Neonskimrande iskyla i bunkeraktigt utrymme

av Otto Ekman

“– Det ska bli intressant att se vad dom hittat på i da…”

Min kommentar till en bekant medan vi strömmar in i technoklubben Post Bar avbryts, då jag vänder mig om och står ansikte mot ansikte med det första exemplet på vad det är som scenkonstkollektivet 4 floors of whores (i samarbete med den rikssvenska konstnären Anders Carlsson) hittat på: en strippare i knappt något mer än lårhöga stövlar med stilettklack vrider sig kring en poledance-stång i det kalla, vagt neonupplysta dunklet. I munnen har hon något slags plast- eller gummigrej som förvrider hennes ansikte till en grimas som påminner om musikern Aphex Twins groteska kännemärke. Rörelserna är ryckiga, inte särskilt sensuella: en omedelbar association då hon marscherar i en cirkel runt stången är göken i ett mekaniskt gökur.

Musikalisk överraskning

Musiken gör också sitt för att kasta en motsägelsefull, rentav udda prägel över det syndfulla paradis som 4 floors skapat i det bunkeraktiga utrymmet under Kaikugatans klubbkomplex. Att använda techno, särskilt av den rått industriella tyska varianten, som scenkonstsoundtrack är ett vid det här laget väldigt välbekant grepp som jag senast observerade i Teater Sirius och Liisa Penttis färska Det bedrägliga ljuset på Universum, men kvällens välkomsttoner är snarare ett slags bubbligt lättjefull elektronisk reggaeslinga som för mina tankar till Serge Gainsbourg och hans experiment med den franska nationalsången. Det är ett ypperligt träffande musikval som försätter åskådaren i precis rätt stämning: humoristisk, dekadent, lite desorienterande.

Föreställningen innehåller flera element som redan börjar kännas som 4 floors kännemärken: den immersiva festliga dansgolvsmiljön bekant från uppförandet av The Church under Hangö teaterträff (performansen drog vidare till Anti-festival i Kuopio vilket jag till min besvikelse missade), den lite Cronenbergianska kombinationen av kroppsligt och mekaniskt, erotiskt och groteskt. Den lekfulla fascinationen för tunga industriverktyg, ikväll representerade av en imponerande stor mekanisk lövblåsare som i kombination med de röda lackstövlarna får Emilia Jansson att påminna om en karaktär ur någon tonårsrumssvettig 80-talsscifiodyssé (tänk Heavy Metal 2000 eller de campigare elementen i Warhammer 40k) då hon svänger den runt i rummet och får teaterröken att skingras i spöklika sjok.

Präglad av årstiden

Något som genomgående imponerat på och fascinerat mig med 4 floors of whores performancekonst är hur effektivt de lyckas anpassa stämningen i sina föreställningar inte bara till utrymmet men också till den känsla som råder i världen utanför: trots att kollektivet skapar sin helt egna drömlika värld på scenen så skapar de samtidigt med enkla men effektiva medel scenkonst som känns ypperligt matchad för säsongen och årstiden. Om The Church andades hednisk-ritualistisk vällust och blomsterprunkande paradisisk frodighet under den stekande Hangösolen så präglas Garden och Earthly Delights, namnet till trots, av samma neonskimrande iskyla som också kastade sitt sken över NixXxavuori från 2021.

Namnet får föreställningen av Hieronymus Bosch berömda triptyktavla med samma namn men avslutningen väcker också en annan omedelbar konstnärlig association i mig. Då musiken tonar av och deltagarna stelnar efter sina vilda danser skrider Herman Nyby sakta, nästan vördnadsfullt runt i rummet. En efter en planterar han en ros (med stjälken hygieniskt draperad i en kondom naturligtvis) i de andra medlemmarna i ensemblens uppstickande underliv. Hans metodiska, vördnadsfulla kroppsspråk utandas en rörande melankoli efter de nyss så ystra lekarna, som de morbida men samtidigt sympatiska trädgårdsmästarna i Hugo Simbergs “Dödens Trädgård”.

 

Foto: Tani Simberg

 

4 floors of whores & Anders Carlsson: Garden of Earthly Delights

Föreställningen hade premiär 2.12 i Helsingfors.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.