Betagande ode till myrornas superkrafter

av Ika Österblad

Om myror finns hur mycket som helst att säga. De är många, de är allestädes närvarande och de märks. Ifall de försvann skulle det också märkas, på en rad obehagliga sätt.

Här om året kom vuxenfaktaboken Myrornas­ hemliga liv av Katja Bargum och Heikki Helan­terä. Den förstnämnda har nu tillsammans med Jenny Lucander skapat bilderboken ­Myrornas rekordbok. Tilltalet är muntert men sakligt och innehållet ett välbalanserat samspel av perspektiv och detaljer, folklighet och forskning.

Lucander matchar textens lätthet med (förmodar jag) egna infall och ett handlag som tyder på glädje i arbetet. Jag trivs utomordentligt väl i de frammanade landskapen som är dynamiska, harmoniska och inte ett dugg mjäkiga. Myrorna är precis lagom förenklade och förmänskligade. Trogna sin natur kliver de fram på alla sex ben och greppar saker med käkarna, men för att de ska få kontakt med läsaren har ögonen blivit vita med en svart prick. Ibland drömmer de om hamburgare eller ber artigt att få låna lite socker.

Att försöka föreställa sig myrornas omvärldsuppfattning är en utmaning: de bryr sig knappt om hur något ser ut och struntar fullständigt i hur det låter. Det är luktsinnet som är huvudsaken och deras språk består av feromoner. Pris för bästa luktsinne utdelas till öken­myran som luktar sig fram till kadaver. Nedslagen bland myrornas ur vår synvinkel mer eller mindre bisarra förmågor och specialiteter för oss jorden runt, till Hangö skärgård och ut i rymden.

När fakta ska förenklas hamnar man lätt i fallgropar. Bargum, som vet vad hon talar om, undviker de flesta men går obekymrat ut i de taxonomiska nivåernas dimmiga och välbesökta träskmark där arter och större grupperingar omtalas sida vid sida utan särskiljning (”pistolmyran” är en enda art, ”rödmyran” låter som en men egentligen finns det bara i Norden hela fjorton arter). Ett mera precist språkbruk kräver kreativa lösningar för att inte bli styvt, men skulle vara till hjälp för förståelsen av artmångfald och näringsvävens nyanser.

Vad slags rekord kan små myror slå, undras det retoriskt i inledningen. Själv undrar jag varför det jämt ska tävlas. Vår kulturs ständiga vinnar-förlorar-dramatik smakar hjärntvätt. Nå, åtminstone stannar tävlingsgrenarna inte vid sprintlopp och tyngdlyftning, vi får också veta vilka de bästa myrbönderna är (bladskärarmyrorna), vilken myra som äter den konstigaste maten (dracula­myran som suger blod ur småsystrar) och vem som får renlighetspriset (socker­myran). De glupskaste myrslukarna – myrslok, myrkott och myrpiggsvin – står, i en charmig geografikollaps, tillsammans i en glänta och jämför vem som har den längsta. Tungan alltså. Vem som vinner lämnas osagt.

Människor som i formbar ålder exponeras för Myrornas rekordbok får en inkörsport till myrornas hemliga liv och vidare ut i entomologins häpnadsväckande värld. Sätt den i händerna på ett barn nära dig.

 

Katja Bargum & Jenny Lucander:
Myrornas rekordbok.
Förlaget, 2022.

Lämna en kommentar