I Svanby, någonstans i Svenskfinlands avfolkningsbygd, samsas ett antal föreningar i Hembygdsföreningens hus. Alla är medlemmar i varandras föreningar för att få upp medlemsantalet och bidragen. Farsen Man får väl ställa upp, som spelas på Wasa teater, får sin drivkraft av att Hembygdsförbundets representant kommer på inspektion. Verksamheten behöver plötsligt skönmålas (jo vävstolen är visst hel), likaså pappersarbetet (jo alla medlemmar är faktiskt vid liv). Att dessutom andra föreningars aktivitet utgör största delen av det som försiggår i huset blir en källa till tokroliga förvecklingar. Devisen ”Man får väl ställa upp” kommer därför mest att betyda att man ställer upp med att hålla igång lögnerna.
Alla oegentligheter förkroppsligas i den halvt sönderskruvade motorcykeln som står mitt på scenen. Medan alla på olika sätt försöker gömma motorcykeln, vidhåller Nalle (Jonas Bergqvist) som representerar Motorcykelklubben att han har rätt att ha den där eftersom det är deras vecka. Han hoppas vinna pris för motorcykeln och förväxlar Hembygdsföreningens inspektör med motorcykelmagasinets representant. Bergqvists gestaltning av växlingarna mellan förvåning och besvikelse hör till det roligaste i pjäsen.
Farsen som genre ställer speciella krav på skådespelarna då de behöver hitta en balans mellan att spela över, vara trovärdiga och förmedla det komiska. Carola Sarén har många roller i humoristiska föreställningar bakom sig och hon lyckas speciellt väl med detta som sträng inspektör från Hembygdsförbundet.
En fars behöver visserligen ha ett stegrande tempo och därmed inleda lite lugnare, men före pausen ligger tempot emellanåt väl lågt. Under andra halvan då inspektören gjort entré blir förvecklingarna däremot så många och skruvade att intensiteten och stämningen stiger.
Scenografen Pia Enroth har mycket trovärdigt lyckats fånga estetiken (eller frånvaron av den) i ett föreningshus. Alla har sett dessa äldre hus med spår av gamla renoveringar: träfärgad halvpanel på väggen som Wolmar (Johan Aspelin) i sin ljusbruna kostym smälter in i och de rektangulära lysrörsarmaturerna som förr fanns överallt. Och framför allt, dörrar i en uppsjö av stilar och ålder, vilket behövs i en dörrsmällarfars.
Allt utspelar sig i samma utrymme i föreningshuset och dörrarna leder till de inhysta föreningarnas utrymmen. Detta ger också möjligheter till olika upprepningsskämt – till exempel hunden som skäller varje gång man närmar sig Kennelklubbens dörr och motorcykeldelarna som ideligen snubblas över på vägen mellan de olika dörrarna. Verktygsbacken får rent av fungera som en blinkning mot tigerhuvudet i Grevinnan och betjänten.
Regissören och manusförfattaren Adde Malmberg – välkänd från otaliga tv-program och teateruppsättningar i Sverige – var på plats under premiärkvällen. Han motiverar farsen med vårt behov av att skratta trots att världsläget inte ger anledning till det. ”I farsen finns inte mycket ondska, och om den finns så är den där för att vi ska skratta åt den” skriver han i programbladet. Och visst är det skönt att få skratta åt våra lustigheter och vår önskan att hålla fasaden uppe. En fars kan också vara befriande i sitt förakt för logiska begränsningar. Medan man i det vanliga livet skulle konstatera att ”nej, det här går inte”, spär farsens karaktärer bara på lögnerna ännu mer och till sist bygger dessa sin egen logik som på ett tillfredsställande sätt bildar ett komplett bygge när ridån går. Åtminstone var premiärpubliken nöjd och tackade ensemblen med stående ovationer.
Foto: Frank A. Unger
Wasa teater: Man får väl ställa upp
Text och regi: Adde Malmberg. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Scenografi: Pia Enroth. Mask: Fia Derghokasian. Ljus: Kristoffer Svenn. Ljud: Dennis Lindén. Skådespelare: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Susanne Marins, Tove Qvickström, Carola Sarén. Spelar fram till 1.3 2023