Ozons hommage till Fassbinder – både en hyllning och en parodi

av Zinaida Lindén

Inget ont utan något gott. Tack vare pandemin fick vi filmvänner en hel del spännande kammarspel att se. Precis som Gaspar Noé (Vortex) och Claire Denis (Avec amour et acharnement) tvingades François Ozon att arbeta mitt i nedstängningen då det var omöjligt att satsa på en större skådespelarensemble. Så beslöt han att hugga tänderna i sin vägvisare Rainer Werner Fassbinders konstnärliga arv och självdestruktiva leverne.

I Fassbinders triangeldrama Petra von Kants bittra tårar (1972) skildrades lesbisk passion, nu var det dags för ombytta roller, ansåg Ozon. Så gjorde han Petra till en man. Huvudpersonen, den tyske filmregissören Peter von Kant för tankarna till självaste Fassbinder. Han spelas av en porträttlik Denis Ménochet från Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

När en auteur travesterar en annan blir det arthouse i högsta potens. Till exempel affischen till Peter von Kant är en ”remake” av Andy Warhols poster till Fassbinders film Querelle. Stor är frestelsen att som tittare låta sig manipuleras och börja tvångsmässigt jämföra Ozons alster med förlagan. Men Peter von Kant kan avnjutas också utan några större förkunskaper. Mannen bakom 8 femmes och Dans la maison är ju känd för att ha glimten i ögat. Här leker han med olika genrer, av vilka fars är den mest uppenbara. I Ozons pastisch är Hanna Schygulla som spelade den lömska unga förförerskan i förlagan moderligheten förkroppsligad. Här sjunger hon en vaggvisa för huvudpersonen.

Det är Köln, år 1972. Filmmakaren Peter von Kant vaknar bakfull i sin lägenhet, bland sina vinylskivor och erotiska planscher. Hans trofaste assistent Karl (Stéfan Crépon i en stum roll) som sitter vid skrivmaskinen upplevs som en del av interiören. De facto är Karl spökskrivare åt den store filmmakaren. Efter att ha dikterat ett brev till Romy Schneider för Karl dansar Peter lite med honom till en låt av sin forna musa Sidonie.

In kommer Sidonie (Isabelle Adjani), uppklädd och sminkad till tänderna. Sidonie tackar nej till alkohol, i stället börjar hon genast snorta kokain. Snart gör hennes nye bekant entré, en gudomligt vacker yngling vid namn Amir (Khalil Gharbia). Givetvis faller Peter som en fura och vill provfilma Amir. De blir ett par, vilket inte ses på med blida ögon av Karl.

Denna film är teater: ursprungligen var Fassbinders drama en pjäs. Och så får man vibbar av Sunset Boulevard. Lägg därtill en iscensättning som för tankarna till Almodóvar. Ozons skruvade alster bjuder på truismer som ”Konstnären är alltid ensam”, men Ozon kommer undan med det: filmen är ju en melodram, här får alla vara hur sentimentala och patetiska som helst.

Skådespeleriet är på topp. Gharbia är kanske filmens främsta trumfkort, hans Amir är allt annat än endimensionell – samma karaktär som Schygulla spelade för 50 år sedan. Ménochet briljerar som Peter, i synnerhet då han dansar solo i sin morgonrock.

Filmens raison d’ȇtre? Kanske att bryta mot vår tids konventioner. Fassbinder var sin tids enfant terrible, numera är han gjuten i brons inom filmhistorien. Efter ett tjugotal filmer sprudlar Ozon fortfarande av energi och nyfikenhet. En regelrätt homo ludens.

 

Peter von Kant
Drama. 85 min.
Frankrike, 2022.
Manus och regi: François Ozon, efter dramafilmen Petra von Kants bittra tårar av Rainer Werner Fassbinder
Foto: Manuel Dacosse
I rollerna: Denis Ménochet, Isabelle Adjani, Khalil Gharbia, Hanna Schygulla, Stéfan Crépon

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.