Den här texten skrivs på Mediespråkskryssningen 2023 till Stockholm, de finlandssvenska journalisternas årliga supseminarium. En av snackisarna är naturligtvis debatten kring Ylepodden Sällskapet och Rafael Donner (har du missat detta, så googla det föregående stycket och återkom sedan hit). Hela affären är lite som Sverigebåtens buffet. Det står så många dignande bord serverade att man inte vet var man ska börja, och oberoende av hur mycket man käkar så hinner man ändå inte smaka på allt. Ämnesfloran för en opinionsjournalist att bita i inrymmer frågor om klass, privilegier, bästa broder-nätverk i Svenskfinland, Yles programmering, kulturjournalistikens integritet och mycket mer. Jag ska här försöka bena ut några tankar.
1. Donners genmäle
Om vi ska börja någonstans, så låt oss börja vid Rafael Donners Facebookinlägg, som ju var det som fick hela bollen att börja rulla (Donner ska även ha kontaktat flertalet personer på Svenska Yle). Donner har rent tekniskt vissa poänger. Rent tekniskt har han och hans hustru inte renoverat sitt hus med arvspengar, vilket påstods i Kia Svaetichins Sällskapet, liksom i en kvällstidningsartikel Donner också lyfter fram, utan med ett lån han kunnat ta på grund av att han ärvt en halv lägenhet i Kronohagen. Rent tekniskt har han och hans hustru inte varit “arbetslösa” under hela perioden de renoverat huset, utan till viss del jobbat och studerat vid sidan av. Donner påpekar också att poddens tre deltagare fällt ironiska kommentarer om och gjort vissa kanske inte helt klockrena antaganden om hans, och framför allt hans frus och deras sex veckor gamla dotters ekonomiska privilegier. Det här stämmer också, rent tekniskt.
Man kan med viss rätta beskylla Sällskapet för att ta i så byxorna spricker vad gäller paret Donners ekonomiska privilegier: Donner är i första hand en kultursläkt och inte en pengasläkt, och det är knappast någon som blivit pengamiljonär på Jörns frånfälle. Att hustrun Ninni, dotter till Sås&Kopp-medlemmen Peik Stenberg, skulle bada i pengar på grund av sin pappas framgångar är också att ta i – även om Sås&Kopp ekonomiskt är för den finlandssvenska underhållningsmusiken vad Kjell Westö är för litteraturen.
Tonen i poddavsnittet var raljerande och familjen Donner framställdes inte i något fördelaktigt ljus, även om Kia Svaetichins kritik i första hand riktades mot själva programmet och inte familjen Donner. Rafael Donners indignation är fullt mänsklig och förståelig. Hans kritik rörande sakfel fokuserar dock delvis på petitesser och semantik. I programmet säger Donner att han “fått ett arv som gjort köpet av huset möjligt”. Att det av personer som inte har i insyn i Donners personliga ekonomi tolkas som att huset renoverats med arvspengar är knappast överraskande. Donner har genom pantsättning av en lägenhet kunnat renovera huset, och att då säga att det är “renoverat med arvspengar” är visserligen otydligt, men inte helt felaktigt. Inte heller ger serien någon bild av att paret skulle ha jobbat vid sidan av renoveringen, tvärtom poängteras flera gånger att de valt att ta ledigt från sina jobb för att själva göra merparten av renoveringen. Allt detta är detaljer som produktionsbolaget Parad Media och Donner själv kunnat klargöra i serien, men valt att inte göra.
Udden i Donners kritik riktar sig ändå främst mot att hans hustru och dotter kommenteras i poddavsnittet. Igen, Donners reaktion är förståelig, skulle nån göra narr av min familj i radio skulle jag också bli arg. Men nu är det så att Rafael och hustrun Ninni båda ställt upp på att medverka i en realityserie som till stora delar fokuserar på deras relation, familj och framtidsdrömmar. Man kan tolka det som att dessa är seriens egentliga fokus, snarare än själva renoveringen. Ställer man upp i ett sådant program, får man acceptera att ens personliga liv utsätts för spekulationer och kritik.
