Jag är lycklig!

av Pontus Kyander

Jag är en lycklig människa. Inte i relativa termer utan i absoluta: lycklig, punkt slut. I så måtto är jag en typisk finländare, emedan vi enligt någon mätning ska vara världens lyckligaste folk. När jag ser mig om tänker jag krasst att vi helt säkert vore bättre människor om vi inte hade varit så inihelvete lyckliga. Även jag själv. Mer empatiska, när vi känns vid smärtan, mer mänskligt solidariska om vi haft bottenkänning i våra liv. Eller är det bara när vi själva känner oss solitt förankrade i tillvaron som vi också förmår se andra, och räcka ut en hand när detta är nödvändigt? Är till sist lyckliga människor också mer empatiska än olyckliga? Så påstås det också.

Är lyckan en möjlighet, en skyldighet – eller en kollektiv pinsamhet dekorerad med vinglas i motljus och solnedgång, vackert hoprörda sallader, glada familjer där alla mungipor pekar uppåt, segelbåtar och vågskvalp, hundvalpar och husdjur i oräkneliga mysiga positioner? I sociala medier framstår lyckan som ett prerogativ, ett utifrån påkallat villkor för att bli brett accepterad av andra lika skärmlyckliga människor. Den som återkommande skildrar eländet i sitt liv har snart bara en liten skara likasinnade surkart i sin sociala mediebubbla.

Men är det så fel att endast skildra en finputsad version av sitt privatliv, att ”räkna de lyckliga stunderna blott” för att citera en slagdänga från 1940-talet? Är det inte rent av en akt av hänsyn att inte gnugga sitt eget elände i andras ansikte, en form av uppmuntran, i medvetande om att också mottagaren vet att allt det som inte postas och skyltas offentligt förmodligen inte är just så lyckligt som bilderna antyder? Gamla familjealbum är ofta tillrättalagda, vi har en lång bildtradition där det privata idealiseras. Det plågsamma gömmer vi i våra hjärtan, och dess bilder offras åt glömskan i ett eget konvolut.

Min egen lycka är helt oförtjänt, och delvis trots yttre omständigheter. Yrkesmässigt har jag kämpat ett liv för någon form av framgång, men jag har sett allt det jag trott mig åstadkomma vittra sönder, haft stora ambitioner men sist och slutligen bitit i det sura äpplet. I stort sett blev ingenting så som jag tänkt att det skulle bli, och ingenting jag gjort har fått varaktig betydelse. Jag har kämpat och förlorat i det virrvarr av karriärspår som jag försökt mig på, alltid med huvudstupa överivrig hungerambition.

I detta liv med ambitionerna hårt spända har också repet bildligt och bokstavligt hängt i skåpet som en frestande utväg. Depressionen har varit storsatsningarnas ständiga följeslagare, ambitionernas trogna baksmälla. Himlastormaren har med utomordentlig förutsägbarhet krälat i gruset, störtat som Ikaros i en nedåtfärd styrd av lika mått övertro på den egna talangen och underskattning av tillvarons realiteter. Att nästan lyckas är i det långa loppet inte ett recept för lycka. Att acceptera det oåterkalleliga om än relativa misslyckandet är en bättre förutsättning, om livet istället kan fyllas på annat sätt.

Lyckan har ibland lokaliserats till en fiktiv plats. I bildkonsten skildrade Paul Gauguin Tahiti som en hemvist för en flegmatisk och erotisk lycka (naturligtvis med obetydlig verklighetsförankring; själv led Gauguin svårt av både fattigdom och syfilis, och hans liv med lokalsamfundet var friktionsfyllt). Långt före honom skildrade en annan fransman, Antoine Watteau i Pilgrimsfärden till Kythera (1717) älskande som går par om par som pilgrimer till den erotiska lycksalighetens ö Kythera, där kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum. Den svenska romantikens manliga diktare ivrade även de för just Lycksalighetens ö, som är namnet på ett helt epos av P D A Atterbom (1824) och före honom på en dikt av den smärtsamt trånande Erik Johan Stagnelius – i mitt tycke den svenskspråkiga poesins naturligaste diktare (hur orimliga ämnena för dikterna än kan verka idag så är språket ofta lätt som en utandning). Så här skildrar han inledningsvis just ”Lycksalighetens ö” (1818):

 

Jag känner en helig, en grönskande ö,

Dess parker ej gulna, dess vårar ej dö.

