Återvändandets sorg i feelgoodromanens form

av Daniel Wickström

En son som mobbas i skolan. En mamma som vantrivs på ett meningslöst jobb. En huvudstad som äter upp dem inifrån. Samtidigt: ett hus som väntar på dem i barndomens Österbotten. Nytt jobb och ny skola, men också gamla trauman och ouppklarade konflikter. Ulrika Hanssons Fannys väg är en roman som bygger på det klassiska, nästintill arketypiska, motivet hemvändande.

Som liten förlorade protagonisten Fanny sin lillebror i en olycka och hemkomsten gör att minnen och känslor som vilsenhet, saknad och skuld ständigt sipprar fram i Fannys relation till sig själv och till andra, ständigt med nya uttryckssätt. Det är ett sorgens kalejdoskop som Hansson inlevelsefullt skildrar.

Romanen följer två parallella huvudspår med influenser från olika genrer. Det första spåret bygger på geografiska och kulturella avstånd mellan människor, hur det är att flytta till en annan ort helt enkelt. Här påminner greppet i Fannys väg om feelgoodromanen; narrativet vilar på rappa repliker, kulturkrockar och överlag situationer dragna till sin spets. 

Denna glimt i romanens öga skapar en diskrepans till dess tunga tematik, vilket gör att romanen känns en aning osannolik och konstlad. Ett exempel är kampsportkursen som till synes halva byn deltar i, och som bildar en slags bisarr arena för invånarnas inbördes konflikter, utan att den i övrigt har särskilt starka band till narrativet.

Det andra spåret är tidsmässiga avstånd, där händelser i det förflutna kommer upp till ytan. Här har Fannys väg inslag av kriminalromanens dragningar mellan spänning och upprättelse. Hansson skildrar en klar men ändå nyanserad skuldfråga där hela byn vet vem som orsakat broderns död, men där händelseförloppet ändå är höljt i dunkel. Fannys återkomst leder dock till att det förflutnas fasad börjar knaka i fogarna. 

 

Medan jag läser Fannys väg börjar jag tänka på den svenska kultfilmen Jägarna (1996), som – även om den behandlar återvändandet i thrillerns råa form – har en liknande underliggande, men samtidigt mättad, klaustrofobisk stämning som tar sig uttryck i motvilja, misstänksamhet och skälvande sammandrabbningar. 

Det är inte av en slump tankarna vandrar iväg till filmgenren, för romanen känns överlag filmisk i sin episodiska rytm. Karaktärerna är handlingskraftiga, dialogerna är kvicka och språket är rakt och konkret. I stället för att fastna i pastoralliknande skildringar av livet på landsbygden hoppar handlingen från konfrontation till konfrontation. 

Så, romanen är i första hand handlingsdriven, men det är ändå skildringen av de mänskliga relationerna och uppmärksamheten riktad mot psykologiska växlingar som lämnar det största avtrycket. Särskilt de känsliga porträtten av relationen mellan förälder och barn, där varje skiftning hos den ena registreras hos den andra – ibland med ömhet och omsorg, ibland med ilska. 

 

Ulrika Hansson:
Fannys väg.
Schildts & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.