Förra veckan sade Sanna Marin, Maria Ohisalo och Li Andersson att deras partier inte kommer att gå med i samma regering som Sannfinländarna. I en debatt tillade Marin att Sannfinländarna är ett ”öppet rasistiskt parti” vars värdegrund och människosyn inte går ihop med SDPs.
Marins uttalande väckte protester från sannfinländare men också annat håll. Nyhetsmediernas opinionsredaktioner skyndade att fördöma Marin – hennes kommentarer är opassande och skapar mera polarisering. Både journalister och intervjuade experter motsatte sig karakteriseringen av partiet som rasistiskt och varnade för att avståndstagandet i själva verket kan gynna Sannfinländarna. Sociala medier fylldes av liknande kommentarer av politiker och debattörer.
Inget i Marins uttalande borde vara särskilt kontroversiellt. Marin har flera gånger tidigare sagt att regeringssamarbete med Sannfinländarna inte kommer på fråga. Linjen härstammar från Antti Rinne, som har hänvisat till Jussi Halla-ahos människosyn som ett hinder för regeringssamarbete och kritiserat Timo Soini för att tillåta rasism i partiet.
Relationen med SDP är ömsesidig – Riikka Purra meddelade i augusti att hon inte kan se sitt parti i samma regering som Marins parti.
Också högerpartierna har tidigare tagit avstånd till Sannfinländarna – med precis samma motivering. Då partiet sparkades ur regeringen 2017 efter Halla-ahos val till ordförande betonade både Juha Sipilä och Petteri Orpo uttryckligen partiets värdegrund och människosyn som huvudorsak till att regeringssamarbetet inte kunde fortsätta. Orpo utmålade Halla-ahos parti som ett hot mot mänskliga rättigheter och den västerländska rättsstaten.
2017 var alltså Sannfinländarna för rasistiskt för att duga som regeringspartner ens för Samlingspartiet och Centern. Att högerpartierna har bytt inställning till Sannfinländarna beror antagligen bara på cynisk valmatematik. Det är förståeligt att de nu instämmer i Sannfinländarnas förfäran över rasismanklagelserna, eftersom partierna sannolikt behöver varandra för att bilda en regering.
Visserligen är Halla-aho inte längre ordförande, men Sannfinländarna har inte ändrats på något betydande sätt sedan 2017. Det är fortfarande ett djupt rasistiskt parti som har tydliga kopplingar till extremhögern, vägrar fördöma sina representanters konstanta rasistiska utspel och i sitt partiprogram talar om befolkningsutbyte och förespråkar etnonationalism.
Något har ändå ändrats. Uppståndelsen kring Marins ställningstagande och oviljan att medge Sannfinländarnas rasism – särskilt i nyhetsmedierna – tyder på en normalisering. Efter Halla-ahos avgång har partiet blivit rumsrent igen, en möjlig regeringspartner som man inte får utesluta på förväg. Det är främst denna sorts normalisering och försiktiga inställning som gynnar Sannfinländarna, inte saklig kritik.
Foto: Sebastian Lindberg
1 kommentar
Utmärkt och rekommendabel artikel! Jag är dock tveksam till denna mening ”Att högerpartierna har bytt inställning till Sannfinländarna beror antagligen bara på cynisk valmatematik.” Det finns tyvärr mycket som tyder på att högerpartierna inte är särskilt ”demokratiska” överhuvudtaget. Inte bara när det gäller ”ekonomisk demokrati”. I dagens digitala finanskapitalism sitter de demokratiska fri -och rättigheterna hårt inne. Högervågen går över världen och fascistiska idéer stärks och kapitalet verkar inte tveka att ta hjälp av fascismen ”om det behövs”. I Ryssland som i USA som i Kina . I Västeuropa tycks repressiva lagar stiftas allt snabbare. Svensk polis behöver inte längre brottsmisstanke för att gå in i husen och avlyssningslagstiftningen skulle få gamla DDR/Stasi att bli avundsjuka. Motstånd av den breda vänstern och verkliga liberaler behövs även i de nordiska länderna när kapitalismen nu nått nästa stadium av klasskampen.