Pen pals

av Vivi-Ann Sjögren

När jag var i tonåren – för ett antal år sedan – var ett centralt ämne i livet alla pen pals, brevvännerna. De var nästan undantagslöst bosatta i något annat land, helst så långt borta som möjligt. Att skaffa sig en var lätt som en plätt, det var bara att öppna en tidning och bläddra sig fram till spalten med Brevvänner sökes. Sedan kunde man ägna sig åt att välja och vraka på grundval av uppgifter om hemland, ålder, hobbies. En hobby som förekom flitigt både bland äldre och yngre var frimärkssamlande, en annan var läsning. Något som man fick söka förgäves efter var att resa, eftersom det på den tiden var något som man inte ens drömde om. Det var därför vi samlade på frimärken, det var därför vi skaffade oss brevvänner med exotiska adresser. Gränserna var stängda eller blockerade av krångliga eller kostsamma visummurar, valutatilldelningen knapp eller obefintlig, men breven gick fram. Ibland kunde till och med en främmande doft förnimmas om man satte näsan intill pappret. Om? När! Ibland var det snudd på att man la tungan på det …

Jag hade tänk påstå att det i huvudsak handlade om tonårsflickor, de som i en senare tid blev hästflickor, men inser att tonårsflickan, det var jag själv. Visst fanns det tonårsflickor bland mina brevvänner, men också tonårskillar och en förvånansvärd mängd vuxna, både kvinnor och män. Ibland var det jag som tog kontakt, ibland var det de som hade hittat mina uppgifter i en Brevvänner­ önskas-spalt i sitt hemland.

Vi utbytte små svartvita fotografier, vi skickade vykort, oftast svarvita också de, de från Indien var sepiafärgade även om det stod Red fort på baksidan. Vi prydde kuvertet med möjligast många och möjligast spektakulära frimärken. Försök gjordes att få fram pressade blommor och blad, ibland lyckades det. För det mesta skickade vi våra brev med luftpost, vilket naturligtvis var dyrare, och för att brevet skulle bli lättare och billigare använde vi särskilda tunna pappersark som sedan veks ihop till ett kuvert, de var ofta ljusblå och färdigt märkta med By airmail.

Av någon anledning var rätt många av mina brevvänner bosatta i Indien, kanske för att det är ett så stort land, kanske för att tidningsutbudet var rätt rikt, kanske jag själv var speciellt attraherad av de detaljer jag kände till. Men bland de trettiotal som jag delade min vardag med i utbyte mot deras fanns också Odette i Saigon, en ­filatelifrälst man i Holland, en allvarlig Magny i norska fjällen och så Beryl i Sydafrika, i Port Elizabeth. Hon skrev att när det hade kommit ett brev från mig brukade hon vänta med att läsa det tills hon kunde klättra upp i ett stort träd på gården för att vara ensam med det. Hon glömde aldrig att tacka mig för att jag som var vit ville skriva till henne som var svart. I hemlighet tackade jag henne för att hon ville skriva till mig trots att hon var två år äldre.

 

bild: Liz West / flickr

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.