Bianca Gräsbeck reflekterar kring Liinu Grönlunds och Nuutilainens videoverk Observe these words som visas på Åbo konstmuseum.
Varianter av miljöengagerad konst har redan ett bra tag dykt upp som svampar efter regn. En trend, javisst, men en sällsynt bra sådan: den ger uttryck och utlopp för den kusligt befogade angst som sprider sig och växer i takt med att inlandsisarna smälter, permafrosten tinar och extremvädren blir allt vanligare. Vår livsmiljö förändras; vi lever inte längre i det klimat vi vant oss se som en självklarhet. Fortsätter det så här får vi nog småningom söka oss till kuvöser – skyddade miljöer med egna ekosystem – för att överleva. Låter som rena scifin och det är det nog också, så vi gör nog klokast i att se till att inte bli utrotningshotade.
Utrotningshotade djur kan få plats i kuvöser där forskare byggt upp i det närmaste autentiska miljöer för att ge arten en möjlighet att överleva, i väntan på en för planeten ljusare framtid. En sådan påträffas på djurgården i Paignton, England. Där har Liinu Grönlund och Okku Nuutilainen i många år följt med forskare och amatörer som specialiserat sig på att ta hand om utrotningshotade grodor som fångas in och fortsätter leva sina liv i dessa substitut, under forskares uppsikt. Konstnärerna har filmat vardagen i terrariet och sammanställt ett videoverk med valda bitar av det insamlade materialet.
Verket, som nu visas på Åbo konstmuseum, är en visuellt poetisk, samtidigt rolig och obehaglig, sju minuter lång film. Kameraögat ömsom vandrar över flora och fauna i terrariet, ömsom följer det med en liten groda i händerna på en forskare. Den lilla grodan griper om en topzpinne med sin apelsingula tass och vill inte släppa. Gesten är samtidigt rolig och hjärtskärande. Det obehagliga är det grumliga vattnet i undervattensvyerna och apatin hos djuren som figurerar i filmen.
Det poetiska föds i det långsamma tempot, och den röst som ackompanjerar scenerna ur terrarielivet: en mjuk, lugnande röst som i bästa mindfulnessanda uppmanar betraktaren att leva i stunden, glömma världen utanför med alla dess bekymmer och flyta in i den nya framtiden medan minnena från världen utanför bleknar bort.
Paradoxen syns mig glasklar: medan livet på jorden utsätts för en allt mer dramatisk förstörelse förorsakad av en omättlig, hänsynslös Sapiens skall vi – samma Sapiens – förpuppa oss i ett skönt avslappnat oblivium. Den skyddande miljö vi bygger upp i form av terrarier för utrotningshotade djur bygger vi mentalt upp för oss själva i den sövande introversion som manar oss att sjunka in i oss själva och glömma.
Konstnärerna presenterar verket som en betraktelse av arternas framtid och en värld stadd i försvinnande. Verket ställer individens frihet och bekymmerslösa framtidsutsikter mot djurens reglerade tillvaro. Vid randen till ekokris och Antropocen begrundar verket människans sätt att förhålla sig till djuren och speglar samtidigt människans plats i vår tid: “Day by day you detach more from all things around you. Your memories are fading”, säger den lugnande rösten, och presentationen avslutas med konstaterandet att det här tycks gälla för både grodans och människans lott i denna stund. En ny, ljusare framtid hägrar – kan du redan känna den?
Ja. Hur jag än vänder på detta står orden, inte verket självt, i total kollisionskurs med vad jag lärt och förstått om vår plats på jorden, nu och i alla tider. Jag drar mig till minnes en diskussion som fördes för några år sedan, ett kritiskt granskande av mindfulnessboomen. Kort och förenklat uttryckt ifrågasattes en trend som fick oss att invagga oss själva i en förnöjdhet där vi är så lugna att vi inte bryr oss om att världen brinner eller att matköerna växer överallt där de finns. Belasta inte ditt sinne med sådant du inte kan göra något åt.
Ambivalensen är lite generande; jag kan ha missat något väsentligt. Min kommentar om paradoxen väckte vid presstillfället inget gensvar. Ändå har jag svårt att tro att konstnärerna i åratal följt med och filmat terrariegrodor för att använda materialet till att få oss att glömma det som gör oss till människor.
Åbo konstmuseum:
Liinu Grönlund & Okku Nuutilainen: Observe these words
Mörkrummet 10.6 – 28.8.2022
