Arbetarrörelsens minne

av Martin Ahlö

Hur förvaltas arbetarrörelsens brokiga historia i Finland? Arbetararkivet, Folkets arkiv och arbetarmuseet Werstas har på sina olika vis bidragit till att material knutet till arbetarrörelsen och dessutom medborgarrörelser fångats upp och bevarats. Och detta insamlande fortgår. 

 

I Finland dokumenteras och förvaltas arbetarrörelsens föremål och dokument främst av tre aktörer: Arbetararkivet och Folkets arkiv, som bägge ligger i Helsingfors, samt arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arkiven och museet har täta samarbeten men fungerar utifrån väldigt olika förutsättningar. Ny Tid tog kontakt för att fråga om vad som är aktuellt för tillfället och hur samlingarna förvaltas.

 

Historien avspeglas i uppdelning mellan arkiv

Folkets arkiv (på finska Kansan Arkisto) i Sörnäs samlar och bevarar material med anknytning till medborgarorganisationer, den vänsterorienterade arbetarrörelsen och arbetarnas social- och kulturhistoria. Arkivet grundades 1945 och består till stora delar av Finlands Kommunistiska Partis, folkdemokraternas och den revolutionära finländska vänsterns arkivalier. Att den finländska arbetarrörelsens arkiv inte är centraliserat som i många andra länder är ovanligt. 

– Det här väcker ibland förvåning på internationella möten, men är inte egentligen så dramatiskt, berättar Marita Jalkanen på Folkets arkiv. Uppdelningen har sin grund i att kommunistpartiet här var tvunget att fungera underjordiskt under mellankrigstiden. Medan den socialdemokratiska arbetarrörelsen kunde verka öppet och upprätthålla Arbetararkivet kom kommunistpartiet att skapa sina egna samlingar i hemlighet och efter fortsättningskriget skapades det separata Folkets arkiv. Att många organisationer valt att donera samlingar till just oss kan bero att vi haft goda kontakter till målgrupperna. Den politiska inriktningen på en fackförening har också ibland avgjort.

– För tillfället driver vi exempelvis kampanjen ”Naiset arkistoon”, där vi betonar vikten av att spara material om arbetarrörelsens kvinnor. Överlag är vårt mål att få mångsidigare samlingar och sänka tröskeln för att donera material till oss. En av våra grundare var faktiskt finlandssvenska Anna Wiik, som arbetade på Arbetararkivet 1918-1941 och på Folkets Arkiv 1946-1948. (Anna Lindholms bok Den rätta färgen om Anna Wiiks liv recenserades i Ny Tid 12/2021.)

 

En mera oviss framtid

Arkivet har för tillfället fyra hyllkilometer material och nästan tre miljoner fotografier, varav 75 000 har digitaliserats. Det som intresserar arkivets användare är ofta personarkiv och arkivet används i stor utsträckning av forskare och släktforskare. Delar av materialet är tillgängligt också via Finna-databasen, men resursbrist försinkar digitaliseringsprocessen. 

I Finland är de privata arkivens finansiering till stor del tryggad med statsstöd för att säkerställa att kulturarvet bevaras. Särskilt Veikkaus överskott har styrts till arkiv och forskning. Arkiven har på det sättet garanterats pengar. Under den närmaste framtiden är förändringar att vänta, berättar Jalkanen.  

– Vår situation förändras helt när vi från och med 2024 blir en utgiftspost i statsbudgeten istället, och redan nästa år har vår finansiering skurits ned med 7 procent. 

– Men vi har en viktig roll i att bevara arbetarrörelsens historia och vi hoppas att nutidens folkrörelser också skulle donera sitt material till oss, för i efterhand är det svårt att skapa historiemedvetenhet ifall källorna saknas. Till exempel saknas material från rörelser som inte varit hierarkiskt organiserade eller saknat strukturer för dokumentation. Vi önskar också att få mera material om kvinnor, och finlandssvenska person-arkiv eftersom vi har få sådana.

 

Med början 1909

Ett stenkast från Folkets arkiv ligger Arbetararkivet på Sörnäs Strandväg, i samma hus som bland annat Arbetarrörelsens bibliotek och Music Archive Finland. Arkivarien Mikko Kosunen tar emot och berättar att han arbetat med samlingarna i över 20 år, men att arkivets rötter finns så långt tillbaka som 1909. På Arbetararkivet finns majoriteten av de socialdemokratiska partiernas och fackföreningarnas arkiv bevarade, även om det finns luckor i samlingarna. 

– Jag tror det har berott på donatorns personliga åsikter, för det finns inte alltid en logik bakom var en samling hittas. Vissa har valt att donera till Folkets arkiv eller Riksarkivet istället, och det är ju OK fast det kan innebära att forskare behöver leta på flera ställen. Det socialdemokratiska partiet har som policy att lokalföreningarna ska donera till oss, men ibland har materialet överlämnats till landsarkiv eller andra lokala aktörer, så det är lite detektivarbete ibland.

