När makten och medmänskligheten ligger i vågskålen

av Zinaida Lindén

Spanska filmer är en sällsynt gäst på våra biografer. Pedro Almodóvar i all ära, men det finns andra namn att uppmärksamma.

År 2002 spelade Javier Bardem en avskedad skeppsvarvsarbetare i ­Fernando León de Aranoas ypperliga arbetslöshetsskildring Måndagar i solen. I The Good Boss möts regissören och skådespelaren igen, men här är Bardems rollfigur Blanco raka motsatsen till arbetaren i den tidigare filmen. Blanco är chef för en fabrik som han ärvde efter sin far. En samhällspelare, en karismatisk charmör. ”Ihärdighet, balans, lojalitet” – så­ lyder fabrikens slogan. Balans är nyckelordet: företaget tillverkar nämligen vågar. En fågel har fattat tycke för den väldiga våg som pryder fabrikens portar. Förgäves beordrar Blanco fabriksvakten (en förträfflig Fernando Albizu) att jaga bort inkräktaren och städa bort fågelspillning från vågen.

Hur få vågskålarna i balans? Snart väntas en statlig inspektion till fabriken som är nominerad till priset ”Kvalitetsmedvetna företag”. Blanco håller ett medryckande tal inför sina anställda: ”Ni är som mina egna barn för mig. Vi är en enda stor familj.” Visst bryr han sig om dem, han ser till att sonen till den äldste arbetaren (Celso Bugallo) slipper fängelse efter ett gängslagsmål. Den faderlige Blanco drar sig inte ens för att blanda sig i sina anställdas privatliv.

”Men ibland måste man fatta svåra beslut för familjens bästa”, menar Blanco. Så ger han sparken till en ung kvinna som han hade en affär med. Ut flyger också bokföraren José (Óscar de la Fuente). Han visar sig vara en hårdare nöt att knäcka. Josés enmansdemonstration utanför fabriken blir snart ett regelrätt performance som väcker sympati hos fabriksvakten och lockar till sig pressens uppmärksamhet. Under tiden drabbas Blancos barndomsvän Miralles (Manolo­ Solo) som innehar en ledande post vid fabriken av en äktenskapskris och klarar inte av jobbet längre. Till råga på allt är den snygga praktikant (Almudena Amor) som Blanco flörtar med inte så lättlurad som hennes föregångare.
Under den första timmen bjuder León de Aranoa & Co på situationskomik där varje ny förveckling förefaller mer absurd än de bekymmer som Blanco tampas med. Trots Bardems magnetism har man allt svårare att känna för Blanco. The Good Boss får allt mörkare undertoner. Är det här verkligen en komedi?

Fars, noir – allt detta ryms inom komedigenren. Problemet ligger kanske i det att arbetarna inte är just mer än staffage i filmen. Slutresultatet för tankarna till tvålopera. Det är för mycket begärt att varje socialt medveten filmmakare ska fylla Ken Loachs stövlar, ändå kan jag inte låta bli att undra vari León de Aranoas budskap ligger. Är vår tid kanske så hopplös att solidariteten upplevs som något förlegat?

The Good Boss handlar om maktutövning. Men gör makten människan lycklig? Den sista, långa tagningen som Pau Esteve Birbas kamera står för känns pregnant och tankeväckande. Tystnaden mellan de två karaktärerna i denna sekvens är öronbedövande. Bär Blanco kanske på ett ännu större mörker än det som vi kunnat ana? Svaret ligger i betraktarens öga.

The Good Boss/ El buen patrón
Dramakomedi. 120 min.
Spanien, 2021. Manus och regi:
Fernando León de Aranoa
Foto: Pau Esteve Birba
I rollerna: Javier Bardem, Manolo Solo, Almudena Amor, Óscar de la Fuente, Fernando Albizu, Celso Bugallo

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.