Bob Malmström är världens hetaste finlandssvenska band för tillfället – på Finlands främsta metalfestival Tuska blev scenen för liten. Med en image som andas fattigdomsförakt och finlandssvenska pappa-betalar-fördomar kan gruppen ändå te sig kontroversiell inom kulturvänsterkretsar.
”Tala svenska eller dö”, ”Gröna e bruna”, ”Eliten”, ”Vi är bättre än ni”, ”Bättre folk metal”, ”Kött är allas rätt”, ”Sälj Åland”, ”I lag med Wahlroos” och ”Finska är inget språk, det är ett symptom”. Se där några låttitlar ur det finlandssvenska hardcorepunkbandet Bob Malmströms repertoar. Eller som bandet själv beskriver sin musik: ”borgarcore”. Med artistnamn som ”Carolus Aminoff” och ”Wilhelm Wahlroos” marknadsför gruppen sig som världens enda borgerliga punkband, i musikvideor och på marknadsföringsbilder vimlar det av champagneflaskor, 500-eurossedlar, feta cigarrer och segelbåtar. Gruppen äntrar scenen iklädda kostymer till tonerna av ”Modersmålets sång”.
– Idén föddes under en av de där miljoner gångerna då man suttit och över ett par öl ”grundat ett band”, berättar bandets sångare ”Carolus Aminoff”, då jag träffar honom och basisten ”Carl Johan Langenskiöld” på metalfestivalen Tuska i Helsingfors i slutet av juni. Enligt ”Aminoff” hade han under en längre tid irriterat sig på att det inom punkkretsar fanns en stark likriktning som gränsade till dogmatism – punk skulle vara vänster och därmed punkt.
– Vi beslöt oss för att grunda ett borgerligt punkband. Till skillnad från många andra gånger då man suttit och druckit öl och ”grundat band”, gjorde vi det faktiskt det den här gången.
Enligt ”Aminoff” hade han under en längre tid irriterat sig på att det inom punkkretsar fanns en stark likriktning som gränsade till dogmatism – punk skulle vara vänster och därmed punkt.
Vind i seglen
”Aminoff” heter egentligen Kjell Simosas, och är känd för många som radioprofil, och ”Langenskiöld” heter Matias ”Lövis” Löfman. Liksom de andra två medlemmarna i bandet (Otto Kaalikoski, gitarr och Wille- Lönnström, trummor) är ingen av dem någon hängiven anhängare av Samlingspartiet, rik eller ens särskilt borgerlig. Alla kommer från en mer eller mindre medelklassig bakgrund i Östnyland, och alla bandmedlemmar är kompisar sedan länge.
Bob Malmström grundades kring 2010 och har sedan dess långsamt arbetat sig upp till en relativt framstående position inom Finlands metal-kretsar. För tillfället rider de på en liten våg. Under midsommaren spelade bandet för en jättepublik på den högt ansedda metalfestivalen Nummirock i Kauhajoki och veckoslutet därpå hade gruppen äran att stiga upp på scenen på Tuska. Av någon outgrundlig orsak hade arrangörerna placerat dem på festivalens minsta scen, inomhusscenen Tiivistämö, som rymmer kring 500 personer. Då jag lämnade salen under gruppens sista låt ringlade sig fortfarande en hundra meter lång kö pyntad med ”Segla med Satan”-skjortor utanför Tiivistämö, och det hördes många besvikna kommentarer från hängivna fans som inte rymts in. Bob Malmströms senaste singel, ”Så som på Strömsö”, har blivit en smärre hit, med närmare 25 000 spelningar på Spotify.
– Just nu går det ganska bra, faktiskt, säger Löfman.
– Det verkar vara så att det går lite i hopp. Vi fick en ganska bra start med en hel del medieuppmärksamhet då vi började. Sen planade det ut lite, och nästa hopp kom då vi skrev på kontrakt med Spinefarm Records.
DIY-mentalitet
Spinefarm köptes sedan upp och ändrade profil, och sedan dess har Bob Malmström gett ut sin musik på sitt eget bolag, Elitbolaget.
– Vi är inte heller speciellt intresserade av att skriva på något kontrakt med något stort bolag för tillfället, säger Löfman.
Medlemmarna satsar vid sidan av dagsjobb och familjer hårt på bandet, och alla fyra har expertis som de omsätter. Simosas har goda kontakter i musikbranschen och är den som i huvudsak bokar spelningar, medan Löfman har ansvaret för utgivandet av musik, alltså skivbolagsverksamheten.
– Vi är i den situationen i dag att vi skulle få mer spelningar än vi hinner genomföra, så vi har möjlighet att välja dem som vi tycker är roliga.
De verkliga inkomsterna kommer från kringprodukterna, merchandise, och vissa av dem har blivit riktiga bästsäljare, som den ovan nämnda ”Segla med Satan”-skjortan. Denna del av verksamheten är det Simosas som har huvudansvaret för.
– Otto är den som mest har skrivit musik på sistone och Wille sysslar mycket med det digitala, säger Simosas.
Bob Malmström har för alldeles egen maskin gjort en hel del rätt unika grejer, som en turné i Kina och spelningar i Sydamerika. På sistone har bandet slagit in på en strategi där det i stället för att satsa på att med några års mellanrum släppa en fullängdsskiva, med kortare intervaller släppa EP-skivor, både fysiskt och digitalt, och dessutom gärna ”teasa” dem med singelsläpp emellan. Det är en strategi som har fungerat över förväntan, intygar både Simosas och Löfman, och som varit möjlig på grund av att bandet själv haft full kontroll över hela maskineriet.