I anslutning till Arbetararkivet verkar också Työväen muistitietotoimikunta (Kommissionen för finsk arbetstradition), grundad 1960 med målet att dokumentera arbetarrörelsens minneskultur. I början av kommissionens existens gjordes bland annat insamlingar om de rödas minnen av 1917-1918 års händelser, och en så grundlig dokumentation av förlorarsidans perspektiv från ett inbördeskrig är tämligen unikt i världen. 

Arbetararkivet har också aktivt försökt samla in mera från samtidens folkrörelser, och förvaltar bland annat hbtq-organisationens Seta:s arkiv och andra samlingar som inte tangerar den traditionella arbetarrörelsen. 

Även för Arbetararkivet är finansieringen ett bekymmer, och det är en ständig kamp för att få projektmedel till de mest brådskande uppgifterna. Av de tio hyllkilometrarna har knappt en procent digitaliserats. Material som sparats på disketter kan vara problematiskt att ens öppna på moderna datorer, och vissa av arbetarrörelsens äldsta pamfletter är tryckta på lumppapper, som nu smulas sönder vid hanteringen. 

– Det är utmanande när vi förväntas göra mer med allt mindre resurser. Vi önskar att få in mera material, speciellt från Åland har vi väldigt lite för tillfället. Vår uppgift är att stå för kontinuiteten och bevara arbetarrörelsens historia så den kan förstås i efterhand.

 

Ett nytänkande museum

I Tammerfors verkar arbetarmuseét Werstas i Finlaysons gamla fabriksområde vid Tammerforsen. Placeringen av ett museum tillägnat arbetarnas socialhistoria i den gamla industristaden är passande, men Werstas utmärker sig genom att inte enbart visa upp reliker från en tid som flytt. Museet har gått in för att arrangera utställningar och evenemang kring en mängd olika teman som tangerar arbetarrörelsen. För tillfället pågår utställningar om rallarnas och järnvägens historia samtidigt som en utställning har 90-talstema.

– 1990-talet är på många sätt högintressant, för det var en verklig brytpunkt för arbetarrörelsen och hela samhället. När vi började planera utställningen insåg vi ändå att vi hade väldigt knappt om material från tidsperioden, för de flesta tänker kanske att den ligger för nära i tiden och inte är intressant. Till slut fick vi in allt möjligt material från recessionsåren, till och med ”nappiverkkarit”, berättar Kalle Kallio som varit museichef sedan 2005. Werstas har valt att ha fritt inträde och lockar omkring 50 000 besökare varje år, vilket är en stor siffra för ett finländskt museum. 

Werstas har ett omfattande samarbete med de tidigare nämnda arkiven, men rollfördelningen är tydlig eftersom museet i huvudsak bevarar föremål och inte arkivalier. I samlingarna finns 60 000 föremål och 360 000 fotografier, varav cirka en fjärdedel digitaliserats för tillfället. Även Werstas arbetar med att arkivera sin samtid, och medborgarrörelserna för sexuella minoriteter och miljön har varit i fokus den senaste tiden. 

– Jag brukar säga att ett museums kvartal är 25 år, och vi måste arbeta långsiktigt. Ifall vi går till en demonstration och frågar om vi kan få någon skylt till våra samlingar så donerar människor gärna, men de kommer kanske inte självmant att tänka på att deras historia är värd att bevara. En del av vår verksamhet handlar om att popularisera historien; akademiska studier läses av ganska små kretsar men våra utställningar når tusentals, och där har vi ett ansvar.

Till Werstas samlingar hör numera också Leninmuseet i Tammerfors. En märklig effekt av det ryska anfallskriget i Ukraina har varit att många sovjetmonument har plockats bort, som Leninbysterr i Åbo och Kotka. Kontaktar människor också Werstas med sådana här önskemål? 

– Om man googlar oss hittar man alla möjliga åsikter, ibland kallas jag sovjetvän och ibland rysshatare. Men Leninmuseets funktion nuförtiden är att kasta ljus över Sovjetunionens och Finlands gemensamma historia, och när vi gör gallupar bland dem som faktiskt besökt oss uppger nio av tio att de tycker vi berättar historien så neutralt som möjligt. Det tänker vi fortsätta med.

Aktuellt på Werstas den närmaste framtiden: Den tredje februari 2023 öppnar fotografen Miikka Pirinens  utställning Likainen työ som dokumenterat arbetare i de fossila industrierna och deras nedmontering.

 

Kontakta arkiven och museet ifall du har material du kunde tänka dig att donera:

Folkets arkiv
Strömkarlsgränden 1 (Vetehisenkuja 1), 00530 Helsingfors
E-mail: [email protected]
https://www.kansanarkisto.fi/pa-svenska/

Arbetararkivet
Sörnäs strandväg 25, 00500 Helsingfors
Email: [email protected]

Arbetarmuséet Werstas
Väinö Linnan aukio 8, 33210 Tammerfors
Email: [email protected] 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.