Den georgiska filmen Wet Sand skildrar kärlek, vardag och orättvisa i en liten by vid Svarta havet.
Ni vet känslan då man scrollar igenom en streamingtjänst och tilltalas av ett omslag; man läser omslagstexten, tittar på omslagsbilden och noterar dessutom att ens favoritskådespelare har en roll i filmen. Man känner sig ivrig att trycka på play men avvaktar eftersom det kvarstår att läsa vad andra skrivit om filmen. Det här är jag (och säkert de flesta) i ett nötskal då det kommer till val av film. För mig brukar det här vara tidskrävande och stundtals orsaka en mild huvudvärk. Men något hände en fin sommarkväll! Jag var tillbaka på streamingtjänsten MUBI och var trött på att ödsla tid på att hitta den ”perfekta filmen”. Jag scrollade igenom flödet, klickade på första bästa och satte mig ner i soffan med låga förväntningar. Efter att jag tittat på filmen kunde jag inte stiga upp, det var som om soffan hade instiftat en pakt med TV:n och inte ville släppa mig. Slutligen steg jag upp ur soffan och tog mig en dusch. Då jag duschat lyfte jag upp handduken från golvet och tittade mig själv i spegeln, som man ofta gör. Herregud, jag såg ut som om jag hade varit på en begravning. Bra, filmen hade verkligen gjort ett intryck på mig. Med rena kläder satte jag mig ner i soffan och började reflektera över filmen.
Det rör sig om den georgiska filmregissören Elene Naverianis senaste film Wet Sand (2021). En regissör som jag aldrig hade hört talas om, och säkerligen inte många andra heller. Då jag i skrivande stund tittar på IMDB har filmen en recension av en användare och ynka 6 critic reviews (men även fem utmärkelser). Jag vänder mig till rateyourmusic.com, en sida där jag förväntar mig att någon skrivit något om filmen. Nej, inte där heller. Det jag hittar är en oseriös kommentar och fyra betygsättningar. Nåväl, om ingen skriver om Wet Sand får det bli jag som kavlar upp ärmarna.
Filmen utspelar sig i en liten georgisk by någonstans vid svarta havet. Tittaren får under de första minuterna följa med en medelålders man som skriver ett brev. Vad är det han skriver? Det vet ingen. Däremot vet man att han inte är ensam eftersom bordet är dukat för två. Han
stiger upp och går någonstans, antagligen till ett annat rum. Han säger: “Var blev du? Middagen är redan kall”. Till vem han säger detta är oklart.
Efter scenen förflyttas vi till det som verkar vara hjärtat i byn, puben på stranden.
En idyllisk miljö. Barägaren Amnon (Gia Agumava) serverar öl till två män som spelar något dominoaktigt spel vid pubens terrass. Dominogubbarna skrattar och verkar nöja sig med, vad de kallar, den “pissiga” ölen. Amnon verkar inte dela samma nöje, men han försöker sig på ett leende och går efteråt till bardisken och dricker lite rött. Känner han sig månne överlägsen dominogubbarna som dricker “pissig” öl emedan han avnjuter ett dyrt vin?
Amnon får hjälp i baren av Fleshka (Megi Kobaladze), en annan person som bor i byn. I hennes sällskap verkar Amnon känna sig mera nöjd, och de skämtar om att pissa i ölen. Den skämtsamma tonen upphör: nyheterna visas i bakgrunden och Fleshka kan inte låta bli att lyssna på vad reportern har att säga.
Nyhetsreportern berättar att på grund av restriktionerna (antagligen covid-19) kan inte den internationella dagen mot homofobi ordnas. Istället har gatorna fyllts med religiösa symboler och den gamle Ilia II av Georgien visas på tv-skärmen. Han uppmanar familjer att vara “trogna kristna” på en dag som denna.
Med en tom blick vänder sig Fleshka tillbaka mot Amnon, tittar honom i ögonen och återgår till det gamla vanliga. “Vad om jag inte får huset sålt?” frågar Fleshka Amnon.