2. Klass, privilegier och nepobaby-debatten
Innan vi går vidare till Yles reaktion på Donners genmäle måste några ord användas till att fortsätta den diskussion som Kia Svaetichin försökte initiera med sitt segment i Sällskapet, den som ytligt förts i internationella medier och sociala medier med benämningen “nepobaby”. För den som missat debatten, så handlar det alltså om att generation Z har vaknat upp till att flertalet Hollywoodkändisar är barn till andra kändisar – vilket följaktligen antas ha hjälpt dem på karriärstegen. Gen-Z:s yrvakna entusiasm över att ha insett den sedan länge kända sanningen om att “what you know is less important than who you know” får en lätt att dra lite på smilbanden. Uppståndelsen kan förhoppningsvis ändå leda in på mindre ytliga spår och bidra till ett intresse för att utforska frågor kring maktstrukturer, klass och social mobilitet – också utanför Hollywood.
Som den finlandssvenska självutnämnda “nepobabyn” Siri Fagerudd i ett utmärkt inlägg påpekar är det viktigt och nyttigt ur ett samhälleligt perspektiv att frågan om privilegier diskuteras. Att man är barn till framgångsrika föräldrar är naturligtvis inte något karaktärsfel. Man kan inte välja sina föräldrar, och korkad skulle man ju vara om man inte tog till vara de fördelar som ens namn, släkt eller arv erbjuder en. Ibland är det till och med utanför ens egen kontroll. Siri Fagerudd kan inte påverka om hon erbjuds fler roller än andra på grund av sitt efternamn, lika litet som Rafael Donner kan påverka om bokförlag är mer villiga att publicera hans alster än om han hade hett Rafael Karlsson.
Däremot är medvetenhet om dessa privilegier nödvändiga för att man ska förstå världen omkring en. Den som vuxit upp under ens hyfsat välbärgade omständigheter kan lätt bli blind för alla de kanske till synes små trappsteg som ger en fördelar i liv och karriär. Om du som ung vuxen kan bo i en familjeägd lägenhet utan att betala marknadshyra kan du till exempel ha möjlighet att relativt riskfritt starta ditt eget företag och arbeta med just det du själv vill göra, utan att behöva oroa dig för att hamna på gatan om det är lite si och så med framgången. Har du därutöver ett känt namn som mediebolag och bokförlag vet att kommer att dra tittare och läsare – plus ett “nedärvt” kulturarv och talang, är dina chanser att bli publicerad och castad betydligt större än om du kommer från ett låginkomsthem utan kulturella traditioner. Detta betyder inte att det inte skulle krävas hårt jobb, banklån, misslyckanden och sorger. Men den ensamstående mamman i ett lågstatusjobb med grundskolan som högsta utbildning har kanske inte ens kommit så långt att hon en gång hunnit reflektera över vad hon skulle göra med ett banklån om hon en dag fick ett sådant. Det är i det perspektivet som det skaver lite illa då Donner på Facebook är så mån om att övertyga läsaren om att han inte är så priviligerad som vi tror. Då jag lyssnar på Sällskapet, tolkar jag också Svaetichins & Co:s raljerande som en reaktion mot att Parad Medias produktion åtminstone får paret Donner att framstå som något naivt omedvetna om hur privilegierade de i själva verket är.
Vi vet att fattigdom går i arv, liksom utbildning. I Norden är den sociala rörligheten visserligen högre än OECD-genomsnittet, på grund av vårt socialdemokratiska samhällsbygge. I Finland var rörligheten speciellt stor från kring 1950- till 1970-talet under landets stora ekonomiska uppsving, men därefter började utvecklingen stagnera i och med 1970-talets recession och en saturerad medelklass. Forskning från Handelshögskolan i Sverige visade dessutom 2021 att den sociala rörligheten är betydligt mindre än trott, om man räknar med far- och morföräldrar samt den utvidgade familjen. Så även om dina föräldrar varit högutbildade, är chansen lägre för dig att få en högre utbildning om din farmor och farfar varit lågutbildade, än din klasskamrat som haft högutbildade farföräldrar.
Exakt vad det beror på att utbildning och inkomstnivå går i arv vet vi inte med säkerhet, uppger forskaren Jani Erola vid Åbo Universitet i en lång artikel på FPA:s webbsida sosiaalivakuutus.fi. Det man däremot vet är att låga inkomstklyftor och offentligt finansierad utbildning ökar den sociala mobiliteten.
Ett centralt problem är att många, särskilt på högerkanten, inbillar sig att vi lever i en meritokrati där var och en automatiskt får sig tilldelad en rättvis belöning för sin talang och sin arbetsinsats. Erola påpekar att detta lätt leder till att vi föreställer oss att det inte finns någon gräns för hur stor andel av världens resurser en människa “berättigat” kan äga. Detta är särdeles aktuellt i dessa tider, då det talas om hur världens resurser i rasande takt håller på att samlas hos en liten samhällselit. Till saken hör att så gott som alla de hyperrika tech- och webbmiljardärerna, från Gates och Jobs till Musk och Bezos, är “nepobabies” som fått sin start i affärsvärlden tack vare förmögna och/eller framgångsrika föräldrars eller släktingars pengar och kontakter.
