Minnesvärda upplevelser under Lux Helsinki

av Otto Ekman

Ljusfestivalen Lux Helsinki börjar vid det här laget med sina över tio år på nacken vara en etablerad institution i Helsingfors urbana gratiskulturliv. Årets upplägg var en varierande helhet som bjöd på okomplicerat ögongodis och abrupta kontraster.

Festivalprogrammet i år var överväldigande brett. Trots att jag ägnade alla de tre festivalområdena var sin kväll var det omöjligt att hinna med precis allt. Överdådigheten kan ses som både ett minus och ett plus, men krävde oundvikligen en viss extra planering. Att döma av flera olika uppsnappade kommentarer och samtalsfragment längs med de diverse rutterna var det särskilt barnfamiljer som tycktes stöta på visa problem med att mana fram tålamod hos sina yngsta medlemmar i vinterkylan. Att samtliga av de olika miniatyrrutterna som bildade festivalens helhet också bjöd på inomhusprogram, med en chans att värma sig, var ett definitivt plus.

Flera av verken, bland annat Juha Rouhikoskis Swan Song, hade också väckt så pass mycket intresse att det bildades långa köer under festivalens mer välbesökta veckoslutskvällar. 

Vacker svävande val och finurlig Turner-tolkning

En av mina egna mest minnesvärda favoriter från tidigare Lux-festivaler var den tjeckiska studion 3dsenses The Colour Out of Space som skickligt utnyttjade min egen gamla universitetsbyggnad Forsthusets imposanta och vagt dystopiska funktionalist-klassicistiska fasad för att transportera åskådaren till en lovecraftianskt spetsad scifi-dystopi. 

Tyvärr bjöd ingenting av vad jag såg under årets upplaga på riktigt samma effektiva samverkan mellan ljuskonst och arkitektur. Mycket av innehållet på så väl centrum-rutten som Gräsviken-rutten bestod av olika variationer på temat “lampor i träd”, vackert att titta på visst men utan speciellt många chanser till djupare reflektion. Ett positivt undantag var den franska studion Pitayas Whale Ghost, en simpel men effektiv konstruktion av ljusslingor som liknade ett valskelett. Samma isande vintervind som ilade genom märg och ben och ville tvinga mig vidare fick mig samtidigt hypnotiskt att stanna kvar då den fick det spöklika, hängande havsdjuret att röra sig i lekfullt dansande simtag medan neonljusen pulserade genom dess graciösa lekamen. 

Av festivalens inomhusprogram fastnade jag för två verk utställda i Kabelfabriken. Tomasz Sekulars Seascapes skapar en simulation av en verklig storm med vatten och allt i kombination med färgat ljus inne i ett litet akvarium upphängt på väggen, för att återskapa de fantasieggande marina landskapen i William Turners kända målningar. Den finurliga kombinationen av klassisk konsthistorisk inspiration med ett samtida tekniskt grepp, och den simpla men berörande skönheten i verket som ger mig en enkel tillfredsställelse då jag studerar det till ljudet av Willie Budskos tillhörande ambient-musikstråk, placerar det lätt bland mina favoriter. 

Jag är också en vän av mekanisk konst, roliga maskiner som rör sig i intrikata spår utan någon profitdriven, kapitalistisk-logisk “mening”. Därför fastnar jag också för Joakim Udds Välittäjä, en robotarm som projicerar små ljusprickar på den mörklagda väggen med samma air av metodisk meningslöshet som en kontorsarbetare som kluddar abstrakta mönster i anteckningsblocket under ett ändlöst möte.

En provokativ kontrast

Den kanske mest minnesvärda, provocerande upplevelsen under konstfestivalen handlar inte om ett verk, utan snarare om kontrasten mellan två olika. Centrum-rutten, som sträcker sig från Musikhuset längs med Tölövikens strand mot Olympiastadion, inleds med Maxim Velčovskýs installation The Physical Possibility of Death in the Mind of Someone Living, som består av en samling sönderbrända bilvrak fraktade från det krigshärjade Ukraina. Inramade av sjok av teaterrök och flackande dramatisk belysning fungerar de, tillsammans med sina forna ägares blodisande historier, som en enkel men effektiv påminnelse om krigets mardrömslika förstörelse och nihilism.

En bit framåt längs med samma rutt kommer vi till “konstverket” Beam x Polestar. Det handlar om en installation bestående av en blinkande LED- och stålkonstruktion av den brittiska studion Lucid Creates, som nu helt sonika svalts upp av och ympats in i en bilreklam. Den lite intetsägande blinkande och pulserande plåten flankeras nämligen av fyra lyx-elbilar av märket Polestar medan största delen av verkets informationstext består av en copywrite-puff om bilmärkets dynamiska futuristiska brand. Helheten blir ett komiskt skolboksaktigt praktexempel på fenomenet där kapital och kommersiella aktörer köper sig in i konstnärlig eller kulturell verksamhet för att skänka legitimitet eller cool autenticitet åt sitt brand, men som konstupplevelse för betraktaren är den nästan komiskt intetsägande och livlös.

Det enda som verkligen gör det till en intressant, mångfacetterad konstupplevelse är, vare sig den är medveten eller inte, placeringen. Att sätta de demolerade vraken som ukrainska utrikesministeriet hjälpt till att frakta hit för att påminna om att deras land invaderats inom promenadavstånd från de välpolerade bländvita lyxåken som aggressivt nosat sig in på festivalen för att sälja sig är en elak men träffsäker illustration av och för vår tid.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.