Onödigt texttung postkolonial betraktelse

av Otto Ekman

Alte Nationalgallerie visslar tidens melodi i en intressant kritisk
betraktelse över Paul Gauguins konst från Tahiti och sanningen
bakom hans kolonialt präglade ”ädel vilde”-brand. Men slutresultatet snubblar på den gamla utställningsproblematiken: att balansera spännande grejer med tung bakgrundsinformation.

Om det är någon av de gamla vita männen i imperiernas Europas kulturkanon som verkligen är mottaglig för en postkolonial kritisk blick är det Paul Gauguin. Den franske konstnären och kolonialherren som rollspelade som ädel vilde medan han levde tropiskt lyxliv på Tahiti och teatraliskt beklagade sig över att samma kolonialism som han själv i allra högsta grad deltog i och profiterade på hade gjort hans idealistiska projektioners mål ”inautentiskt” och ”för västerländskt”. Som lurade sin fru hemma i Europa på pengar för att ha råd att åka tillbaka till kolonin som i den europeiska fantasin förvandlats till en utopi av vackra villiga infödingskvinnor fria från trångsynt europeisk sexualmoralism.

Samme man övergav lika glatt sin trettonåriga polynesiska ”hustru” Teha’amana (som han dessutom gift sig med för att få tillgång till hennes familjs matförråd) då det var dags att åka hem och sälja brandet ”ädel vilde” åt Parissocieteten. Naturligtvis hade han före det smittat inte bara henne utan åtminstone två andra minderåriga polynesiska ”älskarinnor” med sin syfilis.

Postkolonialismen når Museumsinsel

Att en modern, ifrågasättande och postkolonial syn på historien nått fram också till det pampiga Museumsinsel i Berlin står klart redan vid ett tidigare besök på Humboldtforum, där informationsskyltarna numera pliktskyldigt redogör för det wilhelminska imperiets varierande kolonialbrott och på vilka sätt de är kopplade till den imponerande arsenal av spjutspetsar, kastknivar, masker, klädesplagg, skulpturer och dylikt som nu pryder museets montrar. Men Alte Nationalgallerie tar i sin utställning ”Paul Gauguin: Why Are You Angry?” det postkoloniala greppet lite längre: i stället för att ge en ram och en kontext åt föremålen används nu den postkoloniala vinkeln, skärskådandet av Gauguins hyckleri och hans position i det koloniala maktförhållandet, som utgångspunkt.

Gauguins konstverk presenteras tillsammans med utdrag ur hans resedagböcker där han med unken, kåt rasism infantiliserar men samtidigt hänförs av sina ”barbariska” modeller som utgjorde förlagor för berömda målningar som ”Vahine no te tiare”, Kvinna med blomma. Också genom historiska beskrivningar av hur Tahiti och Polynesien koloniserades gör utställningen det omöjligt att separera konsten från konstnären, eller konstnären från samhället, eller samhällena, som omgav och formade honom.

Konstnärspersonlighet formad av kolonialism

Gauguin tillbringade en stor del av sin uppväxt i Peru, ett samhälle som trots sin relativt färska självständighet fortfarande präglades av en historia som blodigt spanskt slaktfält och sedermera brutalt administrerat kolonialt vicekungadöme. De exotiska fantasier som följde honom sedan barnsbenen förde honom senare i livet till slavkolonin Martinique, en kort men inflytelserik resa som såväl utställningens bakgrundsinformation som andra biografiska källor uttryckligen kopplar till hans senare beslut att flytta till Tahiti.

Ett av utställningens enskilt intressantaste föremål är en liten afrikansk trästatyett, gissningsvis tillverkad i dagens Kongo, som Gauguin lade vantarna på för en spottstyver i Paris. Han målade om statyetten, lade till små dockliknande glaspärleögon och stassiga dekorationer, och sålde den som sin egen ”primitivt inspirerade” konst utan att bry sig om att kreditera eller på något sätt erkänna originalkonsnären. Varför ska man behöva erkänna någons upphovsrätt då ens världssyn inte ens erkänner hens mänsklighet?

Originalverk jämsides med samtida perspektiv

Gauguins originalverk, av vilka största delen är utlånade från Glyptoteket i Köpenhamn (som också är de som först utvecklat utställningens koncept), presenteras jämsides med verk av modernare eller samtida konstnärer från Polynesien eller den polynesiska diasporan, som Angela Tiatia, Henry Hiro eller Yuki Kihara. Särskilt sympatisk är den sistnämndas videoverk, där hon kritiskt diskuterar Gauguins konst med en grupp māhū, alltså människor som tillhör den polynesiska kulturens tredje kön som Gauguin också avbildade och exotiserade i sin konst. Nu är det det deras tur att ge igen, då de i en vacker dekorerad pastellig talkshow-studio spefullt kommenterar och kritiserar Gauguins enligt deras mening lite tråkiga och glädjelösa sätt att porträttera människor. ”Jag tycker den där tjejen skulle vara finare med lite blommor i håret!” kommenterar en, och de andra skrattar upproriskt.

Väl förtjust i bara idén

Utställningens största nackdel är att den känns lite väl texttung, proportionen information kontra föremål att studera känns emellanåt lite utmattande pedagogisk. Den biten där Polynesien och den polynesiska kulturen, historisk som nutida, presenteras på sina egna villkor och inte genom Gauguins exotiserande lins, väcker nyfikenhet och mersmak, och kunde gärna ha varit större. Inte skulle jag heller ha haft något emot att se några fler verk av själva Gauguin. Man får nästan lite intrycket att utställningens kuratorer varit så nöjda med själva sin idé och sitt koncept att de inte brytt sig om att göra det lilla extra för att realisera det till fullo.

Att utställningen också bokstavligen omgivs av Alte Nationalgalleries egna, fullkomligt överdådiga samlingar där man kan förlora sig i timmar förstärker tyvärr intrycket av futtighet och av abrupt besvikelse då en skylt plötsligt förkunnar att den tar slut. Fördelen är i alla fall att man med samma biljett får tillgång också till dessa samlingar och kan lindra besvikelsen med den specifika typ av estetiska eufori som inträder då man i snabb succession får vila ögonen på äkta Van Gogh, Renoir­ och Monet. Lustig avslutande historisk trivia: Claude Monet var för övrigt en av dem som aldrig imponerades av Gauguin utan uttalade sig förklenande om honom redan under hans livstid.

 

Paul Gauguin: Why Are You Angry?
Alte Nationalgallerie, Staatliche Museen zur Berlin, 26.3–10.7.2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.