Stolt glimmar i träden orangernas guld,

Kring brokiga ängar, förtrolig och huld,

Zefiren bland eviga rosor där far –

Ambrosiska suckar af vällust han drar.

 

Det bör tilläggas att Stagnelius själv var en otroligt olycklig människa, plågad av fysisk och psykisk sjukdom, alkoholism och, naturligtvis, fattigdom.

Föreställningen att lyckan står att finna på en ö återfinns både i gamla folksagor och i verk som Ludovico Ariostos Orlando Furioso (1516-1532; sv övers Den rasande Roland 1865, men med modern svenska skulle den hetat ”Den galne Roland”). Oftast beskrivs denna lycka som en chimär, en flykt från verklighetens krav, just så som redan Homeros i Odysséen beskriver litteraturens först hippies, lotusätarna på sin ö någonstans i Medelhavet. Medan de tuggar sin lotusfrukt fylls de av glömska och välbehag, och de lyckas så när dra med sig Odysseus besättning i ett lyckligt men ansvarslöst fördärv.

Lyckan som en form av flyktbeteende, rent av missbruk? Det skulle i så fall förklara att vi finländare enligt vetenskapen är så mycket lyckligare än resten av världen. Vi knarkar trygghet, långa semestrar, natur och allt möjligt annat inåtvänt. Är bastun, sjön och de karelska pirogerna finländarnas lotusfrukter, som får oss att så effektivt stänga den övriga världen utanför våra gränser? Måste lyckan även bära främlingsfientligheten som en svart frukt i sitt grenverk?

Det finns andra former av lycka, åtminstone finns det försök att fånga och definiera den i ord och därmed betvinga den, göra den handfast och verklig. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 4 juli 1776 förklarar inte bara att alla människor är skapade lika (motsägelsen i att svarta slavar kunde ses och behandlas som så olika är flitigt belyst idag), men också att vi har en av Gud (det vill säga en naturlig) rätt till ”liv, frihet och strävan efter lycka”. Det är en otroligt vacker formulering, i original ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Men vad menade Thomas Jefferson och hans gäng med ”the pursuit of Happiness”? Knappast var det någon erotisk eller ens euforisk lycka dessa nordamerikanska puritaner tänkte sig. Jag är ingen expert på det som kallas naturrätt, det vill säga föreställningen att människan har rättigheter som ingår i hennes natur. Man brukar peka på 1600-talsfilosofen John Locke som en utgångspunkt för den västerländska naturrätten, men själv söker jag upp hans föregångare Thomas More vars lilla bok Utopia (1516) målar upp ett samhälle med jämlikhet (bortsett från slavarna och de kriminella), lika rätt till sjukvård och välfärd, och utan privat egendom. Som bekant betyder Utopia något i stil med ”icke-plats”, en plats som vi måste föreställa oss främst som en kontrast till det samhälle More levde i. Även Mores Utopia är för övrigt en ö.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är på sitt sätt ett krön på den naturrättsliga filosofin; den rymmer trettio punkter, men ingen av dem handlar om lycka. Jag föreställer mig att den amerikanska självständighetsförklaringens ”the pursuit of Happiness” egentligen bottnar i just en summa rättigheter som dessa och de goda verkningar de förväntas ha på den enskildes liv. Lyckan är sådan sedd synonym med trygghet och känslan att varken staten eller utomstående godtyckligt ska kunna begränsa dina möjligheter, din tanke- och yttrandefrihet och ditt liv i största allmänhet.

I den meningen har jag alltid varit en lycklig människa, en som med få inskränkningar kunnat åtnjuta demokratins och välfärdssamhällets privilegier och alldeles särskilt åsikts- och yttrandefrihetens privilegier, som kritiker och utställningsmakare, TV-redaktör, museichef och annat. Ändå var jag förr så olycklig.

Idag, när omständigheter utom min påverkan krympt mina möjligheter att verka kreativt känner jag en helt annan balans i livet. En professionell obalans, men en privat balans. Jag är åter förälder, det är en lycka som jag kan njuta mer intensivt nu än som ung; jag älskar och är i rikt mått älskad tillbaka; jag påtar omkring på en gård i östra Nyland; vi fixar med huset, och köksrenovering är för all del också en kreativ aktivitet. ”Låt oss nu odla vår trädgård” var filosofen Pangloss svar på verklighetens utmaningar och besvikelser i Voltaires satiriska roman Candide, ou l’optimisme (1759; Candide, eller optimismen). Vi odlar vår trädgård. Vi odlar vår lycka. Vi är i Finland.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.