En bra politisk memoarbok bör vara så ärlig, självkritisk och objektiv som möjlig, men många är i själva verket snarare partsinlagor förklädda till historieskrivning, menar experter som Ny Tid talat med.
Svenska politikers självbiografier eller politiska memoarer har de senaste decennierna marknadsförts som bästsäljare. Det menar litteraturprofessorn Margaretha Fahlgren som tillsammans med Birgitta Wistrand i boken Älskas eller älska har analyserat en rad politiska memoarer från olika generationer. De handlar om känslor och makt, därav titeln: att älska eller älskas i politiken, och enligt författarna säger livsskildringarna mer om politiken och politikern än vad författarna avsett.
I Sverige är många eller till och med de flesta politiska självbiografierna skrivna av politiker som är mitt i yrkeslivet. Inte sällan handlar det om att de har varit ett antal år i politiken och är på väg mot andra karriärval.
– Som att de vill dra fördel av en kändiskultur som de är en del av. Och att det finns en viss status i att ge ut en bok, säger Fahlgren.
Men hon anser att kvaliteten på böckerna och läsningen lämnar mycket att önska.
– Utlovade avslöjanden och detaljer kring exempelvis konflikter och politiska intriger saknas ofta. Snarare är de flesta politiker försiktiga och avslöjar ganska lite i de här böckerna.
Enligt Fahlgren hör det ihop med att de i regel är skrivna relativt tidigt i yrkeslivet och författarna vill hålla alla dörrar öppna för framtida karriärval.
Det är också, enligt Fahlgren, en svår genre.
– Det blir inte så jättebra. Om politikerna själva har skrivit, så är det ofta långa redogörelser och texterna faller platt.
Därför tar många politiker hjälp av andra att skriva. Tidigare var det ofta spökskrivare, men det har blivit vanligare att medförfattaren står med som just medförfattare på bokomslaget.
– Dessutom kan de ju omöjligen hinna skriva dem själva. Särskilt inte när de ibland till och med kommer ut med memoarer medan de fortfarande är aktiva politiker.
Känslornas arena
Mest intressant, menar Fahlgren, är att se vad politikerna väljer att skriva om, och vad de utelämnar.
– Det har visat sig vara de delar i det politiska livet som väckt mest känslor, som blir huvudinnehållet, även om det så klart inte läggs fram på det sättet. Men ändå brukar de utvalda händelserna ofta säga mer om politikern ifråga än vad författarna kanske avsett, säger Fahlgren och konstaterar att detta var just en av huvudanalyserna som gjordes i Wistrands och hennes analys.
Fahlgren beskriver hur politiken via memoarerna har visat sig vara känslornas arena.
– Det är ändå mellanmänskliga relationer det handlar om och i politiken spelar det roll vem man gillar och vem man inte gillar. Det framkommer också att det som berör också styr mycket av beslutsfattandet, säger hon med hänvisning till sin studie.
– Man skulle önska att det fanns mer av självkritik och inte minst självreflekterande i de här böckerna, konstaterar hon.
När en del kvinnor blev framgångsrika inom sina respektive partier blev de också ett större hot mot framgångsrika män i partiet. Det här är ett mönster som framträder i flera böcker, men de kvinnor som skrivit dem har varit försiktiga i sina framställningar. Det handlar om att inte bränna några broar.
Svikna kvinnor
Fahlgren menar att kvinnor skriver mer om privata saker, ibland hämtade från barndomen, vilket tenderar att överskugga den politiska gärningen, medan männen håller berättandet nära politiken och positionen. Men de är minst lika känslomässiga, säger Fahlgren och tillägger:
– Vilket de nog inte alltid är medvetna om. Det framkommer via beskrivningar av svikna löften och brutna lojalitetsband, inte sällan med ett uns av bitterhet.
Flera framgångsrika kvinnor i politiken, inte minst från Socialdemokraterna, som dominerade politiken under flera årtionden, vittnar om att de bars fram av partiet tidigt i sina karriärer och därför inte talade om feminism och kvinnors rättigheter, men att de såg ett mönster när de kom upp sig i partiet.
– När en del kvinnor blev framgångsrika inom sina respektive partier blev de också ett större hot mot framgångsrika män i partiet. Det här är ett mönster som framträder i flera böcker, men de kvinnor som skrivit dem har varit försiktiga i sina framställningar. Det handlar om att inte bränna några broar, säger Fahlgren och tillägger:
– Det framkommer också att kvinnors kläder och kropp ofta kommenteras i olika sammanhang.
Lovas mer än det håller för
Fahlgren ser att de politiska memoarerna har förändrats.
– Det räcker inte att beskriva. Det måste finnas ett personligt avtryck. Läsaren måste på något sätt få lära känna politikern.
Ändå blir det ganska tråkigt, eftersom de flesta politiker idag är så slipade och medietränade att de tenderar att repetera inövade politiska budskap snarare än att vara just personliga.
– De skulle kunna vara mer självreflekterande. Och våga mer och inte vara så styrda och anpassa bilden till de goda sidorna. Det är så tydligt att de har ramar som styr. Det märks också att det hela tiden finns en underliggande rädsla att blotta sig.
