För vissa gör det ont när hyror sjunker

av Jan Rundt

Johanna Lilius undersöker i sin bok vad det betyder att bostäder blivit en produkt på finansmarknaden.

För någon månad sedan såg jag ett utbyte i kommentarsfältet under en nyhet från Hbl. Texten handlade om att hyrorna för bostäder för ovanlighetens skull hade sjunkit i Helsingfors, och den första kommentaren var skriven av någon som av namnet att döma kanske var finlandssvensk. Hen anklagade en framträdande grön politiker i huvudstaden för det här problemet. Det första svaret på hens kommentar var skrivet av en person med ett utländskt klingande namn, som skrev: ”Vänta lite, det är väl bra med lägre hyror?”.

I boken Boendets pris skriver ­Johanna Lilius, forskare vid Aalto­universitetet, om hur klyftan mellan dem som äger en eller flera bostäder och dem som inte gör det alltmer har börjat dela folket i Finland. De som oroar sig över att hyrorna ska sjunka – så att inkomsten från investeringsbostaden går ner – och de som förundrar sig över varför en modern välfärdsstat inte kan ordna förmånligt boende för alla. Eller varför inte Helsingfors, enligt sitt eget motto ”världens mest fungerande stad”, kan se till att till exepel barnträdgårdslärare och sjukvårdspersonal har råd att köpa en lägenhet i staden?

Kommunisten som hyreskapitalist

Det har gått business i att äga andras hem. Under den senare delen av 2010-talet tiodubblades andelen lägenheter i Finland som köps upp av utländska investerare – från en tjugondel till hälften (!) av alla bostäder. Marknadsliberalen skulle säga: ”men vad fint, då flödar det in mera kapital för att bygga boende för alla stackare som inte har råd att köpa eget”. Men det stämmer ju inte. Bostäder, eller mark att bygga dem på, är en ändlig resurs, och om hälften köps upp för att förvandlas till kapital istället för någons eget hem så pressas priserna upp därefter.

Priserna på bostäder i Finland har närapå (84 procent) fördubblats under de senaste 30 åren. Alltså sedan början av 1990-talet, då avregleringen av hyror i sin tur möjliggjorde att marknadshyrorna i Helsingfors gick upp med 42 procent under några år. Lilius lyfter upp det problematiska i att många framstående politiker själva är bostadsinvesterare, på samma gång som de bland annat fattat beslut om 100-procentiga skatteavdrag på räntan på lån för investeringsbostäder. Ett exempel får bli en framstående vänsterpolitiker som i tidningen Me Naiset berättar om hur befriande det är att vara hyres­kapitalist (vill ni veta vem får ni läsa boken).

Den lyckliga hyresgästen

På samma gång har man inte kunnat öppnat en tidning eller tidskrift som lutar åt något annat håll än vänster i det här landet under det senaste decenniet utan att stöta på narrativet om den lyckliga hyresgästen. Hyresgästen känner sig fri, sägs det till exempel, och att äga en egen lägenhet är en belastning, lite gammalmodigt och materialistiskt. Hyresgästerna verkar bli lyckligare ju mindre möjlighet de har att köpa en bostad och ju viktigare det är för kapitalet att använda boende som ett investeringsobjekt eftersom den klassiska produktionen (åtminstone i västvärlden) inte längre ger lika stor avkastning.
Antingen kan man tolka det här narrativet som att människan anpassar sig till det oundvikliga, eller kanske att det inom vissa kretsar anses viktigt att omdana den finländska befolkningens attityder, för att man inte ska kräva en rättvisare politik. Ända sedan landet blev självständigt har man i Finland nämligen ansett att en rättvis bostadspolitik går ut på att garantera möjligheten för (nästan) alla samhällsklasser att äga sin egen täppa. Ja, i början handlade det faktiskt ganska mycket om just täppor, det vill säga om torparlagen som gjorde det möjligt för torpare att lösa in ett eget hemman.
Numera är vi redo att ta bostadslån vars amorteringar sväljer en allt större andel av vår inkomst. Undersökningar visar att människor strävar efter att inte behöva bo på hyra utan att istället äga sitt eget hem – och att de som äger sitt hem också bor bekvämare och att den egna lägenheten på ålderdomens dagar utgör en ekonomisk trygghet. På samma gång får vi läsa att det nästan är lite häftigt att bo på hyra. För man är ju friare att röra på sig då (vilket behändigt nog sammanfaller med kapitalets behov av en rörlig arbetskraft) – förutsatt, förstås, att man hör till dem som inte har något problem att få en lägenhet hyrd.

Finns det alternativ?

Det skulle väl ändå inte behöva vara så här? Det kunde vara som i Sverige under större delen av 1900-talet, att målet var att det finns tillgång till förmånligt boende för alla, oberoende av ägandeformen (hyrt eller eget). Bostadsägare betalade en skatt som skulle jämna ut den ekonomiska fördelen av att själv äga sin bostad. Hyrorna förhandlades fram med ett system som lite påminner om våra kollektivavtal för lön, där hyresgästerna representeras av en stor organisation som ska garantera att hyrorna inte löper amok.
I Finland finns det också alternativ till marknadshyra och till exempel

i bostäder uthyrda av Helsingfors stad, där hyran endast ska täcka de verkliga kostnaderna (det vill säga inte producera profit), är hyrorna 62,4 procent (!) lägre än marknadshyrorna i samma områden. Skulle man nu anse att inget kunde vara bättre än att människor bor till ett så förmånligt pris som möjligt skulle man väl maximera mängden av den här sortens boende. Men istället framställs det som eventuellt orättvisa fördelar för dem som bor billigare. I Sverige lyckades fastighets­ägarna till och med lobba fram en lag som gör kommuner tvungna att driva sin bostadsuthyrning med vinst – för att inte förvränga marknaden till hyresgästens fördel.

Då har jag inte ens hunnit ta upp frågan huruvida den enda mallen för boende faktiskt är ”en familj, en lägenhet, ett kontrakt”? Och huruvida det i och med att kapitalet gör sitt bästa för att skapa områden där priserna pressas upp i skyarna kunde bli en lösning för den vanliga människan att söka sig ett liv och en utkomst någon annanstans, kanske till och med utanför Ring III? Jag tror att jag helt enkelt måste sätta punkt här och konstatera att det finns många andra intressanta poänger och fakta i Boendet pris som jag inte har berört i den här texten, men som jag rekommenderar att den av ämnet intresserade läsaren bekantar sig med från källan.

 

Johanna Lilius:
Boendets pris.
Athina. 2022.
Distribueras i Finland av Förlaget.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.