Det intressanta i denna scen är sättet på vilket Fleshka och Amnon bemöter “de stora orättvisorna” och sedan återgår till det vardagliga. Med “de stora orättvisorna” menar jag inte att de skulle handla om en gradskillnad av orättvisor, att de “stora orättvisorna” skulle vara mera orättvisa än exempelvis ett orättvist bemötande i skolan. Att fundera kring ”gradskillnader” av orättvisor får kalkylerande anhängare av Bentham och Mill göra. Det jag försöker peka på är snarare det mänskliga i svårigheten att ta till sig stora samhälleliga problem och ”leva med dem”.
Scenen verkar även avslöja något om oss själva. Ni vet då man tittar på nyheterna på tv eller scrollar igenom sociala medier och känner en brinnande flamma inombords då en viss nyhet dyker upp i flödet? Man kanske skriver ett argt Facebook-inlägg eller ringer en vän för att planera en demonstration. Men låt oss vara ärliga, detta händer inte allt för ofta. I de flesta fall återgår man till vad man nu gör efter mottagandet av “de stora orättvisorna”, kanske man diskar eller städar, det brukar i alla fall jag göra med bitter smak i munnen.
Jag beundrar Naverianis sätt att spegla vardagliga situationer tillsammans med det svårgripbara som nyheter ofta förmedlar. I en annan scen visas exempelvis skogsbränder på tv medan tittaren samtidigt får följa med en vardaglig dialog mellan två människor. Det mänskliga porträtteras på ett utmärkt sätt.
Tillbaka till Fleshka och Amnon. Fleshka går ut och serverar mera av den pissiga ölen till gubbarna vid terrassen. Plötsligt hörs rop från en hop barn. De springer mot puben. Han är död, han är död, ropar barnen. Vem är död? frågar en av gubbarna. Garrincha. Vem? Eliko Baiduari, ropar barnen.
Tittaren får snart veta att Eliko är mannen som skrev brevet i den första scenen. Det är frågan om ett självmord. Det är nu som filmen tar sina första kliv. Vilket förhållande har människorna i byn till Eliko? Vem är Eliko? Och varför verkar allas reaktioner på Elikos död vara så milda?
En sak är säker, och det är att Eliko måste få en värdig begravning. I den här lilla byn verkar invånarna själva sköta om begravningarna, alla samlas för att diskutera hur man skall gå till väga rent praktiskt.
På begravningsmötet skämtar några personer om Elikos död på ett ovärdigt sätt. Amno sitter tyst och tittar mot havet, men stiger slutligen upp: “en människa har dött och ni talar på det här viset” säger Amno. Att Amno står upp för Eliko är intressant och det kommer att visa sig att Amno hade en speciell relation med Eliko.
Senare får Amnon veta att Elikos barnbarn Moe (Bebe Sesitashvili) är på väg till byn från huvudstaden Tbilisi för att hjälpa till med begravningen. Men vilket förhållande hade Moe till sin morfar? Varför verkar varken Moe eller Eliko vara omtyckta av de andra invånarna i byn? Och vad händer med Elikos begravning?
Sättet på vilket Naveriani lyfter fram frågor om kärlek, orättvisor och det vardagliga lämnar tittaren inte oberörd. Tittaren fångas upp i ett kluster av frågor om vad det innebär att leva i en oviss värld. Hur och på vilket sätt en sådan ovisshet uppmärksammas visar Naveriani genom att peka på kontinuiteten i det vardagliga livet i ljuset av den krackelerande världsbild som våra nyhetsflöden förmedlar. I Wet Sand handlar kontinuiteten inte om någon form av determinism, utan snarare om en existentiell dimension, att bemöta det svårgripbara, som exempelvis Elikos plötsliga självmord. Naveriani verkar förmedla följande: det svårgripbara har inget svar som vi kan applicera som tredje person, nej, vi är redan i det svårgripbara. Och att vi redan är i det svårgripbara avslöjar något om vad det innebär att vara människa.
Ibland är det värt att inte drunkna i överflödet av filmer på våra streamingtjänster och istället bara trycka på den första bästa. Skatten finner man då man minst anar det.
Wet Sand, drama, 115 minuter
Regi: Elene Naveriani
Manus: Elene Naveriani, Sandro Naveriani
I rollerna: Bebe Sesitashvili (Móe), Gia Agumava (Amno), Megi Kobaladze (Fleshka)
Filmen visas tills vidare på MUBI.
