Är true crime verkligen true?

av Samuell Chacon

True Crime har blivit en omåttligt populär genre. Men vad betyder det att läsare, lyssnare och tittare lockas med ”verkliga” brottsfall? Vad innebär begreppet ’verkligt’ här?

 

År 1924 skrev Edmund Lester-Pearson boken Studies in Murder. Boken berör fem olika mordfall, varav det kändaste är fallet Lizzie Borden, vars föräldrar hittades brutalt mördade i Fall River i Massachusetts. I boken går Pearson detaljerat igenom på vilket sätt morden ”troligtvis” ägt rum. Att något ”troligtvis” ägt rum öppnar upp för möjligheten av luckor, det vill säga saker som tidigare inte tagits upp av medier och dylikt. Dessa luckor är True Crime-genrens mjölkande ko. Den kunde inte överleva om det inte vore för omplåstringen av dessa läckor med detaljens manöver. 

Än idag ses Pearsons bok som en klassiker bland True Crime-fanatiker. I skrivande stund har genren blossat upp kanske mera än någonsin tack vare dess tillgänglighet. Idag kan man gotta sig i historien om, säg, sonen som brutalt halshögg sin mor och knullade hennes skalle. Detta genom några klick på smarttelefonen (YouTube, film eller podcast, men även böcker). Jag stöter sällan på texter där fenomenet True Crime kritiseras, det känns snarare som att kritiken suddas ut då våra plattformar, dag in och dag ut, överöses med nytt True Crime-content. 

Därför frågar jag mig: Vad är det som gör True Crime så attraherande? Är det att det som berättas är ”true” och inte en deckare av, säg, Romy Hausmann som lockar den ivrige True Crime-fanatikern? Finns det någon skillnad mellan det tidigare och det senare? Låt oss börja med att titta på ett exempel på hur True Crime byggs upp. 

 

Mönster i berättandet

I exempelvis en True Crime-podcast återberättas historien oftast av en monoton röst, vilket signalerar berättarens ”oberoende”, ett objektivitetsideal – ingen inblandning av starka känslor. Ett utmärkande exempel på det här är Nils Bergman från Rättegångspodden där denne oavsett om det handlar om incest eller ett avhugget huvud i ett skåp inte ändrar tonläge. Denna lugna och sansade röst har blivit en central del av själva genren. Något annat som är centralt för genren är sättet på vilket karaktärerna målas upp, exempelvis med utgångspunkt i förövarens och offrets liv före mordet samt deras turbulenta relation som senare oftast anknyts till offrets död. Ett exempel på det här är fallet Wilma där Wilma Andersson mördades av sin ex-pojkvän Tishko Shabaz Ahmed. I Rättegångspodden tar Bergman med lyssnaren på en resa genom Wilmas och Tishkos kaotiska förhållande steg för steg. Musiktilläggen gör historien kuslig, ytterst verklig och närvarande. Det är här som vi kommer till min centrala fråga: Är verkligen True Crime true då återberättandet alltid verkar bygga på ett visst mönster? 

 

Baudrillard och hyperrealitet

Det jag här intresserar mig för är sättet på vilket True Crime målar upp en berättelse som blir mera verklig än det verkliga, något som den franske poststrukturalistiska filosofen Jean Baudrillard skulle kalla det hyperreella. Det hyperreella innebär en simulering av verkligheten, det vill säga en imitation (ett återberättande) av den verkliga världen. Ett exempel på det här är Nils Bergmans återberättande av fallet Wilma där Bergman ur ett verkligt fall skapar en berättelse, med andra ord, en simulation av fallet.

Baudrillards poäng är inte att återuppliva den klassiska dikotomin mellan sken/verklighet och peka på dess skillnader, exempelvis vad som troligtvis ägde rum i, säg, fallet Wilma eller vad som verkligen ägde rum. Svårigheten ligger snarare, enligt Baudrillard, i att urskilja den simulerade verkligheten från verkligheten. Kort sagt: skilja mellan det hyperreella och verkligheten. Det är oklart vad Baudrillard menar med ”det verkliga”, men det är förvisso ingen ren empirism som han syftar på. Min tolkning efter att ha läst Baudrillard är att vi befinner oss i en tid där det inte längre är möjligt att tala om ”det verkliga” överhuvudtaget eftersom allt, för Baudrillard, handlar om en tillbakagång till det som han kallar ”teckensystem”. 

