Mellan vildvuxenhet och stillsamhet

av Rakel Similä

Förlaget Faethon gav 2022 ut fem essäer av Peter Handke. 

 

Intill där jag bor ligger ett vattenfall. Innan jag flyttade hit var jag omedveten om att det förutom åkrar och rapsfält även går att finna höjdskillnader i Skåne. Men i en vidsträckt fåra med branta väggar störtar alltså vattnet ned, året runt. Och precis i det rätta ögonblicket, innan man når stupet, kränger landskapet i en kraftig, men lekfull kurva. 

 

Komprimerade texter med konkret förankring

Författaren Peter Handke inleder sin essä ”Försök om den lyckade dagen” med att beskriva en sväng som, föreställer jag mig, liknar denna. Det är den avvikande linjen i målaren William Hogarths självporträtt ”Line of Grace and Beauty” som han tar avstamp från, för att sedan röra sig vidare till förortståget mellan Seine­kullarna väster om Paris och sättet dess färd ”räddar en ur dagens skruvstäd, denna spårsträngarnas plötsliga sväng till en vid båge, sällsam, häpnadsväckande, högt ovanför hela staden”. 

Därefter plockar Handke upp sitt egentliga ämne, idén om den lyckade dagen, för att sedan återigen förirra sig på stickspår, i andra välvningar, kretsar och krökar. Slutsatsen är ändå att den lyckade dagen inte ens är en idé, bara dröm: ”Med den skillnaden att jag inte har haft den, utan, i denna essä här, gjort den”. 

Förutom en nyskriven roman, gav förlaget Faethon år 2022 ut fem essäer av Handke i separata utgåvor. ”Försök om tröttheten”, ”Försök om jukeboxen” och ”Försök om den lyckade dagen” är alla skrivna under perioden 1989–91, översatta av Margaretha Holmqvist. Trettio år senare återvänder han till sina försök, ”Försök om den Stilla Vrån” år 2011 och ”Försök om svampdåren” år 2013. Bäggedera är stilfullt översatta av Jesper Festin. 

I dessa små texter plockar Handke upp oanade platser, händelser och tankar och låter dem leva i ungefär hundra sidor. Förutom den ovannämnda lyckade dagen, undersöker han toaletten som ett utrymme för begrundan, den kända juristen som börjar plocka svampar i den grad att det blir ett dårskap samt ”de olika tröttheternas skilda världsbilder”: tröttheten mellan älskare, den goda tröttheten, tröttheten som lidande. 

I den kanske vackraste av essäerna låter Handke först berättandet rymma ut i en beskrivning av den kastilianska byn Sorino, till skrivandets avskurenhet och förutsättningar, innan han tar sig an den faktiska jukeboxen. Här kombinerar han jaget och platsen på ett sätt som är både intrikat och ömsint. 

Detta är texter om avskurenhet, obetydligheter, det förgångna, flykt. Ensamheten som förutsättning för både relationer och skrivande. Det vanliga som ikläs en ny form. 

Glappet mellan romanerna och essäerna ter sig nog inte särskilt stort, då även fiktionen karaktäriseras av hans lågmälda betraktelser. Ändå blir pendlingen mellan tänkande och gestaltning här hastigare, mera påtaglig. Reflexionen är konkret förankrad i ämnet ifråga och återvänder alltid till det: det är olika faktiska toalettbesök han tar sig an. Stundvis uppstår något som liknar ett samtal mellan flera stämmor i den gungande prosan, och de insprängda fråge- och utropstecknen är igenkännbara från den övriga produktionen. Stilen i ”Försök om svampdåren” skiljer sig åt från de andra böckerna, då jaget här tydligare lämnar sig själv och antar ett utifrånperspektiv i syfte att skildra vännens besatthet. 

 

Sällsam form av uppmärksamhet

”Glöm bort de anhöriga, öka de okändas tillförsikt, böj dig ner efter bisaker, ge dig av ut i det folktomma, strunta i ödesdramat, skratta ut konflikten”, menade Handke i sin föreläsning i samband med det kontroversiella Nobelpriset. Förutom att fungera som ledord för poetiken i hans romaner, dramer och kortprosa, kan detta uttalande även hjälpa en att förstå hans essäistik. 

För trots att Handke attackeras från alla håll, skriver han den lugnaste av prosa. Snarare än hämndlystnad och spänning drivs tänkandet av en ständig förundran, en närmast aningslös dragning till att åter göra världen och tingen sällsamma. Liv och skrivande tvinnas om varandra, men för Handke är det skrivandet som möjliggör livet och inte tvärtom. Samtidigt som han behåller en tveksamhet inför skriftens förföriska verkan, är det ändå genom skrivandet som världen öppnas upp och blir möjlig. Särskilt i essän ”Försök om den lyckade dagen” blir denna rörelse påtaglig, då man får följa hans strävan att gripa tag om dagen som en fjäril följer vinden. 

Det är långsamheten som utmärker Handke-land. Hans texter röjer en sällsam form av uppmärksamhet, någonstans mittemellan vildvuxenhet och stillestånd, där utsvävningarna och vilsenheten utgör själva händelsen. Stiltjen krävs för upptäckandet, för ”den ton som räknades, var, långt där i bakgrunden, den andra”. Jag kan inte påstå att tänkandet alltid är skarpt eller klart, utan ofta ställer jag mig oförstående till Handkes rörelser. Men på något vis finns det inte heller några genvägar. För så snubblar både läsaren och författaren över en insikt som är närmast seren, och allting är förlåtet. Kanske behövs den murknande, täta, snåriga skogen för att gläntan ska drabba en så starkt. 

 

Peter Handke: Försök om tröttheten / Försök om jukeboxen / Försök om den lyckade dagen /
Översättning: Margaretha Holmqvist.
Försök om svampdåren / Försök om den Stilla Vrån.
Översättning: Jesper Festin.
Faethon, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.