Herrarnas fotbollsvärldsmästerskap i Doha, Qatar 2022. VM i friidrott på samma ställe 2019. Lagen i den saudiarabiska fotbollsligan köper världsstjärnor för enorma summor. Neymar anslöt sig till Al Hilal under 2022, för att nämna ett exempel. Frankrikes Kylian Mbappé och Belgiens Romelu Lukaku har synts i spekulationerna kring nyförvärv till klubben, och även om Mbappé senare valde att söka sig till La Liga i Spanien är det så diskussionen går: dalande och/eller missnöjda världsstjärnor får guldkantade erbjudanden ingen annan klubb i Europa eller USA kan mäta sig med. Alla nappar inte på anbuden (Lionel Messi valde exempelvis Inter Miami) men satsningen är av den magnituden att vi kommer att se fler och fler stora fotbollsnamn i den saudiska ligan.
I Europa märks satsningarna på engelska Premier League där nu senast anrika Newcastle United köptes upp med saudiarabiska oljepengar, och har nu på nolltid etablerat sig som världens rikaste fotbollsklubb. Arsenal har länge haft Emirates Airline som en av sina största sponsorer och spelar följdriktigt i Emirates Stadium, medan Manchester City återfinns i Etihad Stadium som stöds av det andra stora flygbolaget i FAE med samma namn.
Men det är ingalunda bara idrottsvärlden som översvämmas av oljepengar. Konst- och kulturvärlden får också påstötar.
Inget av detta är en nyhet för den som ens lite följer med vad som händer i fotbolls- och idrottsvärlden. Anklagelser om pengatvätt, både vit och grön, och ett pyrande missnöje när det gäller hur mänskliga och kvinnors rättigheter inte beaktas i oljeländerna följer ständigt i spåren. Både bollar och pengar rullar dock in, vilket i sedvanlig ordning har en dämpande effekt på olika slag av kritik.
Jordan Henderson, tidigare mittfältare i Englands landslag och långvarig spelare i Liverpool, har väckt känslor när han diskret droppade sitt tidigare stöd för HBTQ-rörelsen efter att ha skrivit på för Al Ettifaq. Sexuella och HBTQ-minoriteters röst väger lätt när lönekuvertet är tillräckligt tjockt.
Men det är ingalunda bara idrottsvärlden som översvämmas av oljepengar. Konst- och kulturvärlden får också påstötar. Dubai ståtar med konstmässor och Förenade Arabemiraten står värd för World Art Dubai 2024. Startskottet för den stora konstsatsningen gick under namnet Gulf Art Fair 2005. Louvren har sedan mitten av 00-talet en filial i Dubai och javisst, det finns naturligtvis också ett Guggenheimmuseum i Abu Dhabi, där budgeten räckt till för att bygga och hålla igång ett franchisingmuseum, till skillnad från de skrotade planerna i Helsingfors och det stängda museet på Unter den Linden i Berlin.
Pengar finns det med andra ord gott om. I spåren av de enorma tillställningarna i gulfländerna följer kritiken av övertramp gällande mänskliga rättigheter, censur, behandligen av gästarbetare – speciellt de byggarbetare som under omänskliga förhållanden byggt arenor, hotell och museer.
Efter att under hela 2000-talet sett hur idrotts- och kulturvärlden fått sin beskärda del av överflödet av pengar borde det inte vara en överraskning att man ser sig om efter nya områden att erövra, och med dem mer inflytande. Bland annat har Dubai försökt övertyga IFLA (international Federation of Library Associations) att arrangera sin nästa kongress i landet. IFLA samlar alltså de nationella biblioteksföreningarna under sitt tak, det vill säga bibliotekariers och informationsspecialisters medlemsföreningar, med uppgift att öka kunskap om vad biblioteken är och gör, och stöda sina medlemmar med professionell utveckling.
I Finland och Sverige har biblioteksföreningarna haft stor input i formuleringen av respektive lands bibliotekslagar och samarbetar med ministerierna kring utarbetande av de konkreta bibliotekspolitiska planerna.
I Norden har alltså de allmänna biblioteken (eller folkbiblioteken som det heter i Sverige) en väldigt aktiv roll gentemot lagstiftare, beslutfattare och det omkringliggande samhället. De nordiska länderna har setts som föregångare på många plan, speciellt ifråga om inkludering, arbetet med att engagera bibliotekets användare i verksamheten, integration, närdemokrati och fokus på eftersatta grupper. I skrivande stund samlas IFLA till kongress i Rotterdam och där arbetar man med att ”se hur biblioteken kan bidra till att skapa ett inkluderande samhälle, där alla har möjlighet att delta” (min översättning).
Engagemanget från de nordiska länderna i IFLA är är stort, mycket beroende av att biblioteken har sin finansiering på plats och biblioteksföreningarna och andra finansiärer gärna ser att stort deltagande, det ger ett stort utbyte för den som vill hålla sig up to date med vad som händer i den egna branschen runtom i världen.
Planerna med kongressen i Dubai har gjort att det börjat osa bränt och Finlands biblioteksföreningar och deras systerorganisationer i Norden har fört långa och många diskussioner bland medlemmarna.
Det var i juni som IFLAs styrelse meddelade att det bestämt sig för Dubai och detta ledde genast till reaktioner. Den 21 juni skrev Suomen kirjastoseuras ordförande Juha Manninen i ett inlägg att FAE är ett land där mänskliga rättigheter negligeras gång på gång och i och med detta är Dubai inte rätt ställe för IFLAs kongress. Styrelsens beslut, säger han, är en besvikelse. Följaktligen uteblir Finland från kongressen 2024.
Sveriges biblioteksförening kom till samma resultat efter en medlemsomröstning som gav ett entydigt nej som svar på frågan om biblioteksföreningen ska delta. I uttalandet lyfter man fram att IFLAs styrelse gått med på att exkludera alla frågor som berör HBTQ+ i kongressprogrammet.
I FLAs styrande organ har fått kritik även innan detta kontroversiella beslut togs, organisationen ses som avlägsen och tungrodd och helt enkelt för stor. Det som av många ses som det grundläggande i bibliotekens verksamhet, öppenhet, inkludering, demokrati och ett aktivt grepp för att lyfta fram HBTQ+ som en fråga som är viktigt i vårt samhälle, är inte förenligt med att städa bort diskussioner som på något sätt råkar vara misshagliga för regimen i Dubai.
En markering mot värdnationens programcensur har ändå IFLAs årsmöte gjort under sin sammankomst i Rotterdam i slutet av augusti: årsmötet 2024 kommer inte att hållas som vanligt i samband med kongressen. Kan ses som en liten sak men är i sammanhanget en tydlig markering.
Sen återstår det att se om det har någon effekt på IFLA att en del medlemsländer bojkottar årets viktigaste händelse. Ytterligare en vinst för den som sitter på pengarna och en förlust för mänskliga rättigheter. Tyvärr kan denna influens på ett nytt område leda till en backlash på bredare front, i och med splittringen av biblioteksvärlden.
