Den teknikoptimism som inbillar sig att staden innebär ekologisk effektivisering är blind för hur urbanisering utgör en del av kapitalismens behov av kapitalackumulation. Be Nordling skriver om att ifrågasätta stadens funktion.
Samtidigt som naturens betydelse för såväl kampen mot klimatförändringar som livet på jorden överlag diskuteras flitigt, fortsätter världens ekosystem att förstöras, och städernas grönytor krymper i takt med att urbaniseringen accelererar. Detta trots att grönområden är viktiga för allt från biologisk mångfald och dagvattenhantering till trivsel och stadsbild. Att parker och andra gröna ytor offras för byggande möter inte sällan på motstånd bland dem som bor i närheten, men utvecklingen kör på som en ångvält. Trots att städerna upptar bara 3 procent av jordens yta, bor hälften av världens befolkning i just städer, och urbanitet som fenomen genomsyrar såväl stad som landsbygd.
Det ligger en viss ironi i det faktum att många av oss, framför allt i de rika delarna av världen, har så väldigt stora miljö- och klimatavtryck samtidigt som vi har så väldigt lite att säga till om hur världen eller ens vår direkta omgivning ska se ut. Vi tror oss ha fått oändliga valmöjligheter tack vare den kapitalistiska marknadsekonomin, men ser sällan hur dessa möjligheter alltsomoftast begränsar sig till passiva konsumtionsval och att de sällan handlar om möjligheten att aktivt utforma och råda över den värld vi lever i.
Eftersom också trivsel och natur av den som har råd kan konsumeras i form av exempelvis egen trädgård, fritidshus eller resor, blir det kanske för många lättare att acceptera det snäva handlingsutrymmet när det kommer till offentliga rum och den allt tätare, ensidigare bebyggelsen i städerna.
Samtidigt säljs idén om förtätning in som en hållbarhetsfråga: fler människor och fler funktioner på mindre yta ska medföra kortare reseavstånd och den täta bebyggelsen förebygga att städerna sprider ut sig över större, kanske tidigare oexploaterade områden.
Kapitalismen lever av urbanisering
Kulturgeografen David Harvey hävdar i stället att urbanisering är en nödvändig kanal för kapitalistisk expansion. Kapitalismen som system betyder ju att man alltid producerar ett överskott för att få ut mervärde, som sedan återinvesteras för ytterligare vinster. Det här ständigt växande, rastlösa kapitalet söker hela tiden nya utlopp, vilket i sin tur betyder att ekonomin måste fortsätta växa.
Eftersom vi indoktrinerats i tanken att systemet bygger på resursknapphet, ligger det nära till hands att greppa konsumtion som ett uttryck för människors omättliga och ohämmade begär. Tvärtemot denna länge inhamrade devis, hindras kapitalismens framfart ofta faktiskt av ett produktionsöverflöd som möter mättade marknader. Att locka till nya köp och skapa nya marknader är därför helt nödvändigt för att ekonomin inte ska krisa sig. Här fyller urbaniseringen en oundgänglig funktion för kapitalet, som kan plöjas ner i ständigt nya byggprojekt och allehanda former av varu- och serviceproduktion tack vare de enorma avsättningsmöjligheter som urban utveckling ger.
Den gentrifiering som åtföljer processen är ett ämne för sig. Men också själva frågan om varför vi bygger ställs på sin spets om det inte är för dem som ska leva på dessa platser (såväl människor som miljö), utan ett ansiktslöst kapital vars bokstavligen enda mål är att växa. Dessvärre är vi i många avseenden insnärjda i just detta system, vilket blir ett dilemma också ur ett ekologiskt vänsterperspektiv: å ena sidan är konsekvenserna för miljö och människor uppenbart destruktiva, å andra sidan bygger hela den befintliga välfärdsidén på de skatteintäkter som systemet genererar.
Dessutom har vi länge kunnat intala oss att kapitalismen trots alla sina fel och brister ändå genom makalöst effektiv produktion bidrar till att på det hela taget göra världen och livet lite enklare för allt fler – och förvisso har ju somliga verkligen fått det materiellt bättre ställt. Men också här i det globala, rika Nord ställs vi i växande grad öga mot öga med det ekonomiska systemets avigsidor, när nu även vi drabbas av sådant som frekventare extremklimat. Måhända ett pris värt att betala för globalt större välstånd? Den ofta teknikoptimistiska politiken exempelvis här i Finland utlovar dessutom en snar vändning; om bara samhället elektrifieras ska vi nog rädda miljön.
Illusorisk effektivering
Haken med den teknikoptimistiska effektiveringsivern är emellertid att den är en chimär. Humanekologen Alf Hornborg utmanar myten om maskinen i en bok med just det namnet. Han ifrågasätter tanken att teknik och industri, som vår tid så vurmar för, skulle effektivera användningen av resurser som tid, rum, råmaterial eller energi. Han hävdar tvärtom att det vi gör när vi ”effektiverar” egentligen är att förskjuta. Mot bilden av kapitalismen som ett ymnighetshorn alla gagnas av, framhåller han hur hela systemet i själva verket bygger på ett ojämnt ekologiskt utbyte. Ångmaskinen, exemplet framom andra på industrialismens succé, krävde i själva verket enorma resurser i form av arbetstid, mark och råvaror bland annat i Egypten, där bomull köptes billigt för att spinnas till dyrbart tyg i Storbritannien. Maskinen skapar alltså en illusion av sparad tid och sparat rum när det som egentligen sker är att tids- och rumsanvändningen förskjuts till andra landsändor eller världsdelar.