Tänk här på filmen Matrix (1999) där protagonisten Neo (Keanu Reeves) måste välja mellan ett blått och ett rött piller. Om Neo tar emot det blåa pillret så stannar han i den fabricerade verkligheten och om han tar emot det röda pillret så förflyttas han till verkligheten. Det här visar på en tydlig skillnad mellan en fabricerad verklighet och verkligheten. Enligt Baudrillard befinner vi oss inte inför ett sådant vägval eftersom vi inte kan skilja mellan en simulerad verklighet och verkligheten, det vill säga det hyperreella. 

Fast vad har det här med True Crime att göra? Låt oss titta på själva verkligheteselemtet i True Crime för att senare kontrastera det med Baudrillards begrepp ‘hyperrealitet’. 

 

Berättelsen faller på plats

True Crime innebär självfallet att det som berättas baserar sig på en eller flera verkliga händelser. Om detta krav inte uppfylls skulle det knappast ses som en del av genren, utan snarare som fiktion. Men är det verkligen så? Om man uteslöt verklighetselementet skulle knappast någon förneka att True Crime liknar, om inte är en del av, den fiktiva litteraturen.

Alla vet vi att True Crime är ett återberättande av något som hänt, man väljer att inkludera det intressanta/spännande framom de ointressanta/tråkiga delarna. Exempelvis inkluderas det stora bråket i köket istället för ett samtal under frukosten. Man väljer den eller den ljudeffekten under den eller den situationen och så vidare. Allt för att hålla lyssnarens uppmärksamhet till fullo. Det hela sammanfaller med lyssnarens stigande puls, stimulerad av Beethovens Für Elise medan hen får höra på vilket sätt grannen blev mördad med en yxa av någon random cyklist. 

Trots all musik och monotona röster inbakade i berättelserna verkar resultatet vara känslan av något ytterst verkligt, ja, mera verkligt än verkligt (hyperrealitet). Exempelvis: (1) Wilma Andersson blir brutalt mördad av sin ex-pojkvän Tishko, (2) den här verkliga händelsen målas upp med hjälp av andra händelser i deras liv, vilka väljs av regissören, (3) ljudeffekter och klipp skapar en perfekt berättelse. Med det hyperreella landar vi i något perfekt, en historia som faller på plats, där varje bit sammanfogas med den andra, där spänningens styrka aldrig atrofierar. Med andra ord: en simulerad verklighet. 

Det är här som True Crime ”hittar” sig själv. 

 

En perfekt berättelse

Man kunde här kritisera min invändning och påpeka att exempelvis Bergman i Rättegångspodden är medveten om att han skapat en ‘berättelse’ som både kan vara, säg, spännande och morbid. Så vari ligger problemet i det? 

Min avsikt är inte att moralisera kring True Crimes sätt att återberätta, att berättelsen skulle vara av godo eller ondo – trots att man kunde kritisera True Crime för att romantisera seriemördaren och avhumanisera offret. Min poäng är snarare att visa på vilket sätt fenomenet True Crime blivit en del av oss i och med dess drag av det hyperreella. Låt mig förklara. 

Hyperrealitet är inte ett begrepp som hjälper oss skilja på vad som är sant eller falskt i True Crime-berättelser (vad som egentligen hände eller inte hände). Det som Baudrillard snarare vill peka på är svårigheten att skilja på dem eftersom vi lever med och i det hyperreella. Mordfall återberättas inte enbart genom True Crime-format, även i medier sammanfogas mordberättelser med clickbait-logiken, vilket idag är en överlevnadsstrategi bland de flesta tidningar. Poängen här är att oavsett om det handlar om True Crime eller medier så landar de oftast i skapandet av en perfekt och felfri berättelse. Men livet är inte en berättelse och är inte heller ett pussel ”där alla bitar faller på plats”, pusslet målas snarare upp genom True Crime-genrens eller mediernas sätt att bygga upp sin berättelse. Och trots att livet inte är en perfekt eller felfri berättelse, så verkar det vara så på basis av de berättelser som vi matas med varje dag. Och det verkar vara detta som Baudrillard vill peka på då han talar om svårigheten att skilja mellan en simulation av verkligheten och verkligheten. 

Livet är tråkigare och inte så spännande som man tror, och detta gäller även mordfall, men True Crime gör dem till en spännande och perfekt berättelse. Och inget fel med det! Jag själv brukar lyssna nu som då på Bergmans podcast eftersom den är spännande. Problemet är snarare att det finns något falskt i True Crime-berättelserna just eftersom de är så perfekta, och om vi inte reflekterar kring denna ”perfektion” riskerar vi att landa i en tro på att livet visar sig som en berättelse där allt faller på plats, ett tomrum som måste fyllas med den eller den pusselbiten. Kanske True Crime inte är så värst true trots allt?

 

Foto: Wikimedia Commons

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.