Flertalet andra faktorer bidrar till de ökande inkomstklyftorna, bland annat det faktum att kapitalet så fullständigt frigjorts från konkreta ting som mark, byggnader eller guldtackor, och i dag seglar kring jorden i form av lån, räntor, aktier och värdepapper. Som Jan Rundt förtjänstfullt belyst i Ny Tid, ökar kapitaltillväxten exponentiellt ju större utgångskapitalet är. Mychi blir med andra ord meir. Det skapas en ond spiral där en allt mer koncentrerad förmögenhet allt snabbare ökar inkomstklyftorna och allt större inkomstklyftor minskar den sociala mobiliteten, och så vidare.
Inget av ovanstående är naturligtvis Jörns, Rafaels, Ninnis eller den sex veckor gamla dotterns fel. Det är också olyckligt att familjen Donner, som ju knappast kan förknippas med rovkapitalism och utsugning av underklassen, snarare tvärtom, nu hamnat i stormens öga. Det må lämnas osagt om det är en storm i en ankdamm eller ett vattenglas. Problemet är att diskussionen fastnat just i det ytliga och personcentrerade “nepobaby”-stadiet, ett stadium som är försvarligt på Instagram och TikTok, men som till exempel ett välfinansierat och seriöst diskussionsprogram på Svenska Yle skulle kunna fördjupa till att beröra samhällsstrukturerna som ligger bakom fenomenet, ett fenomen som Donners torde representera den mildaste varianten av. Det är detta seriösa och välfinansierade program som till exempel jag, Trygve Söderling och Torbjörn Kevin efterlyst i olika repriser. Sällskapet är, trots att det hör till det allra bästa på Radio Vega för tillfället, inte detta program, och det är inte heller dess beställning från Svenska Yle, som ju prioriterar “sköna typer i etern” framför utmanande programmering med hög abstraktionsnivå.
3. Svenska Yle, kritiken och personalansvaret
Nu har vi då alltså landat vid Svenska Yle.
Var det befogat av Svenska Yle att klippa i podden eller inte? Jag har de facto hört den oklippta versionen. Visst var den rätt elak mot den donnerska familjen, och i den goda smakens namn hade man kunnat lämna bort slängen om dottern som i framtiden kommer att skratta hela vägen till banken. Men dålig smak är inte skäl nog att klippa i ett redan sänt radioprogram. Svenska Yle motiverar det med sina etiska riktlinjer gällande barn. Dessa riktlinjer är mer än lovligt flummiga och tolkningsbara, så att följer man dem i deras striktaste tolkning så skulle det vara helt förbjudet att överhuvudtaget i radion nämna barn. Sällskapet är ett fränt och satiriskt program och eftersträvar inte nyhetsprogrammeringens objektivitet och neutralitet. Tröskeln för att klippa bort åsikter, antaganden och också uttalanden som rör sig på gränsen till det osmakliga bör därmed vara hög. Huruvida de slängar och ordval som användes verkligen var såpass osmakliga att de förtjänade att raderas är förstås i slutändan en smakfråga. Nu minns jag naturligtvis inte hela podden utantill. Då jag lyssnade på den reagerade jag på att tonfallet var rätt elakt, men kulturkritik och satir har tillåtelse att vara elak. Däremot reagerade jag inte på att något som sades skulle ha överstigit tröskeln för direkta sakfel eller ärekränkning, vilka inom media vanligtvis är den gängse tröskeln för rättelser och raderingar. De antaganden som gjordes i podden var helt rimliga utgående från den information som tv-serien tillhandahöll.
