I sin bok Röd tro kastar religionsvetaren Stefan Arvidsson nytt ljus på den socialistiska rörelsen.
Hur blir resultatet då en religionsvetare skriver om socialism? Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, visar att det kan vara en annorlunda och intressant infallsvinkel. I den vackra och rikt illustrerade boken Röd tro. Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år, försöker han på drygt 700 sidor reda ut socialismens livssyn och förhållande till religion.
Klasskamp – men också livsåskådning
Arvidsson ser likheter mellan socialismen som livsåskådning och religiösa föreställningar. Ofta brukar socialismen ses utgående från ett klasskampsperspektiv och som en fråga för samhällsvetare. Som religionsvetare är Arvidsson snarare intresserad av socialismen som en åskådning som på en relativt kort tid lyckades sätta miljontals hjärtan i brand runt om i världen. Även om exempelvis Das Kapital och andra teoretiska skrifter haft stor betydelse för socialismens utveckling är det knappast sådana verk som lyckats påverka massornas känsloliv. Därför anser Arvidsson att religionsvetenskapen kan erbjuda en ingång till förståelse av socialismens emotionella sida, att analysera socialismen som livsåskådning och samkultur. Religionsvetenskapens verktygsback är utvecklad för att förstå emotioner, symboler, myter, ritualer och utopiska, messianistiska drömmar.
Socialismen innebär inte endast mera bröd, utan kräver hela djävla bageriet och dessutom skådespel och rosor. Naturligtvis är det fråga om klasskamp, men också om en livsåskådning, som ibland kan likna en religiös tro.
Socialismen innebär inte endast mera bröd, utan kräver hela djävla bageriet och dessutom skådespel och rosor. Naturligtvis är det fråga om klasskamp, men också om en livsåskådning, som ibland kan likna en religiös tro.
Det är denna aspekt Arvidsson, som religionsvetare, vill belysa och det gör han grundligt. Boken är akademisk, men personligt skriven, ibland till och med litet slarvigt. Redan nu är det en imponerande lunta, men begränsar sig ändå till en eurocentrisk och kristen miljö, där även katolicismen och ortodoxin kommer i skymundan. Den latinamerikanska befrielseteologin får endast ett par rader och den anarkistiska rörelsen Catholic Worker nämns inte ens. Trots att man kan anmärka på dessa brister, ger ändå Röd tro en ovanligt mångfacetterad bild av den socialistiska idétraditionen som ett myller av idéer och riktningar, som ofta står helt antagonistiskt mot varandra. Ett större problem tycker jag är att boken saknar sak- och personregister, som skulle göra boken mera lätthanterlig.
Socialism som religion?
Ofta brukar man väl se socialismen som sprungen ur franska revolutionen och dess devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och upplysningsfilosofins sekularistiska religionskritik. Till den sekularistiska traditionens utveckling bidrog bland annat Ludwig Feuerbachs religionskritik, marxismens påstått ”vetenskapliga socialism”, Bakunins förkastande av alla gudar och herrar, samt olika försök att skapa en humanistisk samkultur, där människan är det högsta väsendet.
Arvidsson förnekar naturligtvis inte detta, men han drar också fram andra rottrådar, som kristen socialism, som såg Jesus som den första socialisten och alternativreligiös socialism, med deras försök att skapa utopiska samhällsbyggen. Intressant är också hur viktiga, vid sidan av fackföreningar och föreningar för ömsesidig hjälp, också fri- och folkmurerimiljöerna varit under utvecklingen av socialismen. Då boken kommer in i 1900-talet är det ändå den marxistiska grenen som dominerar. Det är väl den som fått störst inflytande och segrarna skriver historien. Det kan också bero på att författaren inte intresserat sig tillräckligt för andra inriktningar.
Mycket av innehållet i boken skulle lika gärna kunna kallas idéhistoria, men i de avsnitt det som författaren kallar ”socialistreligion” behandlas blir den religionsvetenskapliga synvinkeln tydligare. Kapitlen handlar om olika personer som presenterat socialismen som en ny religion. Hur man då definierat begreppet ”religion” har varierat. Ofta har det varit synonymt med livsåskådning och saknat en transcendental dimension.
Överraskande inslag
Ett intressant tema och för mig ganska okänt är Wagners inflytande på den socialistiska rörelsen och dess mytiska politik. Det innebar en estetisering och ornamentering av politiken som enligt Arvidsson har stora likheter med motsvarande religiösa företeelser. Här tar författaren upp bland annat förstamajfirandet, hyllandet av den röda fanan, martyrskap och vallfärder.
Överhuvudtaget fäste man då större vikt vid kulturen, som inte sågs enbart som överbyggnad. Lyckade försök att skapa socialistiska samkulturer gjordes bland annat av austromarxismen under mellankrigstiden och i Bayerska rådsrepubliken 1919, men bägge dessa försök krossades av den gryende fascismen. I Sovjetunionen gick utvecklingen i samma riktning. Den första experimentella fasen av socialism i Ryssland var mångröstad med intryck av mystik och mytiska, wagnerianistiska ritualer, men alla dessa kulturella försök krossades av stalinismens leninistiska ledarkult. Något som ännu in i våra dagar har smutsat socialismens anseende. Denna personkult inom diktaturkommunismen är varken bunden till rum eller tid. Ännu på 70-talet i Finland tvingade man barn i pionjärrörelsen att sjunga om hur Lenin har hela världen i sin hand och kulten av Mao i Kina och Kim Il Sung i Nordkorea har nått helt absurda nivåer.
Vad är då den röda tron? Om man inom begreppet ”socialism” kan sammanföra from kristendom, kommunistisk ledardyrkan, anarkism som varken hyllar Gud eller andra härskare och gråsossarna i våra parlament, vad innebär det då att vara socialist? Ja, det är väl det ena och det andra och i alla fall i teorin är väl den röda tron en tro på att göra jorden till en bra plats för var och en av oss att leva på.
Stefan Arvidsson:
Röd tro. Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år.
Arkiv förlag, 2023.
