Ett minnesarbete som drivs av egen kraft

av Christoffer Steffansson

Musik som medium tycks ha en säregen förmåga att markera tidens gång. Det är utgångspunkten för Sven-Erik­ Klinkmanns Ropet från gårdagen – popen­, rocken och sextiotalet, en bok som ligger någonstans mellan minnesarbete och essä. Klinkmann vill besvara två frågor: vad är förhållandet mellan popen och den rock som växte fram under 1960-talet, och vilket identitetsmässigt eller existentiellt förhållande har författaren själv till denna pop- och rockmusik? Texten kretsar långsamt och associativt kring dessa frågor, infallsvinklarna rör sig mellan det fenomenologiska och det sociologiska, fler och fler lager av musik- och kulturhistoria vävs fram – Klinkmann hinner till exempel beröra surfmusik, garagerock, Motown, novelty, bubble gum pop, girl groups, exotica och easy listening. Mer än att faktiskt vilja få svar på sina frågor tycks Klinkman drivas av något slags längtan att få klarhet i sin egen ungdomstid på 1960-talet, ett försök att bena ut all den kaotiska energi som detta decennium bar på. Resultatet är en text som driver omkring och komplicerar utan att i slutändan utmynna i något definitivt eller slutgiltigt.

Det här kan sägas vara både bokens styrka och svaghet. Hur mycket jag än har trivts i texten känns det ändå som att jag lämnats lite tomhänt. Ett exempel: Klinkmann gör en närläsning av tre album som hade en avgörande betydelse för musikutvecklingen i mitten av 60-talet: Bob Dylans Highwway 61 Revisited, Beatles Revolver och Beach Boys Pet Sounds. Ansatsen är att få klarhet i vilken betydelse dessa skivor hade i ett historiskt perspektiv, vilken relevans de hade i en tid när rockmusiken sömlöst tycktes uppstå ur tidigare former av popmusik. Det är både skön och intressant läsning, men sist och slutligen utmynnar analysen i något man hade kunnat räkna ut på förhand: att skivorna ”är experimentella. De prövar någonting nytt”.

Texten har många filosofiska referenspunkter, till exempel Gilles Deleuze, Jacques­ Derrida­ och Emmanuel Lévinas. Klinkmann väver skickligt in dessa filosofers tankar i sina resonemang om musik och historia, han lyckas redogöra för tankarna på ett lättsamt och njutbart sätt. Även här utmynnar resonemangen inte alltid i så mycket, ibland känns de rentav smått forcerade. Klinkmann använder sig till exempel av Gilles Deleuzes och Felix­ Guattaris­ teoretiserande om trallandet eller nynnandet, vilket enligt dem på olika sätt kan kopplas till kaos, territorium och kosmos. Det redan från början smått oklara resonemanget kopplas på ett luddigt sätt ihop med rock- eller popsånger: kaos framträder i The Bands ”Cripple­ Creek”, territorium i The Beatles ”Hey Jude” och kosmos i Beach Boys ”Good Vibrations”.

Sist och slutligen har jag inte så mycket emot sådana resonemang. Vad boken allra främst visar på är hur en levande relation till musik kan se ut, hur en person som aktivt lyssnar på musik också kommer att tänka kring den med allt det material som livet erbjuder, och det är minst sagt inspirerande.

 

Sven-Erik Klinkmann:
Ropet från gårdagen – popen, rocken och sextiotalet.
Scriptum, 2022.

Lämna en kommentar