Ömsint om mor och dotter

av Robert Myhreld

För över hundra år sedan konstaterade filosofen Lev Sjestov med en inte liten skäppa av ironi att upphovet till ”den så kallade litteraturkritiken” kom sig av att författarna egentligen inte var medvetna om den själsliga process som skrivandet var. För att göra litteraturen tillgänglig krävdes förstås kritiker med huvudet på skaft som förstod sig på författarna och som kunde ”utlägga dem, egentligen – komplettera dem.” Kritikern dissekerade verken, karvade märgen ur varje bokstav och sydde ihop en trasdocka till analys. En sådan sjestoviansk arketyp till självgod litteraturkritiker skulle inte vara till någon nytta vid en läsning av Thuva Steens Modershymn. Jag tror nämligen att hon är helt på det klara med vad hon skrivit.

Modern i boken är döende i cancer och dottern har ej träffat henne på länge. Dottern knaprar Atarax inför besöket. Huset är gammalt och det ”luktar vattenskadad tapet och fuktiga möbler.” Modern säger inte mycket, men vinnlägger sig om att gravstenen ska vara inskriptionsfri. Lite varstans i huset ligger halvätna muskadaver som katterna lämnat och i skåpen står utgången mat. De äter cocktailfrukt, ser på tv och modern ”gömmer sig bakom ansiktet.” Döden är något som inträder tidigare än vi ofta tänker oss.

Boken innehåller barndomsminnen och -händelser vilka är kursiverade på egna sidor.

Det är genom en tavla som jag förstår att människor dör. Den föreställer ett skepp som förliser. Havet slukar människor…Jag är sju år gammal … Vi är ändliga varelser. Allt det jag älskar kommer tas ifrån mig.

Allt berättande rör sig i tiden, men här är den en entitet som visar sig snarare än verkar i det dolda. Tid som rinner bort ”som floder ur våra kroppar.” Orden är återhållsamma och nogräknade med vad de vill avslöja. Min syn grumlas, texten spjärnar emot, jag läser igen och funderar. Det förblir dunkelt; kanske beror det på dimman som återkommer och sotet vilket lägger sig som en hinna över världen. Havet som ger och tar är nära och de minnesladdade tingen som rotas fram är i ett förmultningstillstånd. En oro och obehagskänsla klibbar sig fast. Jag har svårt att frigöra mig. Vill jag?

Vi kan sluta oss till att modern utöver cancern inte mådde särskilt väl. Med barnet i bilen och gaspedalen i botten säger hon att hon ska köra av vägen. Rädslan i baksätet tränger genom sidorna och vår ändlighet hamnar återigen i blickfånget:

Jag blundar hårt och knyter nävarna, gör mig redo att trasas sönder. Upplever världen för sista gången.

Utöver modern hinner andra människor knappt visa sig innan de förflyktigas. Dottern får uppleva det tomrum vi alla känner när en människa lämnar oss. Kvar blir ihåligheten efter den person vi var i sällskap just med den som lämnat. Det gemensamma narrativets sista punkt är satt.

Modershymn är en debut som ni ska karva i på egen hand. Det är en ärlig och stundtals rå men alltid ömsint berättelse om relationen mellan mor och dotter som trots sitt lilla format närmast kräver en omläsning.

Thuva Steen:
Modershymn.
Atlas, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.