Tematiskt stor tårtbit om makt och begär

av Kaneli Johansson

Sanna Tahvanainens senaste roman är realistisk och effektivt berättad, men något stelbent.

Sanna Tahvanainens nya roman Vad gör fjärilar när det regnar? inleds med att marinbiologen Li Holtz stiger i land på Kökar. Hon ska tillbringa en vecka som stipendiat ute på Källskär för att slutföra en rapport om riskerna med överfiske i Östersjön. Men redan första dagen på ön träffar hon konstnären Jack Karlsson, som drar mattan under fötterna på hennes välorganiserade tillvaro. Det som följer är ett likaledes passionerat som problematiskt förhållande, där Li så småningom riskerar att tappa bort sig själv.

Tahvanainen debuterade för snart 20 år sedan med diktverket ­fostren (1994), och har efter det gett ut 15 böcker, som utöver poesi innefattar barnböcker och vuxenprosa. Själv har jag med stor entusiasm läst hennes romaner om drottning Victoria­ (Bär den som en krona), Coco Chanel­ (Den lilla svarta) och Sylvia Plath (Körsbär i snön), där jag framförallt uppskattade Tahvanainens stilsäkerhet och känsla för detaljer i berättandet. Det är alltså ett gediget författarskap vi har att göra med, vars gestaltningsförmåga och språkliga intuition jag själv övertygats av.

Djupet saknas

Kanske är det därför jag inledningsvis har svårt att orientera mig i den nya romanen. Till skillnad från de poetiska dragen som definierat stilen i kvinnotrilogin, verkar Vad gör fjärilar när det regnar? vara förankrad i ett mera realistiskt berättande, som visserligen är effektivt i sin presentation av karaktärerna och utgångsläget, men som samtidigt stundvis ter sig lite stelbent. Här saknas den träffsäkerhet och det djup de tidigare böckerna haft. Istället för att dras in i den litterära världen, blir jag medveten om dess språk och berättande, så som man i en illa klippt film märker av själva klippet. Som karaktärer förblir Li och Jack också avlägsna, de detaljer läsaren får veta om dem (Li är liten och gillar yoga och Fazers blå, Jack går runt barbröstad och luktar kroniskt svett och cigariller) upprepas och understryks på ett sätt som snarare än att väcka dem till liv, verkar vara till för att läsaren ska kunna skapa en viss bild av dem. Eftersom Li och Jack i någon mån förblir skissartade, alternativt för att själva upplägget i deras relation känns så förutsägbart, har jag också svårt att känna av kemin dem emellan. Snarare är jag benägen att, liksom Lis syster Karen, vara förbryllad över att Li överhuvudtaget faller för en sån schablon som Jack.

Men, likt Karen som måste acceptera att förhållandet är ett faktum, får jag som läsare justera min attityd och mina förväntningar. Kanske kommer romanen mer till sin rätt om den snarare än språkligt intressant samtidsroman om begär och makt helt enkelt läses mer som romance? Och när sommaren och romanens första del är slut och Li återvänder till sin forskarlägenhet i Göteborg lägger sig faktiskt något i berättelsen på plats. De två senare delarna är betydligt mer engagerande och har ett driv med potential till bladvändare.

Passionens pris

Det är också efter att Li och Jack lämnat Kökar som romanen tematiskt kan börja veckla ut sig. Vad gör fjärilar­ när det regnar? kretsar kring frågan om att ge sig hän. Vad är priset på stor passion och hur mycket av sig själv kan man kompromissa med för att uppnå korta stunder av extas? I Lis fall gäller frågan inte bara hennes relation till Jack, utan också till musiken och den konsertturné­ hon ska uppträda som pianosolist i. Vid sidan om den romantiska och erotiska passionen handlar boken om en längtan efter konstnärligt skapande. Det är i stunderna när Li spelar piano som den språkliga gestaltningen vaknar till liv, och där romanen tematiskt bränner till. Hur mycket av sitt liv, och sina relationer, kan man kompromissa med för sin konsts skull, verkar den fråga sig. Vilka är Lis möjligheter som kvinna, och potentiellt som mor, att göra detta?

I skuggorna av hennes livsval skymtar föräldrarnas: fadern som valde den ostörda forskar- och författartillvaron istället för familjelivets många plikter, som följaktligen ensamma föll på modern och sköljde undan hennes egna litterära ambitioner. Familjehistorien ska möjligen anspela på hur de förlegade könsrollerna går i arv, och därmed bredda och fördjupa problematiken i dem, men istället för att faktiskt utforska dessa, irrar romanen istället iväg på ett ganska stort antal sido­spår och hastiga vändningar, och relationsdynamiken som lämnats åt sitt öde, lägger sig bekvämt tillrätta i dessa stereotypiers väl utstakade fåror. Vad gör fjärilar när det regnar? dukar alltså fram en tematiskt enorm tårtbit, och verkar sedan inte riktigt klara av att tugga den. Men om läsaren däremot nöjer sig med att slicka i sig vispgrädden på toppen, kan romanen nog avnjutas och stundvis också vara riktigt underhållande.

 

Sanna Tahvanainen:
Vad gör fjärilar när det regnar?
Schildts & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.