En vänstervåg håller på att svepa bort 2010-talet sydamerikanska högervåg. Men som folkomröstningen om Chiles nya grundlag visade är det lätt att stöda förändring – svårare att säga hur den förändringen verkligen ska se ut.
I början av det nya årtusendet var Latinamerika på allas läppar i vänsterkretsar. Resten av världen hade proteströrelser, speciellt det som kallades globaliseringsrörelsen eller antiglobaliseringsrörelsen. Latinamerika var i stort sett den enda regionen i världen där rörelserna faktiskt tog makten och kunde pröva egna samhällsmodeller.
Redan från början var de nya vänsterregeringarna omstridda: i ena ändan av skalan, som Arbetarpartiets och Inácio ”Lula” da Silvas i Brasilien och Frente Amplios i Uruguay, kritiserades de för att vara för anpassliga och nöja sig med ytliga reformer som inte rörde grunderna för kapitalismen, eller ens nyliberalismen. I andra ändan ifrågasattes länder som Venezuela och Nicaragua för att ha blivit auktoritära. I båda ändor, liksom i (den relativa) mitten dök då och då den besvärande frågan om korruption upp.
I början av 2010-talet hade en rad av regeringarna fallit på demokratisk (Argentina, Uruguay) eller mindre demokratisk (Brasilien, Paraguay, Honduras) väg. Men de högerregeringar som tog makten hade själva ännu större problem att konsolidera den, blev ofta impopulära redan under sin första mandatperiod, och har i flera länder förlorat makten igen. Men tecknen är motstridiga och det är svårt att avgöra vart kontinenten egentligen är på väg.
Colombia – högerbastionen som föll
Att något förändrats i Colombia blev uppenbart redan under massdemonstrationerna (mot en impopulär skattereform) i slutet av 2019. Fast de inte uppnådde sitt mål var själva existensen av breda protester en nyhet i ett land där engagemang länge uppfattats som farligt och radikalt; de hade ”brutit rädslans förbannelse” kommenterade exempelvis Lalis Smile, en populär politisk Youtubare. Gerillarörelsen FARC hade demobiliserats och det gick inte längre att per definition associera aktivister med terrorism.
De nya vindarna räckte för att i augusti i år ge landet sin första vänsterpresident, Gustavo Petro. Vicepresident blir Francia Márquez, en svart kvinna från ett slumområde, ensam mamma vid 16. De fick det högsta antalet röster av någon presidentkandidat i landets historia, i ett val som också hade det högsta deltagandet någonsin.
Paret Petro/Marquez var, som politiska fenomen i vår tid brukar vara, begåvade kommunikatörer med förståelse för sociala medier. De skapade sin egen sorts virala händelser genom okonventionella kampanjdrag som när Petro stannade över natten i en fiskeby för att diskutera vattenlagar med invånarna och hjälpa till med fångsten. De lyckades också samla en mycket bred koalition av de flesta grupper som varit uteslutna i det tidigare maktmonopolet.
Deras omedelbara utmaning är att slutföra omvandlingen av Colombia till ”ett normalt land”; att sluta fred med den sista återstående gerillan av betydelse, ELN, och bryta narkotikakartellernas makt över delar av landet, fast utan att dras in i ett utsiktslöst krig som Mexiko. En annan åtgärd de utlovat är att införa någon form av social grundtrygghet. Inte desto mindre står center-vänsterregeringen inför stora svårigheter, med ett land som fortfarande lider av omfattande våld, mäktiga brottsorganisationer och områden där statens kontroll är skakig, förenat med en ekonomisk nedgång och att de ärver det största budgetunderskottet genom historien. Det återstår att se om koalitionen som stödjer dem kan hålla ihop också i omröstningarna i parlamentet, speciellt om de går vidare med sina mer radikala förslag som att sätta gränser för olje- och gruvindustrin.
Chile – revolutionen som tvekar
Omröstningen om en ny grundlag i början av september detta år blev en kalldusch för progressiva grupper i Chile. Nederlaget var inte direkt överraskande; nästan alla opinionsundersökningar pekade åt det hållet, om än oftast med mindre marginal än de 62 mot 38 procent som ”avslag” segrade med.
Däremot var det förvirrande: bara förra året röstade inte mindre än 80 procent för en ny konstitution. En mycket brokig samling av gräsrotsbaserade, progressiva och vänsterlutande alternativ kom sedan över de kritiska två tredjedelarna i den världsunika församling som hade i uppdrag att skriva den.
Konstitutionsförslaget hade dessutom stöd av vänsterpresidenten Gabriel Boric, som tidigare i år vunnit med någorlunda marginal över ultrahögerns Jose Antonio Kast.
Så varför underkände samma folk resultatet av den process det själv röstat för?
Det brukar vara lättare att göra revolution än att förverkliga dess mål, lättare att ta makten än att använda den, och lättare att protestera än att genomföra reformer. Många lokala ledare och profiler som klivit fram under demonstrationerna åtnjöt stort förtroende, och framhöll gärna med stolthet att de inte var en del av den traditionella partipolitiken. Men när de väl satt i den Konstitutionerande församlingen var villkoren andra än i gatuprotesterna, konstaterar den akademiska tidskriften Nueva Sociedad i en analys. Den provokativa och karnevalsartade stilen framstod som oansvarig när den användes i detta sammanhang, från en av maktposition. Upptåg som att driva med flaggan och nationalsången togs emot negativt av de flesta.
