chockerad av vad jag ser eller utsätts för inne i salongen”.

Liksom Ekman tänker jag att innehållssvarningarna har ”ältats till utmattningens rand”. Det är en diskussion som lätt polariseras. Frågan är givetvis mer komplicerad än så. Diskussioner om innehållsvarningar tenderar att mer eller mindre implicit handla om vad som är politiskt och hur vi kan bidra till och uppnå samhällelig förändring, snarare än upplevelser av konst, som när den bränner till eller utmanar invanda tankemönster också kan förändra oss.
Därför vill jag som Ekman tänka vidare kring vad innehållsvarningen, förstådd som en fråga om ett kontrakt om frihet och rättvisa, kan innebära. Det är nämligen här jag stöter på ett problem, inte olikt det som förts fram av kritiker av innehållsvarningar.

Vad innebär det för konsten och för dess kritiker och åskådare om vi på förhand bestämmer villkoren för hur konsten kan och bör omtalas? Vad betyder ”frihet” och ”rättvisa” i detta sammanhang?
I frihetsargumentet och kontraktsidén som Ekman för fram genljuder en affärslivets logik där kontraktet säkerställer villkor för hur en situation kan upplevas eller tolkas.

Kontraktsidén är en illusion av ”frihet” eftersom den består i en reglering av tolkningar av verket. I motsats till frihet fungerar kontraktet därför – om en avsagt sig rättigheten att exempelvis bli chockerad – censurerande.
För hur kan man uttrycka den öppenhet som kan finnas i en tolkning, eller den ambivalens som ett verk kan ge uttryck för, oberoende av innehållsvarningar som getts? Problemet med kontraktsidén är att det som exempelvis är kritikerns roll, att förmedla de reaktioner/tankar som ett verk väcker, blir sekundärt till frågan om hur dessa kan och får upplevas.

Tanken om att publiken och konstnären ingår ett kontrakt som ska säkerställa precis det som konsten även tematiskt behandlar (exempelvis frihet och rättvisa), blir svår att förstå som annat än ett kringgärdande av konstens frihet.
Ett exempel på varför kontraktsidén inte fungerar: tänk på vad det är att efter att ha tagit del av verket eller föreställningen ha blivit berörd, upprörd, konfunderad, tagen. Genom kontraktet har en dock avsagt sig rätten till den egna upplevelsen! Det blir svårt att se hur ett kritisk och genuint samtal om konst ska kunna föras om villkoren för samtalet är något man förhandlat om på förhand, och där man dragit upp kriterier för hur det ska tolkas och vad som ”får” sägas.

Det obehagliga, chockerande och våldsamma som innehållsvarningar ofta handlar om kan uttryckas och representeras på en mängd olika sätt. Där en ser Fassbinders Martha som en komisk representation av sadomasochism, ser en annan en gruvlig berättelse om övergrepp, fysiskt och psykiskt våld. Om vi tar kontraktsidén på allvar kan varken konstnären eller olika åskådare mötas i ett öppet och genuint samtal om konsten – och dess friheter och problem, om hur konstnärer använder sig av olika element, och hur dessa kan upplevas.
I konsten kan inget kontrakt garantera en”fri zon” eller ”trygga rum”. Om vi anammar affärslivets vokabulär om frihet och rättvisa reduceras samtal om konst till performativa gester – och en amoralisk verskamhet där inget står på spel så länge alla ser till att följa kontraktet.

Salla Aldrin Salskov

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.