Mio Lindman skriver om två filmer – från 1913 och från 2022 – som får tittaren att reflektera kring hur fattigdom skildras på film.
År 1918 ändrades fattigvårdslagen i Sverige. Fattigstugorna förvandlades till ålderdomshem. Fattigvårdsauktioner – att barn auktionerades bort till dem som krävde minst ersättning från socknen – förbjöds. Det här var en brytningspunkt, på väg mot något som så småningom blev den svenska välfärdsstaten, ett bygge som villiga händer nu angriper med storsläggan.
Under filmfestivalen i Sodankylä i somras visades (till tonerna av Lau Nau, Matti Bye och Leo Svensson) Victor Sjöströms Ingeborg Holm (1913), en film som hävdas ha givit upphov till en så livlig debatt att den till och med bidrog till att ovan nämnda lag kom till.
Ingeborg Holm – spelas utmärkt av Hilda Borgström – lever med sin man som beviljas ett lån och kan starta specerihandel. När mannen kort därefter dör går det inte längre att försörja familjen, räkningarna och fordringarna växer på hög. Ingeborg nekas understöd av fattigvårdsstyrelsen, barnen ackorderas ut och själv placeras hon på fattighuset, där hon är ålagd att arbeta. När dottern blir sjuk får hon inte avvika från institutionen för att besöka barnet. Denna livssituation tar kål på Ingeborg. Hon förlorar förståndet och hamnar på fattighusets avdelning för dårar.
Jag lägger märke till hur denna tidiga film (rörlig kamera var ännu ett nästan obefintligt fenomen) lyckas mejsla ut platsers olikartade stämning. Från den borgerliga butikens bestyrsamhet till fattigvårdsstyrelsens stränga kontor, där Ingeborg Holm också kroppsligen placeras för att foga sig.
Hur skildra fattigdom och utsatthet på ett sätt som inte annangör eller hänger sig åt smetigt medlidande, som inte bara cementerar den givna ordningen, fattig är fattig och rik är rik?
År 1913 var filmen ännu ett nytt medium i Sverige. Spelfilm började produceras i Sverige bara 4 år tidigare. Ingeborg Holm var ursprungligen en pjäs skriven av en medlem i fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Victor Sjöström (vars kändaste film är den suggestiva Körlkarlen från 1921) hade redan hunnit göra flera filmer när han tog sig an manuset – det som lockade mest lär ha varit att fixa ett uppdrag åt begåvade Hilda Borgström.
Ingeborg Holm är melodrama, med den tragiska bågen hårt spänd, från pastoral idyll i filmens inledning till en avslutning som hugger i hjärtats alla kamrar. Falsk är den ändå, vad jag kan bedöma, inte, även om det finns tendenser att upprepa bilden (ja den fanns på den tiden) av en undeserving, olyckligt lottad men dygdig fattig. Kontrasten: på fattighuset ser vi en annan kvinna bjuda Ingeborg på en sup – hon tackar nej. Samtidigt innehåller filmen ett ställningstagande, en kritik av institutionerna. Av fattigvårdsstyrelsen som med sina beslut avgör hela familjers öden, av fattighusen som förvandlar människa till ett hjon som förväntas axla sitt arbetstvång med tacksamhet.
Fattigdom är ett tema som förekommer redan under filmens tidiga år. Den amerikanska regissören Edwin S. Porter gjorde flera filmer om de fattigas livsvillkor, bland annat i The Kleptomaniac (1905) där vi ser en rik kvinna samt en fattig stjäla saker i ett varuhus. Den fattiga damen åker fast, medan den rika går fri.
Det är för övrigt anmärkningsvärt att en av de allra första filmerna som, år 1895, visades för publik var Arbetarna lämnar fabriken. Under 45 sekunder ser man arbetare komma ut från bröderna Lumières fabrik i Lyon, ut i solen från mörkret. I en essäfilm utforskar Harun Farocki filmmediets födelse som följeslagare till arbetarnas utträde i världen. Vart var de på väg, varifrån kom de, vad tänkte de? Och vad innebär det att, idag, se dem gå ut från fabriken, vad är det vi ser?
En skör tråd löper igenom filmhistorien: hur skildra fattigdom och utsatthet på ett sätt som inte annangör eller hänger sig åt smetigt medlidande, som inte bara cementerar den givna ordningen, fattig är fattig och rik är rik?
På filmfestivalen i Sodankylä såg jag även Dardenne-brödernas Tori et Lokita. I över trettio år har de belgiska regissörernas spelfilmer cirklat kring utsatta liv, med klarsynthet och engagemang, utan misärporr. Framför allt pulserar filmerna av moraliska frågor: löfte, samvete, förlåtelse.
Tolvåriga Tori (Pablo Schils) och sjuttonåriga Lokita (Joely Mbundu) har tagit sig till Europa från Benin. De befinner sig i en belgisk stad – Liège, som återkommer i brödernas filmer. Tori har fått asyl, men det har inte Lokita, som utsätts för hemska intervjuer av Migrationsverket. Hon säger att de är syskon, fast de träffades på sin resa.
Tori et Lokita är, precis som Ingeborg Holm, en berättelse om hur möjligheten att leva sitt liv med dem som är viktiga för en stryps genom samhälleliga betingelser som är bortom deras kontroll. Exploateringen genomsyrar allt som vännerna möter. De jobbar för en droghandlare som också är prekariserad, men på ett annat sätt. Lokitas förälder skäller och frågar vad hon tjänar. Människohandlare pressar dem på pengar. Till slut börjar Lokita jobba på en marijuanaodling i ett lager ute i ingenstans. Liksom Ingeborg Holm får hon inte lämna platsen, men detta är ett hemligt fattighus men på samma vis som gällande Ingeborg förväntar sig arbets”givaren” att Lokita ska vara tacksam bara för att hon hålls vid liv.
Filmen är ytterst klaustrofobisk. Ungdomarna rör sig mellan slutna eller hemliga miljöer. Flera scener utspelar sig i restaurangköket där droghandlaren tar emot sina underlydande. Ett matbud med en illblå kurirväska skymtas som hastigast – kurirer och kurirer.
Klaustrofobin är lika stark i migrationsverkets sterila utrymmen (jämför fattigvårdsstyrelsen i Sjöströms film). Intervjuerna med Lokita är ohyggliga att se, hur hon pressas och hur hon bryter ihop, medan intervjuarna klamrar sig fast vid sina roller.
En del kritiker ansåg att filmen visar upp en för tröstlös bild. Har Dardennarna förlorat hoppet, frågade man.
Regissörerna har i de flesta av sina filmer framställt trängda livssituationer. I sin senaste film införs ett mått av stilisering i hur ett slags absolut utsatthet frammanas. Filmen känns som en nedstigning i helvetet i Europa. De två unga vännerna är tvungna att oupphörligen fixa, handla, agera, reagera, planera, manövrera. Resan till Europa ser vi inte på bild, men i Belgien fortsätter flykten och den oerhörda sårbarhet det innebär att den enda tryggheten i världen består av en annan människa, vars rätt att leva och existera ständigt är ifrågasatt.
Om det finns hopp är det i skildringen av vänskap: om utsattheten är absolut så är också vänskapen det. Det är just det här hoppet som gör att filmen slår så hårt.
