Ett multiversum av möjligheter

av Ali Abaday

Den färska filmen Doctor Strange in the Multiverse of Madness för in Marvels universum i skräckgenren, samtidigt som den väcker frågor om lycka.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness, den 28:e filmen förlagd till Marvels filmuniversum (MCU), har nyligen haft premiär. Filmen, som är regisserad av Sam Raimi, följer Doctor Stranges (Benedict Cumberbatch) nya äventyr. Den är nästa film i raden efter Disney+-serien What If… och den senaste Spiderman-filmen No Way Home som introducerar idén om multiversum.

Trots att han är mest känd för sina skräckfilmer är Sam Raimi ändå ingen nykomling i superhjältegenren. Förutom Darkman (1990), regisserade han också de tre första Spiderman-filmerna med Tobey Maguire i titelrollen (2002–2007). Även om den nya Doctor Strange-filmen alltså tar sig an skräckfilmen, strövar den inte långt från superhjältekonceptet.

Allt är möjligt i multiversumet

Teorin om multiversum innebär tanken om att det universum vi kan iaktta endast är en av flera parallella världar – som kan vara mer eller mindre kopplade till varandra. En extrem teori är att det finns ett oändligt antal universum, och att allt som är möjligt således också existerar i något av dessa universum. Idén om multiversum är intressant. Eftersom varje beslut vi gör tar oss in på en stig, funderar vi på hur våra liv skulle formas om vi fick gå tillbaka i tiden och ändra dem. Idén om multiversum dragen till sin spets innebär att det finns ett universum för varje val vi teoretiskt kan göra. Peter Howitt’s film Sliding Doors (1998) är ett exempel på ett verk som utgår från den här idén, och Luis Borges Trädgården med gångar som förgrenar sig (1941) är ett annat.

Den andra Doctor Strange-filmen tar det här konceptet till en rätt avancerad nivå, men skrapar på samma gång bara på ytan. De olika universumen i filmen har alla samma grundläggande byggstenar – Strange förälskar sig till exempel i alla versioner i samma person, och Thanos är ärkeskurk i alla parallella världar vi gästar. Rent visuellt är det tvådimensionella och det pixelerade universumet väldigt intressanta.

I filmen möter vi en av Marvels nya hjältar, America Chavez (Xochitl Gomez), vars superkraft är att hon kan röra sig mellan olika universum. Skurkarna i filmen jagar henne eftersom de vill utnyttja hennes förmågor. Tematiken är inte ny för superhjältefilmerna – till exempel i filmen X-Men (2000) var det skurken Magneto som försökte kidnappa hjälten Rogue.

I Sam Raimis film utnyttjas idén alltså i skräcksyfte. Filmen är löst baserad på Marvels åttadelade serie House of M (2005). Det ska påpekas att att det lönar sig att innan man ser Doctor Strange in the Multiverse of Madness kolla in tv-serien Wandavision (2021) på Disney+, och för att begripa den är det också bra att ha viss kunskap om handlingen i filmerna Avengers: Infinity War (2018)  och Avengers: Endgame (2019).

Filmens handling utgår från karaktären Wanda Maximoff/Scarlet Witch (Elizabeth Olsen), som efter att ha förlorat sin familj hotar att förgöra vårt universum – eftersom hon inte klarar av tanken på en verklighet där hennes barn inte existerar, och vet att i ett annat universum lever hon fortfarande lycklig med sina barn.

Hjälten Doctor Strange har alltså två uppgifter i filmen – dels att stoppa Wanda från att förgöra vårt universum, och dels att hindra att skurkarna lägger beslag på America Chavez krafter, vilket skulle låta dem härska över alla universum.

Sam Raimi lyckas väl med att introducera konceptet med multiverset, som kommer att fungera som utgångspunkten för Marvelfilmernas nya fas. Han lyckas navigera ett invecklat narrativ med relativ lätthet, och lägger snyggt på det spännande horrorlagret. Filmen lyfter fram frågan om hur ondska och godhet kan existera i samma själ som två extremer samtidigt.

America Chavez berättar i filmen om andra universum som på olika sätt är bättre än våra – mer demokratiska, med bättre levnadsförhållanden, eller där till exempel maten är gratis för alla. Å andra sidan noterar filmen att vi kanske trots allt inte har det så illa, om man jämför med vissa av de världar som visas upp.

När jag lämnar bion efter den 126 minuter långa filmen är en av de frågor som bubblar upp till ytan: ”Är jag lycklig?” Under sina resor genom multiversum upptäcker Doctor Strange att inga versioner av honom verkar vara särdeles lyckliga. Trots hans status som superhjälte, och räddare av världen, med otroliga, övernaturliga krafter till sitt förfogande, tycks han inte kunna bli lycklig. Tanken slår en att kanske Stephen Strange tvärtom skulle vara lite lyckligare utan alla sina superkrafter.

Enligt den mest extrema teorin om multiversum, är det inte möjligt att alla versioner av Strange är olyckliga, eftersom idén om ett oändligt antal universum med ett oändligt antal versioner av verkligheten förutsätter att det finns åtminstone ett universum där vi alla är lyckliga.

Nåväl, skulle det göra dig lyckligare att veta att det existerade en lyckligare version av dig själv? Eller skulle tanken göra dig olycklig? Enligt Nietzsche är lycka ett flyktigt tillstånd, vilket betyder att lyckan Strange känner då han segrar över en skurk inte är långlivad. Å andra sidan menade Aristoteles att lycka kommer från de livsval vi gör, och från dygdiga handlingar. Men även om Strange (liksom de flesta superhjältar) gör moraliska val, är han inte precis lycklig.

Stoicismen menar att en av orsakerna till olycka är tillfälliga motgångar som sårar våra känslor och instinkter, och att om vi logiskt inser att vi inte bör bry oss om sådant vi inte kan påverka, blir vi lyckligare. Buddha ser inte lycka som ett resultat utan som en väg. John Stuart Mill anser att lycka är avsaknaden av smärta och existensen av njutning. Allt detta pekar på att Strange borde vara lycklig. Enligt filmen grundar sig hans olycka på det faktum att han inte kan gå tillbaka och förändra sina tidigare val, som tvingar honom att att separeras från kvinnan han älskar, och i andra verkligheter skulle kunna vara tillsammans med. Det väcker tanken om att framgång inte föder lycka, eftersom framgång ofta innebär en kapplöpning mot tiden. Men för sann lycka, borde man kanske kunna glömma tiden.

Översättning Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.