Klasskampen måste vara intersektionell

av Tom Karlsson

Jesper Hamark har ett tydligt socialistiskt perspektiv i sin bok om strejker.

Arbetarklassen har utvecklat ett antal kampmetoder för att försvara och förbättra sina villkor. Den mest utnyttjade är den kollektiva arbetsnedläggningen; strejken, som förutom att ha utvecklat de rent materiella förhållandena för arbetarna också möjliggjort rösträtt och andra sociala rättigheter. Åtta timmars arbetsdag, betald semester och annat vi idag ser som helt naturligt, kan vi tacka strejkande arbetare för. Strejken och den röda fanan har därför varit som ett rött skynke för kapitalismens tjurar.

Det är kanske svårt att uppskatta detta, då strejkhoten kommer som flyttfåglar varje vår och knappt lämnar några betydande resultat. Då kan man som Joshua Clover se upploppen som en mera relevant kampform i det aktuella läget. Men, så behöver det inte vara. Det är knappast strejken som blivit inaktuell. Det är snarare de byråkratiska och toppstyrda facken som är problemet. 

 

Make the strike great again

I det postindustrialialistiska väst har arbetsmarknaden förändrats fundamentalt. Plattformsekonomin, globaliseringen och en allt mer prekariserad arbetarklass, samt en lägre grad av fackligt engagemang har gjort fackföreningarna tama. De har inte lyckats följa den samhälleliga utvecklingen. Jesper Hamark, doktor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Göteborg, vill återupprätta strejkens forna glans, make the strike great again. 

Strejk. Från satans svarta kvarnar till gigekonomin är en engagerande bok, som mångsidigt för fram strejken och konflikterna på arbetsmarknaden. Författaren visar att den ännu kan vara ett effektivt vapen i klasskampen. Hamark har en tydligt socialistisk, för att inte säga marxistisk, synvinkel i sin bok. Han använder därför till exempel begreppet arbetsköpare i stället för arbetsgivare och hymlar inte med att kapitalism innebär klasskamp. 

 

Satans svarta kvarnar

Hamark kombinerar i sin bok teori och forskning med exempel på olika strejker genom tiden, som belyser klasskonflikternas förändringar. Det är i skildringen av dessa epokgörande strejker Hamark är som intressantast. Man kan sedan, som läsare, dra sina egna slutsatser. Redan bokens titel är, genom att ta fram en historisk båge, lyckad. Arbetet i Satans svarta kvarnar var arbetet under den tidiga industrialismen i England, men kan lika gärna beskriva arbetsförhållandena i de fabriker i låglöneländer utan fackliga rättigheter där en stor del av de varor vi konsumerar produceras, men påminner också om läget för många inom gigekonomin. 

Arbetaren, den strejkande arbetaren, ses ofta som manlig, men den myten krossar boken effektivt. Ett tidigt exempel på en framgångsrik strejk var ”tändsticksflickornas” strejk på Bryant & May i London 1888, ledd av några mycket unga kvinnor, bland dem Mary Driscoll, som inte var äldre än fjorton år. Det var en tid då kvinnor inte ens accepterades av den manliga fackföreningsrörelsen. Ändå lyckades dessa icke-organiserade kvinnor inte endast vinna strejken utan också starta en strejkvåg i landet. 

Hamark visar i sin bok hur olikartade strejker kan vara. Exemplen tas främst från Sverige och USA, men är väl ganska allmängiltiga. De tidiga klasskonflikterna i USA var ändå mycket extremare i USA än i exempelvis Sverige. I USA förekom ofta våldsamma sammandrabbningar mellan strejkande arbetare och strejkbrytare och inhyrda våldsmän från Pinkertons detektivbyrå, som var specialiserad på att med våld motarbeta strejker. Då den vita arbetarklassen på intet vis var fri från rasism var de svarta arbetarna utestängda från de flesta fackföreningarna. Därför kunde de också användas som strejkbrytare. Segregeringen och rasideologin försvagade alltså arbetarklassen. Man kan väl också se denna anti-fackliga tradition i dagens union busting. Hamark skriver också om denna sida av klasskampen. 

 

Bredare kamp

Då författaren kommer in på mera dagsaktuella konflikter blir skildringen mindre dramatisk. I det avsnitt han skriver om strejker bland offentligt anställda, kan man lätt dra paralleller till den aktuella konflikten inom vården i Finland. I denna bransch har man en stor förstörelsekapacitet och också goda möjligheter att skapa band till andra grupper i samhället. Problemet är däremot att strejken inte i lika hög grad drabbar arbetsköparna som brukarna. I ett sådant läge skulle, enligt Hamark, en facklig solidaritet i form av sympatistrejker vara på sin plats. Något sådant ser man i alla fall inte här i Finland just nu. Man kan ju fråga sig om det beror på att vårdbranschen är mera kvinnodominerad och att det hindrar de mera manligt styrda facken att visa solidaritet. Sympatistrejkerna är också på grund av deras effektivitet något arbetsköparna helst vill förbjuda. Ett annat sätt för grupper som har svårt att kunna strejka, utan att allmänheten skadas mera än arbetsköparna, är att samarbeta med grupper utanför facket, exempelvis brukargrupper, miljö- och fredsrörer och andra berörda grupper. Problemet är att tidigare kämpande arbetarrörelser förvandlats till serviceorganisationer. Medlemmarna passiveras till att förvänta sig att ledningen underhandlar och samarbetar med arbetsgivarorganisationerna. 

Strejken och andra verktyg och vapen i klasskampen rostar. En utväg ur denna passivitet skulle kanske vara om facken utvecklades mot mobilisering underifrån och medlemsdemokrati. Facken skulle kunna bli en viktig del i en bredare social kamp. Hamark ser gärna att facken aktivt skulle delta i klimatstrejker, ”att vägra arbeta för klimatet”. En form av strejk som i sådana sammanhang kan få mera genomgripande förändringar till stånd är generalstrejken, den politiska strejken. Men, då krävs det också en hög grad av solidaritet. Strejkens historia och Hamarks bok visar tydligt att klasskampen måste vara intersektionell och internationalistisk för att vara slagkraftig.

 

Jesper Hamark: Strejk. Från satans svarta kvarnar till gigekonomin
Verbal förlag, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.