Om psykiatrins möjligheter och risker

av Nora Hämäläinen

Ur mammas mörker cirklar kring existentiella frågor om hälsa och sjukdom.

 

I fyra långa essäer, med avstamp i sin egen uppväxt med en djupt deprimerad mamma, skriver filosofen Åsa Slotte fram ett landskap av psykisk sjukdom och hopp om en human, bemötande vård.

 

Enkla förklaringar tillbakavisas

Den första essän, med avstamp i medicinens och psykiatrins knaggliga historia, introducerar Slotte vad hon kallar för ett etiskt förhållningssätt till sjukdom i allmänhet och psykisk sjukdom i synnerhet. Centralt för synsättet är att man bemöter patienten som en hel person och sätter viljan att hjälpa i första rummet. Byggnadsmaterial för detta synsätt har hon hittat bland annat i det som kallas för medicinsk humaniora, framför allt narrativ medicin, en forskningsinriktning där man ställer patientberättelserna i centrum. 

I den andra essän, om anorexi, använder sig Slotte av intervjuer med anorexipatienter som hon ursprungligen har gjort för sin doktorsavhandling. De unga kvinnorna berättar sinsemellan ganska olika historier om hur sjukdomen fick grepp om dem. En får som åttaåring höra av skolhälsovårdaren att det är bra att gå ner i vikt. Föräldrarna skiljs när hon är tolv och hon flyttar till annan ort med sin mamma. Då bestämmer hon att hon ska gå ner i vikt. En annan, som jobbar som modell i tonåren, har hela sin barndom fått kommentarer om att hon är för smal. När ett kärleksförhållande tar slut hanterar hon den emotionella stöten genom att börja kontrollera sin vikt. En tredje som idrottar aktivt börjar få symptom i 16-årsåldern, när resultaten inte motsvarar hennes förväntningar. 

Berättelserna tillbakavisar enkla generella förklaringar till sjukdomen. Utseendekrav och smalhetsideal finns i bakgrunden, men ätstörningen bryter ut som följd av helt andra och sinsemellan olika utmaningar. Inte minst därför framstår det som viktigt för Slotte att man förstår patienternas livsberättelse som invävd i själva sjukdomen. ”Man kan skilja mellan vad som förorsakar anorexi, vilket är en empirisk fråga, och vad anorexin handlar om och består i för patienten”. Att komma åt de individuella existentiella frågorna utgör för alla en viktig del av tillfrisknandet. I fråga om anorexi är det individuella och existentiella ändå intimt sammanknutet med ett samhälle där särskilt kvinnliga kroppar ständigt regleras och kommenteras av mer eller mindre välmenande personer, på sätt som en ung människa inte kan värja sig mot, men som kan ha allvarliga konsekvenser.

 

Psykiatrikritikens risker

Den tredje essän går in på frågor kring psykiatrikritik och antipsykiatri. Inom den antipsykiatriska rörelse som växte fram i 1960-talets USA argumenterade man att psykisk sjukdom ofta handlar om friska reaktioner på sjuka omständigheter. I stället för att medicinera och spärra in skulle man försöka förändra samhället. Kritiken, kombinerad med bland annat nyare mediciner, ledde till att psykiskt sjuka människor sällan idag bor på anstalter eller är intagna på sjukhus under längre perioder. Drag av denna kritik finns likväl i vår tids motstånd mot det omfattande bruket av psykofarmaka och kritiken mot ökningen av neuropsykiatriska diagnoser. Även om Slotte betonar vikten av att möta den psykiskt sjuka som en hel person i ett komplext mänskligt sammanhang, ser hon risker med en alltför långt gående eller programmatisk psykiatrikritik. Psykiatrin har många typer av resurser för att hjälpa människor och med en psykiatrikritisk hållning riskerar man göra dessa resurser mindre tillgängliga, eller få dem att framstå som mindre attraktiva för människor som brottas med psykisk ohälsa. 

Den sista texten återkommer till bokens självbiografiska tema och utgör en naturlig fortsättning på reflektionerna kring psykiatrins möjligheter och risker.  Slottes mamma och hela hennes familj drabbades förutom det psykiska lidandet även av det sena 1900-talets tystnadskultur och en vård med bland annat elchocker, som orsakade minnesproblem och andra kognitiva svårigheter. Samtidigt framhåller Slotte det positiva med att ha kunnat förhålla sig till mammans oförmåga till vanligt föräldraskap just i termer av sjukdom: en otur och olycka, men något som mamman själv inte har rått på.

 

Kompletterande sätt att förstå sjukdom?

