När Rakel Similä deltar i Scenkonstbiennalen i Stockholm reflekterar hon över vad det är att uppleva och beskriva ett konstverk.
När jag besöker Scenkonstbiennalen i Stockholm är jag, av flera anledningar, utled på samtal om konst. Jag är matt på att höra vettiga personer diskutera motstånd, produktionsvillkor, etik, gränsöverskridande, framtiden. Etcetera. Tröttheten är tillfällig, så väl känner jag ändå mig själv, men likväl ett faktum.
Med en sådan utgångspunkt ter sig en sex dagar lång biennal kretsande kring just scenkonst, med program från tio på morgonen till tio på kvällen, minst sagt avskräckande. Jag känner mig trängd av all teori och alla förklaringar om vad världen är och ska vara; alla påståenden, alla idéer. På något vis känner jag att de inte kommer åt det jag vill komma åt. Jag som brukar älska sådant. Så jag bestämmer mig: jag ska bara låta den visa mig. Jag ska bara vara i den. Konsten. Vad det nu sen är.
Jag är helt oprofessionell. Jag läser ingenting på förhand, inga recensioner, inga informationsblad, inga motiveringar av urvalskommittén. Det enda jag tar del av är själva verken. Jag går runt mellan Dramaten, Stockholms Stadsteater, Konträr, Folkoperan och existerar. Från Nybroplan till Hornsgatan och tillbaka. En kaffe och en wrap tillsammans med andra som väntar på teatertrappan.
Först ser jag en pjäs om en twitterstorm, sedan en om arbetarkvinnor i det österrikiska alplandskapet. Ytterligare en om en familj som har en vildand boende på vinden. En opera, några dansföreställningar, en pjäs för ungdomar. En del har jag redan sett eller läst, det mesta är nytt. Som kritiker kan jag inte påstå att allt jag ser är bra, mycket är halvdant, om jag ska vara ärlig. Men allt jag ser är något; en egen, vildare, kondenserad verklighet. Så här kan man leva, så här kan man vara, så här kan man tala och röra sig. På detta oväntade sätt kan ljuset falla. Det är, det visar mig. Det förklarar inte.
Teaterkritikern Leif Zern har sagt att varje teaterrecension är ett misslyckande. Att bedöma och analysera menar han att är enkelt. Men att beskriva vad man egentligen har varit med om – omöjligt. Litteraturkritiken har i varje fall citatet som bevismaterial. Med hjälp av ett citat kan man visa det man menar genom att peka på det, med ett teaterstycke är det svårare.
Litteraturen och kritikern använder sig av samma verktyg, tecken i ett dokument. Men på teatern blir ordet kött, det blir närvaro och rörelse. Det fluktuerar och lever, det bottnar eller bottnar inte. Ifall kroppen är själens bild, är teatern kroppens scen. Hur fångar man detta? Människan. Rytmen, rösten. Ta pjäsen K, baserad på Katarina Frostensons bok med samma namn. Jag kan skriva om de skräniga tv-skärmarna och kalla scenografin kitschig, mena att den ursprungliga textens kärva skönhet och allvar så plastifierades. Men jag kan ändå inte delge blicken som skådespelaren hade, som var perfekt. Det enda jag kan göra är att peka.
Detta är givetvis inte enbart en kritikers bryderier. En kväll står jag i kön till en karaokebar och ska försöka förklara vad jag varit med om under dagen. Samtidigt står en medelålders kvinna med blonderat hår och Mimmi Pigg-rosett och sonderar våra väskor: “Har ni vapen på er?”. Vi skakar på huvudet, lyfter lite tvehågset upp tygkassens innehåll. Till slut säger jag bara: “Gå och se pjäsen, så förstår du”. Nästa dag drabbas jag av en ruelse. Inte för Ebba Grön eller Cher eller den där märkliga maten som min vän beställde in, där apelsinklyftor, vegetariska nuggets, saltgurkor och ett tomtebloss (en sprakasticka!) trängdes på en flervåningsbricka. Snarare har jag börjat sakna ett rum där man tillsammans försöker förstå vad det är man varit med om och vad man håller på med och inser att biennalen snart är över. Ett rum med idéer, påståenden och stapplande försök. Ett samtal. Det var ju dem jag var så trött på.
Jag bokar in mig på följande programpunkt och några timmar senare klättrar jag upp för trapporna till Dramatens tornrum. Mitt vid det här laget väldigt tillskrynklade biennalpass kontrolleras både innan och efter uppstigningen och jag ombeds även lämna in min mobil. När jag går in står det en vakt vid dörren. Publiken förbjuds ta anteckningar.
“Vad skulle du vara beredd att riskera?” lyder rubriken på seminariet. En anknytning till icke-demokratier är deltagarnas gemensamma nämnare: hemhörighet i Palestina, Afghanistan, Iran, Ungern, Turkiet. Därav säkerhetsåtgärderna (vilka måste påpekas var väldigt varma). Hur gör kvinnor teater då de inte får gå i skola? På vilket sätt säger man något utan att säga det rent konkret? Vad betyder det att en pjäs om polisvåld i Sverige leder till att polisen lägger till regissören på en lista för säkerhetshot, för att sedan låta kåren komma iklädd uniform och agera publik?
Jag kan inte påstå att själva tankestoffet skulle vara omvälvande, men likväl sitter jag tillsammans med resten av rummet och gråter. Jag hinner inte bestämma mig för om det är sentimentalt eller inte, det bara händer. En i publiken räcker en näsduk åt en av deltagarna. Allt är tyst och tätt. Att jag egentligen är trött på ett ord som “självbestämmande” gör ju ingenting när en människa verkligen behöver säga det hon vill säga med det ordet. När det blir levande i en kropp och i en värld. Språket är helt tillräckligt när en människa vänder sig till en annan och säger: “Jag kan inte leva utan detta”. Detta gäller inte bara personer som hotas av allehanda regimer eller fängelsedomar och inte enbart ödesmättade påståenden. Att tala är en verklighet i sig själv. Ett konkret ingrepp i världen, inte en förklaring på avstånd. Samtalet kan också vara att visa, att peka: därför är detta viktigt för mig, kan du se det jag ser? Att tänka sig att man ska säga allt om ett konstverk eller en människa är en märklig och betydelselös strävan. Men att säga något åt någon är möjligt. Det är tillräckligt. Allt detta börjar jag komma ihåg.
Några dagar tidigare, under en av föreställningarna, öppnas det en lucka i taket ovanför publiken. Detta sker rent konkret. En pelare av vitt ljus avslöjar luftens dammkoncentration och man kan se ett par svartklädda armar rumstera omkring i ovanvärlden. På scenen tycks inte protagonisterna Cleo och Kara lägga märke till detta, medan publiken reagerar som man brukar göra på en teater: godtar att det oförklarliga händer. Sedan stängs luckan igen. Efter applåderna är det första jag hör en kvinna som säger: “Jag undrar vad den luckan var? Jag har aldrig sett den tidigare”.
På väg hem till Helsingfors, efter allt jag sett, allt jag hört, är det också mina ord: Jag undrar vad den luckan var? Jag har aldrig sett den tidigare.
Jag vill gärna tala om det.
