I en brevväxling för en bok vi ska ge ut i december, skrev min goda vän Vilja nyligen så här: ”Jag känner verkligen att jag tillhör alla de rum, gemenskaper och vänner som jag har varit lyckligt lottad nog att få ta hand om den senaste åren.”
Omsorg öppnar möjligheten att tillhöra någon annan än oss själva.
Vilja har rätt. Omsorg öppnar möjligheten att tillhöra någon annan än oss själva. I en tid då vi tycks leva under ”jagets imperium”, finns det något befriande i tanken om att tillhöra någon annan. Att släppa kontrollen över oss själva öppnar också möjligheten att slippa kontrollen över oss själva. Kontrollsamhället förutsätter en konstant självreglering, en oavbruten återkoppling mellan bilden och jaget, flödet av ”innehåll” och olika känslor, det vill säga ruset av uppmärksamhet eller ångesten då den uteblir. Vid sidan av olika apparater utanför oss själva, bygger kontrollsamhället framförallt på kontrollen vi utövar mot oss själva inombords. Jaget står likt en tyrann över oss, i ett slags kollektiv solipsism. Här tillhör vi andra, men inte i deras singularitet, genom ett gemensamt varande i världen, utan genom den anonyma blicken, genom makten vi har över varandra i vår gemensamma ensamhet utan att ändå kunna bruka den tillsammans. En ursprunglig ackumulation av våra personligheter, över varandet. Ja, jag vill tillhöra någon annan, men för att slippa bilden av mig själv och makten den utövar över mig, för att återgå till världen.
På dejtingappar skriver många att de är där ”för att kunna ta bort appen”. Frasen uttrycker en motvilja. Jag är här för att hitta gemenskap, för att återgå till världen. Men för att göra det, måste jag gå genom bilden av mig själv, genom den totala separationen mellan mig och varandet. Endast genom bilden kan jag nå närhet, kärlek. Bara jag ser tillräckligt bra ut, öppnar med rätt fras, kurerar min representation, på rätt sätt. Vägen till gemenskap går genom jaget, genom ensamheten. Det händer att förhoppningarna uppfylls. Ingen orsak att förhålla sig fullständigt svartvitt till dating-appar eller sociala medier. Samtidigt talar de idag närmast patologiska cyklerna—som är bekanta för många av oss—av maniskt postande och swipande, med påföljande skam och ångest inför avgrunden av blicken från otaliga Andra, om vår maktlöshet, grundad i den kollektiva solipsismen.
Den italienska filosofen och kommuisten Marcello Tarì verkar, trots att han tillhör en äldre generation, skriva med hänvisning till de här erfarenheterna då han diskuterar förmågan att vara som om man inte vore något. Fattigdom, i en metafysisk, mer än strikt ekonomisk bemärkelse, ”att vara socialt ingenting”, är en form av frihet för den tillåter oss att ”radikalt erfara oss själva, att bli intima med vår egen existens.” Men, paradoxalt nog, går vägen tillbaka till oss själva genom andra. Endast med andra kan vi vara inget. Och endast genom att vara inget, kan vi återgå till oss själva.
Ändå är det just i olika förhållanden vi mest fastnar i oss själva. Den brasilianska filosofen Suelny Rolnik har skrivit väl om dessa fällor. Rolnik utgår i sin analys från myten om Odysseus och Penelope, den första på ständig flykt i nya äventyr, den andra saknar för evig sin make. Odysseus verkar vara boven, Penelope offret. Men Rolnik gör det inte så enkelt, utan menar att bägge behöver övergivenheten och fastklamrandet, som in- och utsidan i en ”symbiotisk pakt.” Odysseus frånvaro förutsätter möjligheten till närvaro med Penelope. Penelopes längan efter närvaro förutsätter Odysseus frånvaro. En mer modern variant av myten hittar vi i så kallad anknytningsteori (attachment theory) som idag är speciellt populär i Nordamerika för att förklara återkommande problem i parförhållanden. Enligt teorin så har var och en av oss lärt sig olika stilar av anknytning i barndomen. Vi kan vara otrygga i våra relationer på åtminstone två olika sätt. Den undvikande otryggheten tar sig uttryck i beteende som påminner om Odysseus: närhet känns kvävande och vi blir undflyende om någon verkar klamra sig fast för mycket. Den ångestfyllda otryggheten känner vi igen hos Penelope, som hela tiden behöver betygande om Odysseus kärlek och faller i bitar utan dem. Ändå behöver båda varandra för att förstärka sina destruktiva beteendemönster, i vad antropologen Gregory Bateson kanske hade kallat en ”dubbelbindning”. Bägge parter saknar, enligt Rolnik, på ett sjukligt sätt det absoluta. Penelope vill äga Odysseus i all evighet, till tidernas ände, medan Odysseus vill ha total rörelsefrihet, härska över rummet genom att samtidigt vara vara överallt. Båda fruktar livet.
Bateson framhäver i sin studie om Anonyma Alkoholister (AA) idén om att alkoholisten måste ”nå botten” förrän hen har en chans att ge upp alkoholismen. Endast då har alkoholisten insett att hen är ”maktlös inför alkoholen”. Denna teori om alkoholism kan utvidgas till andra sammanhang. Bateson menar att insikten om maktlöshet tvingar oss att erkänna att vi inte är autonoma individer, separata från världen, utan istället att vårt jag alltid är en del av ett större system. Alkoholisten, alkoholen och alla relationer där emellan bildar ett system.
I sin diskussion om Odysseus ställer Rolnik till slut frågan om hur vi kan komma bortom vad jag ovan kallade ångestfylld och undvikande trygghet. Hur kunde vi uppfinna nya typer av kärlek, nya scener, nya myter. Vi vet inget, skriver Rolnik. Men, detta hindrar oss inte från att drömma om något bortom den onda cirkeln mellan Odysseus och Penelope, ja, något bortom flykt och upplösning eller trygghetsbesatt rädsla. Som jag uppfattar frågan, är första steget att erkänna vår tendens att falla in i denna fälla och vår egen maktlöshet inför den. I detta sammanhang tänker jag rätt ofta på Bateson och den vackra så kallade ”sinnesrobönen” som lär ingå i AA-möten:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Individer har sällan viljekraften att ändra sina omständigheter om inte det också sker en ändring i de system, både små och stora, som vi befinner oss inom. Frågan lyder då hur vi kunde lära oss att släppa kontrollen över oss själva, systemet vi har ”inombords”, och hitta euforin i att tillhöra andra.
