Hallucinationer och skeppsbruten sorg

av Robert Myhreld

När man i dagligt tal tar upp hallucinationer menar man inte sällan att det är att se saker som inte finns i den så kallade yttre verkligheten. Det är riktigt att det förhåller sig så, men sjukdomstillståndet kan lika gärna manifestera sig i att man hör saker ingen annan gör. Det finns människor som trott sig brinna till den grad att de tagit livet av sig. Ytterligare en annan har dagligdags hört fyra röster som samtalat med varandra – inuti­ sitt huvud.

Mitt under sommaren 1943 befinner sig en tysk matros vars ubåt förlist och en amerikansk pilot som räddat sig ur ett nedstörtat flygplan i samma gummiflotte. Genomgående i Inget i sikte (först publicerad 1954) benämns dessa som ”den andre” och ”den enarmade”. De befinner sig i ett inte alltför avundsvärt läge. Att vara vid liv är inte något att yvas över när inget är i sikte varken i frågan om att bli räddade eller när det gäller hoppet. Särskilt inte när provianten endast består av ett tjog cigg, en skvätt whiskey och lite Sho-Ka-Kola som innehåller en ansenlig mängd koffein. Det gäller att vara alert när man ska begrunda sakernas tillstånd. Hur är då deras belägenhet? Åt helvete kan man torrt konstatera: chansen att de ska räddas är minimal emedan Atlanten är enorm. Och de saknar vad de mest av allt är i behov av – vatten.

Otto Jens Luthers berättelse, skriven under pseudonymen Jens Rehn, vinner mycket på att den inte hemfaller åt det tidsödande och ointressanta arbetet att förklara hur det gått till när de hamnade där. Dramatiska scener smälter inte in i helheten och inte heller bryr jag mig om på vilket språk de kommunicerar. De har heller inte någon anledning att skada varandra. Att vara ensam vore ett än värre öde.

Det som lyfter boken över mycket annat som skrivits om krig är att det egentligen inte handlar om just det. Scenen där boken utspelas är minst sagt liten – en flotte under en sol som känns som ”självaste djävulen i egen hög person” – men tack vare detta öppnas möjligheter för en skarp penna. Berättelsen är närmast till perfektion genomarbetad och rör sig i spänningsfältet mellan ytterligheter: havsdjupen och rymdoändligheten; elden och vattnet; existensen och icke-existensen; Gud och mörkrets furste; verklighet och hallucinationer; att ha ett riktigt namn eller ett smeknamn. Den andres hallucinationer som blir alltmer intensiva avtvingar läsaren ett noggrant läsande och tänkande.

Det finns en underliggande sorgsenhet i boken som gör sig påmind genom de skeppsbrutnas minnen, men den saknar inte heller en viss humor. En kort passus berättar om prästen som blev en hämndlysten skytt i ”tornet” på en ubåt. Under en bombattack hade fienden nämligen skickat hustrun in i den ”eviga saligheten” och inte ens ”ett flitigt läsande i Jobs bok hade hjälpt särskilt mycket”. Konsekvensen blev ett kort och koncist ”allom till fromma” vid varje torpedavfyrning.

Till fromma alltså. Det kommer det att vara för den som läser en av årets hittills starkaste utgivningar. Det är inget annat än glädjande att den äntligen klätts i svensk språkskrud av Per Holmer.

 

Jens Rehn:
Inget i sikte.
Översättning: Per Holmer.
Nilsson förlag, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.