Att Svenska Yle redigerar och klipper i sitt material är i sig inte uppseendeväckande. Filosofen och kritikern Salla Aldrin Salskov uttrycker i en insändare i HBL oro för att detta klippande statuerar ett prejudikat som på lång sikt riskerar att urvattna kulturkritiken och menar att rättelser naturligvis ska göras, men att originalmaterialet bör finnas kvar. Som en allmän regel är jag inte säker på att detta är hållbart: grov ärekränkning och grova felaktigheter lever på internet i dag vidare sitt eget liv, och texträttelser kommer inte nödvändigtvis den lyssnare till godo som lyssnar på poddar till exempel i ett RSS-flöde. Användningen av till exempel n-ordet i en Yle-podd är lika olämpligt efter som före en ursäkt. Att Yle klipper bort användningen av n-ordet äventyrar inte i sig kulturkritikens integritet, så länge det finns dokumenterat i en rättelse att detta har använts. Dokumenteringen är dock viktig, eftersom en klippning utan dokumentering leder till historieförvrängning. På poddavsnittets webbplats står nu i korthet att kommentarerna om Rafael Donners hustru och dotter tagits bort. En något mer utförlig beskrivning av kommentarerna och om varför de tagits bort hade här varit på sin plats.
Som Salskov påpekar är det oroväckande att publiken inte tydligare informerats om vad är det är som klippts bort, censurerats, om man så vill, och på vilka grunder. Svenska Yles direktör Johanna Törn-Mangs talar i svepande ordalag om “problematiska passager” och “Yles etiska regler”, men har i inget skede klargjort vad som var problematiskt och mot vilka specifika etiska regler “passagerna” bröt. Nu handlar det inte om huruvida det var befogat eller inte att klippa i podden, utan om att det saknas transparens i Svenska Yles agerande. Har du inte lyssnat på den ursprungliga podden så ger dig varken textförklaringarna i samband med podden eller de ansvariga chefernas svar någon klar uppfattning om vad som var problematiskt, annat än att man i podden talat om Rafael Donners hustru och barn. Att klippningen beslutats om som “resultat av interna diskussioner” är också ett uttryck som stinker av brist på transparens. Jonas Jungar, som är Svenska Yles innehållschef med ansvar för etik och journalistik förstärker denna känsla av att Svenska Yle inte vill att den här incidenten ska diskuteras med ett inlägg som i korthet förmedlar: “move along, move along, there’s nothing here to see”. Informella samtal med vänner på Mediespråkskryssningen visar ändå att alla bolagets anställda på verkstadsgolvet inte nödvändigtvis delar Jungars uppfattning.
Att Yle nu gör sitt allt för att pressa fast locket över den här affären, i stället för att öppet diskutera den, tydliggörs av den totala tystnad som råder på mina Yleanställda vänners i övrigt ofta debattglada Facebooksidor. Det är tydligt att Yle lagt munkavle på sina anställda. Kia Svaetichin själv, som sannerligen inte brukar vara den som tyst drar sig tillbaka, har, med undantag för en kort HBL-intervju, helt varit frånvarande från debatten, och inte getts tillfälle att försvara sig eller ge sin syn på händelserna. För en opinionsjournalist att bli tillsagd av sina chefer att sitta ner och hålla tyst är naturligtvis ett förkrossande öde. Törn-Mangs säger till HBL att hon “lyfter på hatten för Sällskapet som vågar göra en modig och agendasättande podd som väcker diskussion”. Men tydligen bara så länge diskussionen behagar Törn-Mangs och resten av Svenska Yles ledning, och inte blir något som, för att parafrasera Jonas Jungar, det “bär [ledningen] emot” att diskutera.
Summa summarum: Att man klipper och redigerar är normal publicistisk och journalistisk praxis. Vi redigerar och rättar ibland i efterhand kolumner i Ny Tid, och det är helt naturligt att Svenska Yle kan förbehålla sig rätten att klippa i ett poddavsnitt om bolaget ser det som nödvändigt. Däremot måste bolaget bli bättre på att informera om vad som klippts och varför. Svepande hänvisningar till bolagets egna etiska regler räcker inte. Kärnan i debatten är inte nu de få meningar som klippts bort, utan att publiken inte vet vilka dessa meningar var, helt oberoende om de var relevanta för diskussionen eller inte. Det verkliga problemet är ändå den ovilja som verkar råda vid bolaget att diskutera det skedda, och det faktum att det alldeles tydligt kommit uppmaningar till berörda anställda att inte diskutera frågan vare sig i etern eller offentligheten. Detta leder till en tystnadens och ängslighetens kultur på Svenska Yle, som inte gynnar det offentliga samtalet. Sällskapet har, trots sina skavanker och sin fallenhet till babblighet, varit ett flaggskepp för frän och – i de bästa stunderna – analytisk samhälls- och kulturdiskussion. Om det är så att övertramp skedde i fallet Donner, bör också detta kunna diskuteras i samma öppna anda som podden företräder.
