Meritokratins fälla

av Per-Erik Lönnfors

Jag är ett barn av meritokratin. Dock inte ett barnbarn. Låt mig förklara:

Min morbror Sven Lindströms lärarinna Toni Rundt sade att han var begåvad. Han borde få gå i läroverk. Då svarade hans mamma, torpardottern Lydia Wilhelmina: ”Han skulle bara inbilla sig att han är bättre än han är”. Hon var klassödmjuk, trots att hon var född med soldatnamnet Stolt. Samhället var indelat i sämre och bättre folk. Så tyckte torpardöttrar. Orsaken kan också ha varit att hon var fattig och läroverk dyra, men för att erkänna det var hon för stolt.

Min mamma var förbittrad, på sin lillebrors vägnar. Hon ville också gå i skola. Mamma satsade allt på att åtminstone hennes barn skulle få gå i läroverk. 

Tack vare min mamma kom jag att tillhöra de första meritokrater som man hittar i äldre ingenjörs- och ekonommatriklar. Akademiker med anspråkslös social bakgrund. De kunde, liksom jag, anse sig behöva dubbla examina, men lyxen att bli humanister hade de inte. De kom att fylla de arbetslivets luckor som lämnats av reservofficerna som stupat i krigen. De hörde till den första generationens medelklass som av alla människor var sämst rotade i samhället.

 

Max Oker-Blom recenserar i Ekonomiska Samfundets Tidskrift filosofen Michael J. Sandels bok The Tyranny of Merit, What’s Become of the Common Good. Sandels visar att ”idealiseringen av utbildning som ett medel för social mobilitet… trots den ursprungliga avsikten gett upphov till ojämlikhet och den bidrar till och med till dagens populistiska strömningar, inte bara i USA utan också i Europa”. Aristrokratin med ärvda privilegier har bara ersatts av en meritokratisk elit som överbetonar behovet av en collegeutbildning.

Redan Michael Young förutspådde i sin bok The Rise of Meritocracy (1958) att ”meritokratin kan ge upphov till en känsla av överlägsenhet bland de utbildade och förbittring bland de outbildade”. De som Hillary Clinton senare ödesdigert kallade ”the deplorables”.

 

Utbildningen som grund för en klassförändrande meritokrati har överdrivits. USA:s elituniversitet rekryterade 2017 flera studenter från den 1 procent av befolkningen som hade de högsta inkomsterna än från den 50 procent som hade de lägsta. Universitet som Yale och Harvard beaktar tidigare familjeanknytning till högskolan som en merit för den som söker inträde. 

Tendenserna gäller inte bara USA. I Frankrike har elitistiska högskolor länge varit en inkörsport till den politiska och ekonomiska eliten.

I Storbritannien har man inte ens nått meritokratin. Nio av de senaste tolv premiärministrarna har kommit från Eton-Oxford. ­Simon Kuper skriver i Financial Times att 1964 var det senaste året då England försökte kliva från etonianism till meritokrati. Han hoppas att gentlemannaamatören Boris Johnson, som betraktade politiken som ett sällskapspel, som ett varnande exempel kan ha banat vägen för en förändring. Just nu förefaller det dock inte så.

 

Det som meritokratin har åstadkommit har varit att hjälpa de bäst lämpade att i ett orättvist samhälle hållas på den sida som gynnas av orättvisan.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.