Infall och hugskott i Ajvide Lindqvists mellanbok

av Per Klingberg

John Ajvide Lindqvist verkar i sin roman analysera samtiden. Samtidigt är romanen betydligt märkligare än så.

Nej, men det är mycket för Heidi nu. Ja ni vet, hon i den populära realityserien ”Hemma med Hallbergs”, frun till Totte Hallberg, den åldrade­ bad boy-skådisen som trots fast ­anställning på Dramaten och gästspel i Hollywood håller hårt på sin ­arbetarklassbakgrund.

Den oväntat­ framgångsrika­ tv-serien är inne på sin fjärde säsong och det börjar fresta på en smula. Tv-teamet har självs­våldigt slängt hennes favoritmugg med hänvisning till ett sponsor­avtal, förhållandet med det vuxna bonusbarnet Alice är spänt och så är det ju misstanken om att det de påstår är verklighet i själva verket bara är en fasad på väg att rämna.

Det är dammpartiklar som faller fel, trappsteg som kanske eller kanske inte riggats för fallolyckor och det är skimrande hinnor vid horisonten bakom vilka Heidi anar flöjtmusik och ”mörka böljande skepnader”. Som sagt var: det är mycket nu. Och mer ska det bli.

Mer än samtidssatir

John Ajvide Lindqvists senaste bok Verkligheten skulle kunna läsas som en satir över ett genomkommersialiserat och integritetslöst samhälle­ ­– eller som en varnande berättelse som använder skräcklitteraturen för att inskärpa hur förödande det är att göra sitt innersta till en vara bland andra i en uppmärksamhetsekonomi.­ Att det är tänkt att vara en text som speglar och griper in i ett samhälleligt skede är uppenbart för här haglar samtidsmarkörerna – den stackars Heidi tvingas delta i livesändningar på Insta­gram och har en man som förköpt sig på sauteringspannor efter att ha sett Per Morbergs tv-program ”Vad blir det för mat”. Att det här är en bok som utspelar sig på 2020-­talet behöver inte läsaren tvivla på.

Därmed kan boken relateras till filmskapare som under 2010- och 2020-talet använt skräckgenren för att pejla samhällsfrågor. Man kan tänka på hur rasism och klassklyftor tacklats i filmer som Get out, US eller den nya Candyman. Sådant kan göras både bra och dåligt. I bästa fall blir det en upplevelse som lyckas berätta något angeläget genom att tjuvkoppla hjärnan och ge publiken förhöjd puls, i sämsta fall blir det en politisk pamflett i monstermask. Här vetter kanske ändå Verkligheten åt det senare. Det är nog jättedåligt att Alice ser sig själv ”mer som ett koncept än en person”, frågan är om någon faktiskt säger sådant i klartext.

Därför är jag inte helt missnöjd när det allteftersom står klart att boken är något mer och märkligare än en ren samtidsskildring. En bit in i läsningen är det svårt att undgå känslan av att det här är en text där författaren bejakat varje infall under skrivprocessen och redigerat rätt sparsamt. Trots att boken är strax under hundrasextio sidor är den allt annat än koncentrerad – snarare är det här en text som spretar åt alla håll. Som luttrad litteraturvetare tror jag mig identifiera viktiga motiv. Åhå, den ständigt betraktade Heidi kopplar själv av genom att leka med dockor i ett dockskåp och beskriver glädjen i att ”placera dem i olika positioner och sedan sitta och titta på dem, gissa vad de tänker och hur de har det”, är det läge att börja tala om mise en abyme eller referera till hur samma motiv användes i mästerverket­ ­Hereditary? Det självbelåtna akademikerskrockandet kommer av sig. Boken är fylld med hugskott och irrspår som inte följs upp. Den hyfsat belästa Heidi refererar till både mimesis och simulacrum­ i takt med att hennes omgivning blir allt märkligare­ – men att sådana referenser verkligen leder till någon djupare förståelse av texten skulle jag inte sätta alltför mycket pengar på.

Intressant skevhet

Inte ens Heidi Hallberg själv är en alltigenom konsekvent konstruktion, trots att vi som läsare befinner oss i hennes huvud från början till slut. Den västerländska skräcklitteraturen är fylld med berättarröster som långsamt rör sig mot ett definitivt psykiskt sammanbrott – eller tvärtom mot insikten att världen inte är så normal som vi vill tro. Eftersom vi som läsare inte har tillgång till någon annan information än den som medieras genom detta ”jag” kan vi inte sluta oss till vilken läsart som är den riktiga.

Klassiker som Guy de Maupassants Horla eller Henry ­James Skruvens vridning är utmärkta exempel på sådana här tvetydiga berättelser. Initialt utgår jag också från att det är så den här boken ska läsas. Men exakt hur Heidis (eventuella) vanföreställningar ser ut är faktiskt inte helt självklart. Är det så att hon lider av Cotards syndrom, alltså ett tillstånd då personen tror sig själv vara död, eller är hon tvärtom övertygad om att hon är den enda verkligt levande människan bland en mängd sofistikerade robotar? Detta verkar vara två sinsemellan mycket olika antaganden.

Här vore det lite väl lätt att fyra av den slöaste av kritikerklyschor och efterlysa en sträng redaktör som hade stramat upp texten – men dels tycker jag att det är just den här skevheten som är det intressantaste inslaget i texten, inte minst eftersom den skapar en osäkerhet också hos den härdade genrekonnässören, dels tror jag att en sådan kritik skulle bygga på en fundamental oförståelse inför hur mycket av det vi kallar för skräcklitteratur fungerar. För mig ter det sig som att genrens intressantaste författare är de som förmår att bejaka sin intuitiva och drömmande sida fullt ut – och om det ibland sker på bekostnad av logik och stringens, so what? Hur konsekvent och genomskriven är egentligen E.T.A. Hoffmanns Sandmannen, med sina plötsliga skiften i berättarperspektiv och ständiga pendlande mellan det skrattretande och det kusliga?

Nu spelar Verkligheten inte i samma liga rent kvalitetsmässigt. Snarare är det en utpräglad mellanbok i Ajvide Lindqvists numera ganska stora författarskap, men allt intressantare ju längre bort den avlägsnar sig från ansatsen att Säga Något Angeläget. Lite av en bagatell, men i sina bästa stunder en ovanligt bisarr sådan. I en värld av allt mer strömlinjeformad dussinprosa är det inte det sämsta.

John Ajvide Lindqvist:
Verkligheten.
Ordfront förlag, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.