På samma sätt kan vi fråga oss om den täta, förmodat effektiva och klimatsmarta staden i själva verket bara betyder att tid, rum och utsläpp förskjutits annanstans. Sträckorna blir kortare för den som bor i centrum, men kanske längre för alla de arbetare som inte har råd att bo där utan måste åka in till stan för jobbet. Eventuellt kräver tät urban struktur mindre geografisk utsträckning, men kan å andra sidan betyda fler stugor när stadsborna behöver fly ut från betonghabitaten till skirare grönska och just därför kanhända fler bilresor. Och den gröna elbilen, ett självklart inslag i alla smarta städer, besparar oss från utsläpp där de skurrar fram men innebär samtidigt att gruvor ska grävas och mineraler utvinnas någon annanstans, inte sällan med fossila bränslen. På motsvarande sätt är också landsbygden beroende av någon annan periferi, som förser det effektiverade jordbruket med maskiner, bränsle och gödsel. På så sätt är centrum och periferi, stad och landsbygd, intimt förbundna med och fullständigt beroende av varandra.
Stadsmiljö måste vara mer än estetisk fernissa
Svartsynen ligger nära till hands inför detta dyiga träsk. Men det kanske mest destruktiva med den kapitalistiska livsformen är att den så att säger bakbinder vårt tänkande – den ”tvingande” logiken (den kapitalistiska ekonomin kommer verkligen att krisa om den inte får växa) gör det svårt att se bortom befintliga förhållanden och gestalta nya horisonter. Då kanske man måste börja med mer grundläggande frågor: hur vill vi leva? Hurdana städer skulle vi vilja bo i och omvänt, hur skulle en på riktigt levande landsbygd kunna se ut?
Det är inga enkla frågor, särskilt som vi är så vana att tänka genom konsumtion som det primära sättet att utöva rätten till offentliga rum. Därför framstår det som helt naturligt att, i debatter om eventuell begränsning av biltrafik i stadsrummet till gagn för andra trafikformer, framhålla att också fotgängare och cyklister kan ha stor köpkraft. Det flesta håller nog ändå med om att det knappast är fler Coffee House-hak eller modekedjor som gör stadskärnor levande, och i alla fall inte för alla.
Att tänka bortom kommers betyder att tänka om hela stadens funktion, och kanske är det vad vi måste försöka formulera: en stad som existerar för och genom sina invånare. Då skiftar även invånarnas roll från konsumenter till medborgare, och uppdelningen mellan konsumenter och producenter kan rentav luckras upp om själva staden som rum skapas för och av alla. Det här är stadsmiljö i bredaste möjliga bemärkelse, inte bara små parkstråk eller tjusiga blomarrangemang utan hela staden som livsmiljö, där de som bor där formar (och formas av) sin omgivning. En sådan stad rymmer funktioner likväl som tomrum – oförutbestämda platser vars användning uppstår organiskt över tid. Den har mänskliga proportioner eftersom den finns till för människor. Den andas och blomstrar. Hur kan en sådan stad ens börja tänkas?
Odla staden!
I Åbo utformas som bäst ett projekt kring en ätbar park. Parken, som ligger i Aura ås landskap nära centrum av Åbo, är en gammal trädgård anlagd av Studentbystiftelsen i staden. Genom att utnyttja växtligheten på plats, framför allt äppelträd men också många vilda växter såsom löktrav, nässlor och kirskål, sparar vi både tid och arbete. Vilka växter som inkluderas avgörs av läge och tillgång, men framför allt är tanken att sätta mångåriga växter som minskar arbetsbördan. Genom att skapa mikroklimat förbättrar vi förutsättningarna för att kunna testa mer exotiska grödor som vinrankor, och vackra matväxter – edimentals som man säger på engelska för edible ornamentals – är ett självklart inslag.
Att ”odla staden” kunde vara en metafor – delvis är det en metafor, som jag strax ska återkomma till – men just här också avsedd i den bokstavliga bemärkelsen. Det kan låta som en futtig uppmaning, men den ätbara parken aspirerar på mer än ovana odlingssätt.
Det finns en rad idéer och mål för parken – som att producera mat, utforska odlingsmetoder för en stadsmiljö, sprida information om hållbar odling – men utgångspunkten är just, som Marx skriver, att ekonomi handlar om relationer mellan människor, inte mellan ting. Att ekonomi är något mer än resursproduktion.
Det finns inget färdigt slutmål som bara ska omsättas i praktiken; själva processen är en del av parken där vi trevar oss fram och prövar olika sätt att planera tillsammans, organisera arbetet, jämka oenigheter och finna gemensamma lösningar. Förhoppningsvis kan platsen då tjäna till mer än ätbart och kanske med tiden bli ett rum som öppnar för samtal om hur staden kunde se ut, hur vi kunde göra den till vår och hur samhället kunde förändras.
Det är inte oviktigt att det handlar om just odling – om att fysiskt ta ett rum i besittning, men också om en livsupprätthållande aktivitet – som därför samtidigt kan tjäna som metafor för ett nytänk om staden. Om staden ska finnas för oss, och om vi ser staden som en livsmiljö som kan ge oss näring och husrum, kan vi odla nya sätt att gemensamt skapa den. Odlande innebär ofta att skapa förutsättningar, växandet sker av sig självt. Vägen kantas av misslyckanden – somt dör medan annat spirar, men när det väl tar fart behöver man inte göra så mycket längre.
Utan att behöva rasera den befintliga världen, eller anpassa kraven på förändring till den rådande ekonomiska logiken (den eviga frågan: revolution eller reform) går det faktiskt att just här, och just nu, bygga något annat. Att bruka jorden är förstås inte för alla, men för liv behövs så oändligt mycket mer än mat. För att så fröet till en ny eras stad kan vi börja just där – fundera på hur vi genom samarbete bortom penningrelationer kan bygga dess fysiska och existentiella rum.
Foto: Be Nordling
