Destruktiva tankar utforskas i stundvis stökigt scenkonstverk

av Hilda Purhonen

Chekhov Machines nya föreställning Syndabocken hade premiär under Baltic Circle.

”Det kollektiva västerländska illamåendet” är temat för Syndabocken, Chekhov Machines nya scenkonstverk som hade premiär under den årliga teaterfestivalen Baltic Circle.

Verket är skrivet och regisserat av Cris af Enehielm, som även står på scen tillsammans med Joanna Eiskonen, Antti Seppänen, Antonia Henn, Meri Anna Hulkkonen, Sue Lemström, Carl Lindgren och Omar Albajare. Med gruppens egna (destruktiva) tankar som botten bjuder Chekhov Machine på ett mångfacetterat uttryck som utforskar trauma, utanförskap och skam, i ett verk som både besvärar och underhåller.

Syndabocken spelades i Vapaan Taiteen Tila (bergskyddsrummet) i Sörnäs. Först fick publiken trängas i ett slags ”väntrum”, där skådespelarna – vitklädda och blekmålade – lösryckt ägnade sig åt sådant som senare kom att upprepas inne i den stora salen: boxning, monolog, udda koreografi, städning. Här blev vi, som hunnit fram i sista minuten, även utskämda för att ha låtit skådespelarna vänta. ”Shame on you for being so late!” moraliserade Enehielm mellan sina golvsopningar.

Själva föreställningen var ett sammelsurium av mer eller mindre besvärande uppträdanden. Bland annat fick jag se ett boxningsnummer där en kvinna, ”Lucy”, till synes boxade på sig själv i form av en livlös dinglande säck i brudklänning och blond peruk. Näst ut en städningssekvens som tycktes räcka för evigt, men sen så småningom övergick den till någonting annat. Karaktärerna på scen såg ut att sjunka in i sina egna berättelser och trauman, nästan som i trance.

Det där obehaget som väcktes hos mig där jag satt bland publiken berodde inte så mycket på själva motivet, utan först och främst skådespelarnas uttryck. De pinade karaktärerna på scen tedde sig liksom trasiga och nyckfulla, lite som djur som tappat förståndet efter en lång tid i bur. Ett tillstånd av galenskap, men kanske på ett undermedvetet plan?

I mitten blev föreställningen ganska stökig, då gruppen polyfoniskt angrep salen. Ett skickligt samspel mellan text, koreografi, musik och ljudkonst lyckades ändå skapa ett varierande tempo som band ihop gruppen till en enda rörlig kropp. Det var faktiskt helt skönt att bara kunna låta blicken vandra fritt i utrymmet, där nånting tycktes hända i varje hörn.

Jag gillade också själva estetiken i föreställningen som hade något skräckfilmsartat över sig. Dels var det skådespelarnas vita kläder (som av förekommen anledning fick mig att tänka på mentalsjukhuspatienter i gamla filmer), dels kontrasten mellan det nästan sterila utrymmet, videokonsten i bakgrunden och den ruggigare rekvisitan: Råttor, en blodig lösarm och halloweenmasker av gummi.

Det enda tråkiga är att jag förgäves satt och väntade på de blåa varelserna som det funnits bild på i programbladet, men som aldrig dök upp under föreställningen.

Pratet, alltså den poetiska text som styckat och upprepande reciterades och dansades av skådespelarna, blev mer och mer sammanhängande under föreställningens gång. Ganska mot slutet knöts det sedan ihop på ett överraskande sätt, nämligen genom sång. Ett absurt musikalnummer, som inte enbart fungerade i sammanbindande syfte, utan också som ett slags urladdning under vilken publiken äntligen fick utrymme att skratta av sig.

För Syndabocken var ju i grunden ett svårt och tungt verk, men balanserade samtidigt på gränsen till dåraktighet. Det här gjorde att jag stundvis kände att jag kanske borde hålla mig för skratt. Själva slutet var aningen kryptiskt, lite sorgligt, och något jag blev att fundera på efteråt. Överlag tyckte jag mycket om föreställningen, med obehaget och allt. Jag har bara svårt att sätta fingret på exakt varför, för den var ju lite märklig.

 

Foto: Paola Guzman Figueroa

 

Chekhov machine: Syntipukki / Syndabocken / Scapegoat 

Regi, text, koncept: Cris af Enehielm

Ljuddesign: Ludvig Allén

Videodesign samt estetik: Paola Guzman Figueroa

Performance konstnärer: Jonna Eiskonen, Sue Lemström, Antti Seppänen, Cris af Enehielm, Carl Lindgren, Antonia Henn, Merianna Hulkkonen och Omar Albajare

Musik och ljud: Ilmari Heikinheimo och Ludvig Allén

Syndabocken hade premiär 24.11 under Baltic circle. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.