Fahlgren beskriver det som en rädsla för att bli av med makten eller att bli avvisad och förskjuten av sitt parti. Behovet av att tillhöra den politiska känslogemenskapen är avgörande för både kvinnliga och manliga politiker, men som manligt kodad är den särskilt svåråtkomlig för kvinnor, menar hon.
– Det brukar utlovas långt mycket mer än det levereras, konstaterar hon.
Inte språngbräda i Finland
I Finland är de flesta som skriver sina memoarer före detta politiker. Få politiker mitt i karriären har gett ut sina memoarer som avstamp för en möjlig ny karriärriktning, inte heller för att på ett uppenbart sätt stärka sitt varumärke.
– Jo, jag tycker inte att det i Finland finns någon trend, där yngre politiker använder sig av memoarer som trampolin. På rak arm kommer jag inte på något konkret sådant fall, säger Bjarne Nitovuori, som har bakom sig en lång karriär som recensent av politiska böcker och memoarer, företrädesvis på Hufvudstadsbladet.
Den enda han kommer att tänka på är Esko Aho och hans många böcker om sin statsministerperiod (1991-1995).
– Det spekulerades i att de möjligtvis kom ut med tanke på det stundande presidentvalet 2024, säger Nitovuori och tillägger:
– Nu blev han inte presidentkandidat, enligt vissa bedömningar på grund av sin ryska koppling.
Nitovuori minns också när journalisten Heikki Saari 2013 gav ut boken om Eero Heinäluoma och Heinäluoma vid presskonferensen fick frågan huruvida det var hans presidentvalsbok.
– ”Inte ännu”, svarade Heinäluoma då, berättar Nitovuori och fortsätter:
– Han avstod sedan från att försöka bli presidentkandidat 2018, enligt min bedömning för att Sauli Niinistö var överlägsen. Han siktade väl på 2024, men det tåget gick också förbi, bland annat även i hans fall på grund av hans Rysslandskontakter.
Nitovuori ser istället att de politiska memoarer som har getts ut snarare har handlat om att personen i fråga har velat ge sin version av ett politiskt händelseförlopp.
– De har kanske ansett att bilden av dem har förblivit oklar eller felaktig och vill rätta till den. Eller så kan det nog vara så att något förlag har antagit att deras berättelse kunde intressera en större allmänhet.
Fallet Jäätteenmäki
Nitovuori tycker att de bästa politiska memoarerna kännetecknas av att vara ärliga, självkritiska och så objektiva som möjligt.
– När jag har skrivit recensioner av memoarer har jag kanske fäst mig vid just den aspekten, säger han och tillägger:
– Men de bör också tillföra något nytt till vad man vet om en historisk händelse eller förklara något som förblivit dunkelt.
Nitovuori tänker till exempel på fallet Anneli Jäätteenmäki 2003. Jäätteenmäki tvingades avgå som statsminister efter bara några veckor, efter att det hade avslöjats att hon intrigerat med president Tarja Halonens medarbetare för att få hemliga papper om förre statsministern Paavo Lipponens agerande i samband med Irak-krisen, samt att hon fört riksdagen bakom ljuset.
– Tidigare i år kom Lauri Kontros Jäätteenmäki-biografi ut och den gav en version av händelseförloppet, men något övertygande bevis för att hennes version är den rätta presenterades dock inte, säger han och fortsätter:
– I fjol utkom dåvarande utrikesministern Erkki Tuomiojas dagböcker från samma tid och i den boken är versionen en annan. Nu har vi länge väntat på tredje delen av Paavo Lipponens memoarer, som borde behandla just den tiden. President Tarja Halonen skriver ju knappast memoarer, säger Nitovuori.
”Skrev efter diktamen”
Annars finns samma tendens i Finland som i Sverige de senaste decennierna, nämligen att politikerna mer sällan själva skriver sina memoarer, utan låter en journalist skriva en biografi över politikern i intimt samarbete med denne.
– Det är alltså egentligen fråga om memoarer, som skrivits ut av journalisten. Jag kommer ihåg när jag gratulerade journalisten Timo Hakkarainen- för hans bok om Matti Ahde (2013) att han svarade: det är nog inget att gratulera mig för, jag skrev efter diktamen.
Ser du några skillnader mellan hur män och kvinnor i politiken skriver sina memoarer?
– Det har jag nog inte lagt märke till. Jag tror att kvinnor inte skriver memoarer lika flitigt som män. Det är bara mitt intryck.
Listan på manliga politiker som skrivit sina memoarer kan göras lång. Här finns bland andra Paavo Lipponen, Erkki Liikanen och Pär Stenbäck, som har skrivit memoarer efter att deras politiska karriärer tagit slut. Och till dem som låtit andra – oftast journalister – skriva om sig hör förutom Heinäluoma också Jacob Söderman, Matti Huutola och Kari Uotila. Alla med en politisk karriär bakom sig.
– Jo, gärna får memoarerna vara personliga och politikerna får också bjuda på sig själva, och många läsare tycker kanske att det är viktigast, men viktigare är enligt min åsikt att de kommer med nya fakta om historiska händelser, säger Bjarne Nitovuori.