Slotte är som forskare i medicinsk humaniora brett beläst, men har i boken valt ett stundvis ganska flyktigt essäistiskt grepp. Jag kommer på mig själv med att önska en tålmodigare analytisk ansats, särskilt i fråga om hur olika sätt att se på (psykisk) sjukdom förhåller sig till varandra. 

Hon skriver: ”Det etiska utgångsläget är ett alternativ till de dominerande sätten att förstå sjukdom – biologi och social konstruktivism”. I samma veva betonar hon att det är viktigt med olika kompletterande sjukdomsförståelser för att kunna hjälpa människor. Dessa tre är alltså både alternativa och kompletterande. Men på vilka sätt är de det? 

Boken behandlar huvudsakligen psykisk sjukdom och till skillnad från de flesta somatiska sjukdomar är diagnostiken inom psykiatrin symptombaserad. Även om man framgångsrikt behandlar psykiska sjukdomar med mediciner, är den biologiska eller fysiologiska grunden för psykiatriskt diagnostiserbara tillstånd ofta oklar. Däremot identifieras de genom de problem – känslomässiga, praktiska, beteendemässiga och sociala – som de ger upphov till i en persons liv. Vad som blir eller upplevs som ett problem är inte oberoende av vilket samhälle man lever i. 

Särskilt tydligt är det här i fråga om neuropsykiatriska diagnoser. Man kan tänka att människor idag ofta diagnostiseras med adhd just för att de egenskaper som kännetecknar adhd (och som en del människor alltid har haft) är svårförenliga med ett samhälle som kräver lång utbildning och förutsätter att man klarar av kognitivt koncentrationskrävande arbetsuppgifter (oberoende av om man är intresserad av uppgiften). Å andra sidan kan nya samhälleliga förhållanden ge upphov till helt nya psykiatriska problem, och tidigare ovanliga tillstånd (såsom ätstörningar) kan bli relativt vanliga. 

Det ”sociala” har alltså en större eller åtminstone annorlunda roll i både uppkomsten och förståelsen av psykisk sjukdom än i fråga om somatisk sjukdom.  Å andra sidan är många av våra somatiska åkommor kulturellt betingade. Till exempel typ 2-diabetes, metabola syndrom och vissa rygg- och nackproblem uppkommer som svar på vårt sätt att leva tillsammans. Även somatiska sjukdomar identifieras, kategoriseras och tolkas för övrigt av människor som tillsammans skapar en ”social konstruktion” av tillståndet, det vill säga en gemensam förståelse av vad det är och hur det ska bemötas. Till exempel cancer är i viss bemärkelse både de fysiologiska förändringarna och de kulturella praktikerna, rädslorna och meningsbygget kring dem. 

 

Tveksamt om omsorgsimpuls

Att sjukdomar, både psykiska och somatiska, i dessa olika bemärkelser är socialt konstruerade betyder inte att de (helt eller delvis) är arbiträra påhitt eller projektioner. Liksom många andra ”socialt” uppkomna ting såsom konst, pengar och kredit är de alldeles verkliga, och har lika verkliga effekter.

Biologi och social ”konstruktion” borde alltså kanske inte ses så mycket som konkurrerande (alternativa eller kompletterande) teoretiska infallsvinklar, även om de även har figurerat i sådana roller, utan som försök att namnge och ta sig an kompletterande aspekter av vad sjukdom är. På liknande sätt ska det ”etiska utgångsläget” där man ställer omsorgen och hjälpandet i centrum inte heller ses som ett teoretiskt alternativ utan som en ytterligare aspekt av våra liv med sjukdom och vård. 

Slottes återkommande ansats att utpeka omsorgsimpulsen som i någon bemärkelse konstitutiv för vårt tänkande om sjukdom gör mig därför tveksam. Hon skriver: ”Vi reagerar på varandras smärtor, vi oroar oss för en anhörig, känner oss hjälplösa eller känner medlidande då vi uppfattar att en annan människa inte är sig själv. Etiska reaktioner förklarar hur alla sjukdomsbegrepp och idéer om vård får sin början”. Det är för all del en intressant tanke, men är mer lovande för ett normativt etiskt program inom vården, än för en fördjupad förståelse av sjukdom. 

I vilket fall som helst är Ur mammas mörker en läsvärd bok om ett angeläget ämne. Det gläder mig, som alltid, att en forskare velat skriva om sitt forskningsämne för en bredare publik och att ett av våra finlandssvenska förlag har sett bokens potential. 

 

 

Åsa Slotte:
Ur mammas mörker.
Förlaget: 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.