Absurditet med vardaglig botten

av Hilda Purhonen

Tusenlugn, Heidi von Wrights drama regisserat av Arn Henrik Blomqvist, spelades på Teater Viirus i september och åker sedan ut på turné.

När vi först kommer in i teaterstudion är upplägget på scenen ett gig. I mitten sitter en person och sjunger spelandes på trummor, fyra andra står och ser ut att lipsynka till harmonier. Jag slår mig ner i väntan på att väggen bakom ”bandet” ska öppnas för att avslöja en större scen, men det visar sig att allt som behövs redan finns framlagt. Svarta stänger, små rullar med röd tejp, trumsetet får stå kvar på sin plats bak i mitten. Resten är ord och mimik. Med ett litet utrymme och minimala medel lyckas Tusenlugn måla upp en åskådlig och desto mer igenkännbar miljö: Höghuset.

Poeten Heidi von Wrights drama Tusenlugn, regisserat av Arn-Henrik Blomqvist, hade premiär på Teater Viirus i Helsingfors. På scen står skådespelarna Petra Heinänen, Edith Holmström, Alex Holmlund och Niklas Häggblom, samt musikern Amanda Blomqvist, som med hjälp av trummor, sång och samplingar skapar ett ljudlandskap pjäsen igenom.

Tusenlugn öppnar ett fönster in i en kväll hos sex grannar i ett höghus. En till synes ensam och socialt ovan kvinna, som alltid diskar för att lugna ned sig. Två stycken gubbar, av vilka den ena ordnar en fest och den andra kommer som gäst. En mamma som bara verkar behöva en paus, samt hennes två barn.

De fyra vuxna samlas för ett litet partaj hemma hos en av dem. Stämningen är besvärad i början, men det råder alkoholen snabbt bot på. Under tiden som det rusiga vuxenfolket gör bort sig i lägenheten någon våning ner, ligger barnen vakna hemma i sin säng. Storasystern berättar sagor för sin bror om den Vita Fågeln i den mörka (fast inte för mörka) skogen.

Språket i pjäsen är ”en blandning av skenbart banalt samtal och poetisk tragikomik”, förstås signerat von Wright. Det är som att karaktärerna på scen dels pratar goja, dels läser upp dikt för sig själva och varandra. De konstlade replikerna är ändå något som åskådaren snabbt vänjer sig vid. Alla vet hur det känns att mingla stelt med halvbekanta på en fest; vare sig det handlar om vädret eller lösryckta liknelser mellan samhället, ett sjukhus och en matbutik, spelar sen mindre roll.

Själva scenografin byggs upp av skådespelarna under pjäsens gång. Nya situationer kräver nya utrymmen och möbler, vilket leder till att rummen på scen vartefter blir allt mer koncentriska. Den röda tejpen skapar silhuetter, eller platsmarkörer, för dörr, kylskåp, diskho, toalett, dubbelsäng, kaffebord, etcetera. Den här enkelheten under den statiska takbelysningen kändes lite naken under de första minuterna av pjäsen, men det dröjde inte länge förrän jag som åskådare började skapa väldigt tydliga rum på basis av det som presenterades framför mig.

Skådespelarnas mimik är också väldigt precis. Finslipad ner till detaljer som kampen att få fram nyckeln och upp ytterdörren med tunga matkassar i båda händerna. Eller att skumpaglasen på den översta kökshyllan står uppochner. Tillsammans med ljudeffekternas komp blir ingenting flummigt.

Tusenlugns styrka är igenkännbarhet. Visst lägger de aningen tillspetsade karaktärerna och den märkliga dialogen ett lager av absurditet över det hela, men där under är situationerna rätt så vardagliga. Och jag tror att det just är orsaken varför pjäsen först och främst var skitrolig.

Den bekanta miljön gör också att scenupplägget fungerar så bra. Vi vet hur en höghuslägenhet ser ut och kan därmed lätt föreställa oss en. Det må ha att göra med att jag lyckades få en plats i främsta raden, men den fjärde väggen kom en liksom väldigt nära. Ändå gav den inte efter, bortsett från då en av karaktärerna tog en cigg på balkongen och bokstavligen klev ut ur scenen. Det gav mig känslan att jag satt och tittade in genom ett fönster, vilken bara förstärktes av gissningselementet som språket och mimiken gav upphov till. När pjäsen väl slutade var det som att någon på insidan helt enkelt släckte lampan och drog för gardinerna.

 

Teater Nord: Tusenlugn. 

Manus: Heidi von Wright

Regi: Arn-Henrik Blomqvist

Skådespelare: Petra Heinänen, Edith Holmström, Alex Holmlund och Niklas Häggblom

Ljuddesign: Matti Raita

Musiker: Amanda Blomqvist

Grafisk design: Johan Isaksson

Producent: Marika Sundqvist

Spelades till 9.9 2022 på Teater Viirus. Turnerar därefter på Åland, i Stockholm och Hamar (Norge).

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.