I över 30 år har världen följt ett klimatprogram som vi med facit i hand kan konstatera att inte håller. Klimataktivisten Amos Wallgren anser att det behövs en global omställning som sätter tillfredsställandet av basbehoven först på agendan.
Bränderna som i skrivande stund härjar bland annat på den grekiska ön Rhodos och extremtorkan i södra och östra Afrika, är exempel på katastrofer som än en gång påminner oss om de livshotande effekterna av klimatförändringen. Naturkatastrofer är en central orsak till den extremfattigdom som råder i många delar av världen. Katastroferna bildar en negativ snöbollseffekt för dem som bor i de drabbade områdena, eftersom de måste flytta för att överleva men för att flytta skulle de behöva resurser som de inte har.
Begreppen extremfattigdom och klimatkris går hand i hand. De mest utsatta människorna är minst skyldiga till klimatkrisen men lider först och värst av dess konsekvenser.
– Ett aktuellt initiativ i Finland är rörelsen ”Debt for Climate” som strävar efter att man ska förlåta skulderna till det globala syd, helt enkelt att de rika ländernas problematiska utvecklingslån ska avskrivas. Det ändrar på maktdynamiken globalt och möjliggör en global omfördelning av resurser för att svara både på den extrema fattigdomen och klimatkrisen, säger Amos Wallgren, aktiv inom olika rörelser för klimaträttvisa.
Elbilar åt alla är mer än del av problemet än lösningen.
Elbilar inte lösningen
Brundtlandrapporten, eller ”Vår gemensamma framtid”, är ett projekt som FN startade i slutet av 80-talet. Än i dag följer FN i sitt arbete de principer som Brundtlandrapporten bygger på. Att främja fred och rättvisa samt att lösa klimatkrisen är två av av de pelare som projektet vilar på. 2015 satte FN upp flera globala mål om socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling som var och är menade att uppnås 2030. Nu nästan 10 år senare kan vi konstatera att ifall målen ska uppnås måste förändring ske och snabbt.
– Det finns en stor diskrepans mellan vad organisationer och stater säger och vad de gör. Sedan slutet av 80-talet har det officiella målet för nästan hela världen varit hållbar utveckling, men på samma gång har koldioxidutsläppen fördubblats globalt. Tanken om att de rika ländernas livsstil och levnadsstandard ska göras till global norm är tyvärr oförenlig med ekologiska gränser; elbilar åt alla är mer än del av problemet än lösningen.
Lev i nuet
Wallgren lyfter fram ett exempel på en lyckad solidaritetskampanj som han tog del av våren 2023. Kampanjen krävde att det finska företaget UPM ska ta ansvar för den vattenkris som dess cellulosafabrik i Uruguay bidrar till. Extinction Rebellion Finland, men också aktivister i Uruguay uppmärksammade missförhållandet genom demonstrationer.
Wallgren vill betona att klimatkrisen inte bara handlar om hotbilder för framtiden utan om humanitära kriser här och nu. Han anser att det är viktigt att fokusera på nutiden och sträva efter rättvisa och att rädda människor som lider av klimatkatastroferna istället för att sätta allt fokus på framtidens faror.
– Man borde få de rika länderna att gå med på initiativ som satsar på att sänka produktionen och konsumtionen till en ekologiskt hållbar nivå och på samma gång omfördela resurserna globalt så att människors basbehov tillfredsställs.
Finlands globala ansvar
Som ett rikt land har Finland en större förmåga och ansvar att hjälpa. Men vem ska vi då hjälpa? För många kan det kännas avlägset att hjälpa människor som är på andra sidan jorden. Håller högerns ofta upprepade argument att vi har en moralisk skyldighet att först hjälpa vårt eget folk?
– Nej. Jag anser det vara en till sina följder och värderingar rasistisk tanke. Hur kan man göra en sån värdering om människoliv? Rent juridiskt förstår jag att Finlands stat har ett ansvar för Finlands medborgare men det behöver inte betyda att vi som medborgare ska tillämpa en sådan värdesättning av folks liv. Man kan ändå satsa på att göra Finland mera hållbart vilket i sig gör landet mera tåligt för klimatförändringens följder, men det här betyder inte att vi ska bygga en fästning mot världen utan det handlar om att satsa på att samhället tar hand om sina medlemmar. Det är dels bra för finländare men möjliggör ansvarstagande också globalt.
Historiskt sett har kapitalismen misslyckats med att trygga alla människors basbehov men varit katastrofalt effektiv i att skapa och tillfredsställa nya lyxbehov på bekostnad av människor och natur. På grund av ekologiska gränser behöver vi bättre utopier än konsumtionsparadiset eller lyxkommunism, ett paradigmskifte i riktning mot uppfattningar om gott liv som inte hotar vår och planetens framtid, anser Wallgren.
Klimatfattigdom
• Det råder vetenskaplig konsensus om att den fattigaste delen av världens befolkning kommer att drabbas hårdast av klimatförändringens följder, delvis på grund av att de lever i de områden som är mest sårbara för klimatförändringens följder, såsom extrem torka, vattenbrist, översvämningar och stormar.
• År 2020 förutspådde Världsbanken att ytterligare mellan 32 och 132 miljoner människor, företrädesvis i det globala syd, skulle drabbas av extrem fattigdom till och med år 2030 på grund av klimatförändringen.
• Enligt World Food Program lever 80 procent av de människor som lider av hungersnöd i områden som är särskilt utsatta för klimatförändringens följder.
• Av världens fattiga som lever på landsbygden är 75 procent beroende av lokala naturresurser som odlingsmarker, sjöar och vattendrag och skogar – vilket gör att då dessa drabbas, har det direkt inverkan på dessa människors möjligheter att livnära och försörja sig.
• Den internationella arbetarorganisationen ILO uppskattar att klimatförändringen har tvingat 152 miljoner barn till barnarbete.
Källor: FN, Världsbanken, WFP, Journal of Foof Agriculture and Science, ILO, World Vision.
Foto: Privat