På Tuska spelar Bob Malmström nu för andra gången – den första var 2012, den enda gången sedan 2009 som undertecknad missat festivalen.
– Visst är det ju något alldeles speciellt att spela på Tuska, säger Simosas.
– Dels är det här vår hemmaplan, lite som då ett hockeylag spelar på egen is, fyller Löfman i.
– Man behöver inte sitta inklämd i en bil flera timmar innan spelningen och sedan köra tillbaka samma väg, utan kan hänga på festivalen och se på andra band och ta några öl.
– Sedan är det ju nog också en fjäder i hatten att få inbjudan hit. Tuska är Finlands främsta metalfestival, och en som också i europeiska mått är väldigt ansedd. Stora internationella band ser det som en merit att få spela på Tuska, säger Simosas.
Inte politiska ställningstaganden
Men vad ska man som vänstergrön tänka om allt det här? Vad är ”borgarcore” och hur allvarligt ska man ta Bob Malmströms borgerliga image? Ända sedan Alice Cooper och David Bowie har rockmusiken haft en stark prägel av teater – i synnerhet har man inom metalmusiken tagit till sig de teatraliska möjligheterna. Tuskas huvudartist i år, svenska Ghost, är ett praktexempel på detta, då de till tonerna av 80-talsinfluerad stadionrock iscensätter en satanistisk mässa för publiken – med en gigantisk glimt i ögat. Vissa band klär ut sig till demoner, andra till vikingar. Bob Malmström klär ut sig till ”oerhört rika, finlandssvenska, borgerliga män i 50-årsåldern”, förklarar Löfman.
– Sedan måste man ju överdriva saker och ting, fortsätter Simosas.
– Fast det inom metalmusiken sjungs om massmord och till och med våldtäkt, så är det ju ingen som tror att banden på riktigt ska ge sig ut på gatan och börja slakta folk. Men om man sjunger att man hoppas att nån ska få lite ont så blir ju effekten inte så stor.
Många av Bob Malmströms låtar är mycket riktigt skrivna ur en överdrivet ärkeborgerlig, reaktionär rikemans perspektiv, men med en glimt i ögat som gör att det lätt går att läsa som svidande satir mot borgerligheten – lite paradoxalt med tanke på Simosas strävan till att distansera gruppen från den dominerande vänsterfåran inom punken.
– Absolut kan man tolka det som politisk satir om man vill, men det är inget uttalat politiskt ställningstagande, säger Simosas, som beskriver sig själv som rätt ointresserad av politik.
Jävlas med alla
Det är ändå inte bara borgerligheten som får sig en omgång med sleven, exemplifierat av låtar som ”Gröna e bruna” och ”Haa Haa Haavisto”.
– ”Haa Haa Haavisto” skrev vi då Pekka Haavisto (Gröna) ställde upp i presidentvalet, och alla inom kulturvärlden stödde honom, berättar Simosas, som förklarar att det inte var något ställningstagande mot Haavisto i sig, utan helt enkelt ett uttryck för bandets strävan att slakta heliga kor.
– Jag är ju sån att jag gillar att säga saker och ting som man inte ”får” säga, fortsätter Simosas, som också hamnat i blåsväder för mindre genomtänkta uttalanden i radio.
– Vi fittas med alla – det är roligt att fittas med folk. Vi gör det bandmedlemmarna emellan också. Det finns ingen större ömhetsförklaring än att jävlas med sina vänner. Vi är alla vänner i första hand och bandkompisar i andra, och vi odlar en ganska speciell humor. Om någon av oss inte skulle klara av det, så skulle bandet inte fungera. Ska du sitta i en buss och köra genom Kina eller Sydamerika dagarna i ända tillsammans med en grupp andra människor så måste du trivas med dem, annars går det inte.
”Kyss fittan sannfinländare”
Inom den finländska metalscenen har Bob Malmström blivit något av en ambassadör för Svenskfinland. Finns det en risk att bandet förstärker den stereotypa pappa-betalar-stereotypin? Snarare tvärtom, menar Simosas.
– Många finskspråkiga har en uppfattning att finlandssvenskar verkligen är sådana som vi framställer dem på scenen. Men när de inser att det är parodi och att vi kan skämta om oss själva, så kanske vi bidrar till att de kan se finlandssvenskar i ett lite nytt ljus.
Alltid går det inte hem. Speciellt i början av bandets karriär fick medlemmarna nog höra en del ”vitun hurrit”-kommentarer, och visst har även deras satir ibland missförståtts.
I dagens läge då, när vi har en regering som till vissa delar verkligen står för samma världssyn som de karaktärer ni porträtterar på scenen, känns det alls obekvämt att framföra den inför publik?
– Tja, svårt att säga, den politiska situationen är så färsk ännu så vi har inte så mycket erfarenhet av det. Men än så länge har det åtminstone inte kommit några kommentarer, säger Simosas.
– Tvärtom känns det kanske som att vi nu borde gå ännu längre och riktigt skruva till det, tillägger Löfman med ett flin.
Simosas säger att Bob Malmströms ”dela ut slängar åt alla håll”-princip också har vissa gränser.
– Vi var lite oroliga i ett skede att det fanns folk som trodde att vi stod för något slags sannfinländsk ideologi, vilket vi absolut inte gör. Då skrev vi låten ”Kyss fittan sannfinländare”. Och det var ingen parodi, det var helt på allvar.
Foto: Janne Wass
