Beroende och besatthet

av Emma Juslin

I Johannes Ekholms roman Karmakoma slungas läsaren tillbaka till det sunkiga, men för en åttiotalist ack så nostalgiska 1990-talet. Händelserna utspelar sig år 1999, en brytningspunkt innan millennieskiftet. Även huvud­karaktärerna befinner sig vid en brytningspunkt, på gränsen mellan barndomens landskap och ungdomen, med all den vilsenhet och det sökande efter en plats i tillvaron som ofta hör ungdomen till.

Erno bor tillsammans med sin mormor och en frånvarande farsa. Han har dragit sig tillbaka från världen, in till det stängda pojkrummet med fördragna gardiner, en dator och gräs. Hans till synes enda vän Jimi är orolig, men retar sig också på Ernos beteende, som inte sällan är udda eller bara taskigt. Erno chattar med Mari och chattandet blir Ernos tillfälliga livlina, hans kontakt med verkligheten. Inte sällan har chattandet med Mari ett utpräglat sexuellt syfte och pojkrummets sexuella fantasier löper som en röd tråd genom hela romanen samt gestaltas på ett mycket trovärdigt vis.

De vuxna förblir marginella personer som mest förstärker ungdomarnas ojämlika villkor och utgångslägen, exempelvis Ernos mor som dött av ”piller och sprit” och Jimis mamma som mest är frånvarande, på arbetet. På sätt och vis återspeglar även de frånvarande vuxna ungdomarnas begynnande frigörelse, de vuxna är helt enkelt ingen medelpunkt i ungdomstillvaron och rör sig mest i utkanterna av berättelsen.

Jimi framställs som en konstnärlig och känslig person, han dras till naturen där han finner ett inre lugn och ett sammanhang genom att teckna. Som hos Erno upptas mycket av tiden av fantasier som ofta har en sexuell karaktär, men till skillnad från Erno verkar Jimi ha en verklighetsförankring och större självinsikt. Kanhända för att han inte är lika ensam? Jimis relation till sin yngre bror, vars Tamagotchi han i misstag missköter så den dör, framhäver hur Jimis tillvaro är mer konkret förankrad än Ernos.

Utöver Tamagotchin myllrar det av tidsmarkörer från 1990-talet, det är musik – Placebo,­ Hanson och Britney Spears – samt magtröjor med Teletubbies. Har någon glömt hur det låter när det spelas Kimble? Tick-tock, tick-tock.

Under ytan av tidsreferenser återfinns trots allt en djupare tematik kring beroende, besatthet och maktstrukturer. Det handlar såväl om beroende av olika substanser som om beroendet av mellanmänskliga relationer samt den besatthet som kan uppstå om något går snett. Resonemangen kring denna tematik framställs mest i form av dialoger, som är väldigt realistiska i sin språkdräkt och form. Exempelvis då Yasmin från kompisgänget ställer en retorisk fråga: ”Vems fel är drogproblemen, liksom. Eller vems fel är våld i hemmet. Vems fel är mental ohälsa. Vems fel är mobbning. Vi är alla del av nåt större, a bigger picture.”

Ställvis är det utmanande att komma Erno nära, förstå hans värld och hans mentala kollaps. På det viset är Ekholm sina karaktärer trogen; Erno fick antagligen inget grepp om tillvaron, sitt eget förflutna eller sin tankevärld.

I denna genuina lyhördhet i relation till ungdomstillvaron ligger romanens styrka.

 

Johannes Ekholm:
Karmakoma.
Förlaget, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.