För mycket tomhet och för lite egna idéer

av Otto Ekman

Det är mjukt, det är försynt, det är känsligt. Det är vardagligt, lite deppigt och sårigt neurotiskt men ändå ömsint. Det är inte helt osympatiskt, men det är tyvärr absolut ingenting som överraskar heller i Karvonen, Kokko & Mustonens Liike ja Tyhjyys på Teatteri Takomo.

 

Föreställningen börjar i aulan, där Anna Mustonen ligger hopkrupen i en liten hög så nära ytterdörren att man som åskådare först är rädd att man ska snubbla på henne. Ami Karvonen läser upp en monolog som frammanar en ödslig strand, medan hon sakta tömmer sina rockfickor och strör ut en nyckelknippa, några hopskrynklade näsdukar och annat typiskt vardagligt fickbottenkrafs över golvet. Sedan ledsagas vi in i själva teatersalen.

Takomos speciella, avlånga scen med sitt ovanliga djup fungerar bra för att skapa känslan av tomhet som ger föreställningen sitt namn. De tre skådespelarna utnyttjar den bra för att skapa känslan av ömsom närhet och avlägsenhet, med varandra och med publiken. Kid Kokko och Ami Karvonen har bra personkemi, och den förras lugna, bärande stämma fungerar fint för att hålla de långa monologerna vid liv. I skuggorna lurar Anna Mustonen, vars rufsiga hår och svarta klänning kontrasterar med de två andras ljusare färgtoner och för tankarna till ett sorgset Tove Jansson-knytt.

 

Dissocieringen tar överhanden

 

Efter den fina inledningen får föreställningen svårt att få ett riktigt stadigt grepp om mig som åskådare. Den vagt dissocierade känslan, som i bästa fall skulle kunna skänka föreställningen ett charmigt udda skimmer utan att alldeles dominera, tar nu överhanden och får mig att upprepade gånger kämpa för att behålla uppmärksamheten. 

Föreställningen är ett dugligt hantverk: prövade och bevisligen fungerande och proffsigt utförda element som sammanfogats på rätt sätt för att skapa den avsedda stämningen. Men frånvaron av originalitet och återbruket av i samtida scenkonst extremt välanvända klichéer får helheten att kännas mer som ett examensprov än ett färdigt konstverk med egen identitet. Godkänt? Javisst, men inte särskilt minnesvärt. 

Ett praktexempel på detta är den (för att låna min följeslagares träffsäkra uttryck) extremt derivativa teknolåt som, på samma sätt som jag vid det här laget sett upprepas otaliga gånger, används för att driva upp stämningen till ett hetsigt klimax och blåsa bort lugnet på slutet. Först imponeras jag av hur Kokko nästan trotsigt vägrar dansa till det välbekanta dunket, och i stället står med kroppen spänd som en bågsträng och en utmanande blick som höjer sig över och bortom publiken mot en dunkel och obekant horisont bakom oss. Men då hen sedan istället börjar börjar studsa som en gummiboll skingras den uppdämda, fascinerande energin.

Som en försonande slutkommentar vill jag ännu nämna Meri Ekolas ljuskonstverk, vars epileptiska blinkningar som inkorporeras i den strama och minimalistiska helheten på ett smidigt och inspirerande sätt. Också själva slutet på föreställningen, som levereras i en lågmäld deadpan som gör oss lite osäkra på när det är meningen att vi egentligen ska börja applådera, är ett exempel på den potential som pjäsen som helhet tyvärr inte når helt upp till.

 

Foto: Katri Naukkarinen

 

Takomo: Liike ja tyhjyys. Text, dramaturgi, koreografi och roller: Ami Karvonen, Kid Kokko ja Anna Mustonen. Ljus: Meri Ekola. Foto: Hertta Kiiski. Praktik: Iiris Miettinen. Produktion: Karvonen, Kokko ja Mustonen, Takomo, Helsingin Kaupunginteatterin Nykyesityksen näyttämö.
Spelades fram till 16.2 2023.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.