Hur ska det gå?

av Jan Otto Andersson

Under sommaren har Åbo Underrättelser dagligen roat sina läsare med nytryck av sina första sidor publicerades för exakt 120, 100, 90 eller 80 år sedan. Särskilt spännande har det varit att läsa nyheterna från juli 1942. Finland befann sig då i ett, som det verkade, framgångsrikt krig på Tysklands sida mot Ryssland och England. Vi kan läsa hur den ryska fronten i Ukraina brutit samman och 90 000 soldater tagits till fånga; hur engelska angrepp vid El Alamein med lätthet slagits tillbaka; hur svenska fartyg med last till Tyskland torpederats på svenskt territorialvatten; hur fiendeavdelningar som anfallit på Näset åsamkats stora förluster. I nyheterna nämns att 25 miljoner ukrainska ägg exporterats till Europa.

Rapporteringen från vårt krig för 80 år sedan ställer nyhetsförmedlingen från det nuvarande kriget i ett gammalt ljus. Också kriget i Ukraina är ”vårt” eftersom vi med all tydlighet har valt sida. Vi ser Rysslands angrepp i ljuset av vårt eget vinterkrig, och rapporteringen är öppet ensidig. ”Nyheten” att ryska soldater våldtar småbarn spreds okritiskt, trots att den visade sig vara fejk. Det framhålls att Ryssland vill åstadkomma en global hungerkatastrof genom att blockera ukrainska hamnar, men samtidigt fördöms rysk export av spannmål från de ockuperade områdena. Rapporteringen av krigshändelserna framhåller de ukrainska framgångarna och de ryska bakslagen på ett sätt som påminner om bulletinerna från sommaren 1942. Den avgörande skillnaden mellan 1942 och nu är att vi står på den anfallnas sida, medan vi för 80 år sedan var lierade med anfallaren. Men oberoende av på vems sida man står kan en ensidig rapportering vara belastande på längre sikt.

Det talas mycket om ett nytt kallt krig. Termen lämpar sig beträffande den hegemoniska kampen mellan USA och Kina, men inte i förhållandet till Ryssland. Här är det fråga om ett brinnande krig, i vilket ”Väst” och Ryssland möts i en kamp som någondera måste vinna. Hur ska det gå?

Vi har förundrat oss över att Tyskland och Frankrike inte stödde Ukraina lika entusiastiskt som andra västländer. In i det sista försökte Angela Merkel och François Hollande uppnå en diplomatisk lösning. Minskavtalen skulle avsluta kriget mellan de ryskstödda utbrytarrepublikerna och Ukraina. Man har tolkat Minskavtalens öde på olika sätt, men medan Tyskland och Frankrike såg dem som en möjlighet att undvika ett storkrig och att bibehålla relationerna till Ryssland, var USA:s hållning en annan. I stället för en halvdan diplomatisk lösning satsade amerikanerna på en upprustning av Ukrainas militära kapacitet och gav grönt ljus för en Nato-anslutning.

Detta låg i linje med en långvarig amerikansk geopolitisk doktrin. Det enda som på allvar kan hota Amerikas hegemoniska ställning är ett euroasiatiskt förbund; till exempel ett djupare samarbete mellan Ryssland och ett av Tyskland lett EU eller en allians mellan ett starkt Ryssland och Kina. Den som först utvecklade doktrinen var Zbigniew Brzezenski, president Carters säkerhetsrådgivare, som 1997 publicerade boken The Grand Chessboard: American Primacy and its Geostrategic Imperatives. Doktrinen befästes av Paul ­Wolfowitz, som bar huvudansvaret för den så kallade Bush-doktrinen, vars huvudprinciper var förebyggande attacker mot tänkbara fiender (preemptive strikes against potential enemies) och stöd till demokratiska regimförändringar (promoting democratic regime change). Enligt doktrinen var en försvagning av Rysslands inflytande ett centralt mål. Amerikanerna ogillade Nord Stream 1 och införde sanktioner mot bygget av Nord Stream 2.

Ryssland å sin sida präglas av en storrysk imperieideologi. Putin kan därför lovorda Stalin, men racka ner på Lenin, som ju konsekvent vände sig mot storrysk chauvinism. Kombinationen av trångsynt nationalism och imperiebygge är oförenlig med demokrati och fred. Det är ingen tvekan om att Putinregimen ser Bush-doktrinen som ett existentiellt hot. Kriget i Ukraina står i allt högre grad mellan Ryssland och USA. Vem håller ut längst?

Jag tror att vi underskattar Rysslands seghet. Sanktionerna och bojkottandet av allt ryskt stärker känslan att ”Väst” vill undertrycka Ryssland. Det står mera på spel för ryssarna än för amerikanerna. Kriget ligger långt borta ur amerikansk synvinkel, och miljarderna för att utrusta det ukrainska försvaret kan verka bortkastade om de inte snart leder till ett önskat resultat. Gemene man och politiker bryr sig egentligen inte om det geostrategiska schackspelet. På lång sikt kan Ryssland därför vinna kriget. Vad händer i så fall?

Tolv central- och östeuropeiska länder, placerade mellan Östersjön, Adriatiska havet och Svarta havet, har bildat ”Three­ Seas Initiative”, ett samarbete som påminner om det mellan ”randstaterna” under Polens ledning efter första världskriget. Initiativet var ursprungligen utformat av amerikanska strateger och stöddes finansiellt av Trump-administrationen, vilket förbryllade Tyskland. Om Ukraina med stöd av USA går segrande ur kriget är risken för ett sönderfallande Ryssland stor. Samtidigt ökar chanserna för ett slags återskapande av det polsk-litauiska samväldet, som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Om däremot Ryssland lägger Ukraina under sig kan Östeuropa splittras på ett oordnat ”jugoslaviskt” sätt. Området är fullt av språk- och kulturtvister. Ett aktuellt exempel är språkstriden mellan Bulgarien och Norra Makedonien.

Oberoende av vem som går segrande ur kriget kommer det att bli svårt för Finland att återställa relationerna till Ryssland. Ett sönderfallande och kaotiskt Ryssland, i vilket armén och FSB, med inslag av gammalslavofiler och nykommunister, gör upp om maktinnehavet, hindrar alla långsiktiga kontakter och skapar oro vid gränskontrollerna. Om Ryssland vinner, och lägger stora delar av Ukraina under rysk kontroll, uppstår järnridån på nytt. Men den här gången kommer Finland inte att vara ”finlandiserat”, med en säregen relation till den stora grannen i öst. Vi kommer att vara en viktig frontstat, med små möjligheter att agera annorlunda än andra länder på den här sidan av järnridån.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.