Demonstrationerna var också en synnerligen brokig rörelse, förenad främst av ett djupt men diffust missnöje och samlad bakom memer, symboler och vaga slagord. Kravet på en ny grundlag var nästan det enda alla kunna ena sig bakom, men när det väl kom till dess innehåll blev enigheten svårare, och många av gräsrotsrepresentanterna var både ovana och ovilliga att sy ihop kompromisser. För de stora medierna i landet, redan från början till största delen fientliga till processen, var det lätt måla upp bilden av församlingen som en ”cirkus”.
Processen glömde arbetstagarna
Historikern Igor Goicovic Donoso pekar på vad han ser som ett mer grundläggande politiskt misstag: grundlagsförslaget som till slut gick till omröstning hade kvar få tydliga ställningstaganden i frågor som berörde den stora majoriteten. Bara 6 av förslagets 388 punkter rör arbetslivet och förhållandet mellan arbetsgivare och anställda, och det bara i vaga termer, skriver han.
Istället tog den starkt ställning i frågor om miljö och urbefolkningens rättigheter, som var populära bland de engagerade demonstranterna men i slutändan inte visade sig särskilt populära i befolkningen i stort; i de regioner som haft de största miljökonflikterna vann avslag faktiskt med större marginal än i landet i stort.
Vad som händer nu är fortfarande oklart. Trots allt, påpekar Nueva Sociedad, visar opinionsundersökningar fortfarande att en majoritet vill ha en ny grundlag, framför att bara reformera eller rakt av behålla den gamla, som har sitt ursprung i Pinochets diktatur. Det nya försöket blir antagligen en traditionell process där parlamentet får en större roll – men parlamentet har, som i de flesta latinamerikanska länder, inte heller något stort förtroende. I undersökningarna säger sig många föredra att ge ”experter” en stor del av ansvaret, men det lär vara svårt att förverkliga praktiskt, eftersom experter i praktiken alltid kommer att vara politiskt utsedda och ha en bestämd politisk profil.
Brasilien – ledarskapet på spel
Det viktigaste valet av alla hölls strax innan detta nummer av Ny Tid gick i tryck. – det i Brasilien i oktober, där Arbetarpartiets Inácio ”Lula” da Silva ställdes mot sittande presidenten, ytterhögerns Jair Bolsonaro.
Bolsonaro, som 2019 besegrade Arbetarpartiets kandidat efter en parlamentarisk kupp mot tidigare presidenten Dilma Rousseff och en mycket suspekt – senare helt underkänd av Högsta Domstolen – rättsprocess mot da Silva, var föregångare för den nya extremhöger som, med ett par års eftersläpning jämfört med Europa och USA, allt mer seglar upp som vänsterns främsta motståndare. Politiker som Kast i Chile och den provokativa ultraliberala ekonomen Javier Milei i Argentina har följt i hans spår, om än med variationer i varje land.
Under 00-talet sades det å andra sidan ofta att Lula och Venezuelas Hugo Chavez tävlade om att sätta tonen för det årtiondets vänstervåg. Idag finns det knappast någon seriös konkurrent.
En seger för Lula skulle därmed inte bara lägga till ett stort land till det progressiva lägret, utan ge det ett potentiellt ledarskap i ett kontinentalt projekt. Ett första steg på vägen tog Lula genom att i början av maj plocka upp ett förslag av två center-vänsterekonomer om att skapa en gemensam valuta för hela Latinamerika, med det föreslagna namnet ”Sur” (syd). ”Jag kommer återupprätta vår relation med Latinamerika och, om Gud vill, skapar vi en valuta för Latinamerika, för att inte vara beroende av dollarn”, förklarade han i ett valtal.
Då denna tidning gick i tryck hade 99 procent av rösterna räknats, och det stod klart att Lula och Bolsonaro går vidare till en andra omgång — med fördel Lula.. Enligt institutet Genials mätning är 54 procent av brasilianerna missnöjda med den sittande presidenten; 40 procent uppger ”ekonomin” som orsak, följt av ”hunger, fattigdom, ojämlikhet” med 20 procent.
Reform, ja – men vilken?
Frågan är dock – om Lula tar hem segern i en andra omgång, blir det ett fredligt maktöverlämnande? Bolsonaro och hans läger har sedan mer än ett år tillbaka planterat misstankar om kommande valfusk, och det är högst troligt att han kommer vägra acceptera ett nederlag. Valet i USA 2020 visade hur mottaglig den egna sidans väljare är för den sortens anklagelser. När Keiko Fujimori i Peru året därpå försökte kopiera manövern fick hon visserligen mindre uppslutning, men Bolsonaro har betydligt fler fanatiska, förbehållslösa anhängare. Våldsamheter har brutit ut kring valmöten och en kampanjarbetare från Arbetarpartiet har knivdödats. Det brasilianska rättsväsendet verkar inte längre benäget att hjälpa Bolsonaro genom några extraordinära åtgärder, så ett hypotetiskt försök att omkullkasta valresultat skulle antagligen bli genom militärkupp.
På sätt och vis är den chilenska omröstningen symptomatisk för var kontinenten står; ingen politisk kraft kan riktigt bli hegemonisk nog för att ena vänstern. Folk är missnöjda med det existerande tillståndet, men det alternativ som skulle kunna kanalisera missnöjet har ännu inte framträtt tydligt. För vänstern återstår fortfarande att lära sig av sina erfarenheter hittills och formulera en ny framgångsmodell.
Foto: José Pereira