Helga har ett problem. De nedersta grenarna i hennes äppelträd har länsats och hon behöver hjälp för att ta fast tjuvarna. Som tur är finns hjälpen nära till hands.
Förutom deckartemat är det centrala i Malin Klingenbergs och Ida Wikströms Knyckarna vänskapsförhållandet mellan ett barn och en gammal, om än ganska fräsig, tant. Helga röker lakritspipa, gillar tejp och är ”vildare än man kan tro”. Hon är lillasyster till jagberättarens morfar och en dam med barnasinnet i behåll. I Knyckarna skildras barnet och den vuxna som jämställda: det är Helga som behöver jagets hjälp för att bli av med äppelknyckarna.
För att ta fast förövarna smider Helga och jaget (ett okönat barn i skolåldern) intrikata planer som inbegriper rödbetor och den bästa strålkastaren som går att få för pengar: Megalux 3000. Knyckarna visar sig vara ett gäng på cykel, ledaren en fräck tjej som korsar fingrarna bakom ryggen när hon lovar att lämna äpplena ifred i fortsättningen.
Berättelsen utspelar sig i en sömnig småstad där polisstationen delar utrymme med godisbutiken. Torget med fontänen, stadshotellet och vattentornet som skymtar i bakgrunden för tankarna till Wikströms och Klingenbergs hemstad Jakobstad och vem som helst som vuxit upp i en småstad kan nog känna igen sig i hur man förvandlar vanliga tråkiga kvällar till spännande äventyr genom att cykla runt och leka spion i grannens buskar. Små detaljer och sneda hus gör bilderna levande och pärmbildens skymningslila färg, som fortsätter på försättsbladet och går som en tråd genom illustrationerna, ger boken en enhetlig och genomtänkt känsla.
Knyckarna är i och med indelningen i kapitel ett slags grafisk roman i bilderboksformat. Boken är Wikströms och Klingenbergs andra samarbete. I jämförelse med de rätt dramatiska svartvita illustrationerna i Alberta Ensten och uppfinnarkungen (2014) är bilderna i Knyckarna snällare, mer färgglada och konventionella. Samtidigt är kombinationen av serie och traditionellt bildberättande intressant och gör att historien inte bara återges i förhållandet mellan text och bild, utan dessutom i seriestripparna. Berättelsen kan de facto läsas även utan seriestripparna – som ändå innehåller tilläggsinformation och en hel del humor. För att inte tala om den fart och fläng som är typisk för serier: det snurrar, smackar och kraschar när smörgåsar ska bredas för matsäck.
Seriestripparnas naiva stil utgör en kontrast mot bokens övriga illustrationer. Att de är tecknade av bokens jagberättare förstår läsaren då teckningarna i berättelsens början flyger ur dennes ryggsäck och in i bild. Emellanåt får man också se jaget sitta och (an)teckna sådant som senare presenteras för läsaren. På så vis utgör seriestripparna barnets, dramatiserade, bild av händelserna. Favoriten är då de tre knyckarna med sina ‘hajaaa’ och ‘oujeah’ gör ninjavolter över Helgas staket. Hur överdrivna jagets bilder är kan ändå ifrågasättas då Helga faktiskt använder en superhjältetröja även i verkligheten.
Slutet, med gängledaren som ger falska löften, lovar fortsättning, till och med titeln avslöjas på sista sidan, där jaget börjat skissa pärmbilden. Jag hoppas fortsättningen verkligen blir av. Det ska bli intressant att se hur Klingenberg och Wikström lyckas förnya sig och om det går att skriva lika bra om päron som om äpplen.
Malin Klingenberg (text) och Ida Wikström (bild):
Knyckarna.
Schildts & Söderströms, 2023.
