Hur behandlas transnationalitet, mellanförskap och maktstrukturer i finländsk och svensk litteratur?
En nationalstat med ett kulturellt minne, en historia, ett språk och en litteratur? Människor som befinner sig mellan kulturer eller på gränserna är tvungna att förhandla med de här stora narrativen. Den sortens erfarenheter står i centrum för vad som kunde kallas postkolonial maktkritik i svensk och finsk skönlitteratur.
Makten som kritiken vill komma åt är inte en sådan som med våld trycker ner och underkuvar sina offer. Den är snarare en diskret hegemoni som får ideologiska ordningar och tankar som människor skapat att verka naturliga. Det säger Kaisa Ilmonen, som är lektor i allmän litteraturvetenskap vid Åbo universitet. Hon har forskat i migrantromaner, postkolonialism och intersektionalitet.
Litteratur som rör sig över gränserna
Jag träffar Ilmonen i Åbo universitets nyrenoverade byggnad för humaniora i hopp om att hon ska hjälpa mig förstå vad som verkar vara ett oändligt komplicerat och också ganska eldfängt område. Vi slår oss ner i ett mötesrum och hon berättar om hur postkolonialismen handlar om att avslöja den dolda koloniala maktens verksamhet, bryta ner osynliga maktstrukturer och visa hur makten är invävd i många diskurser som har etablerats som självklara. Mycket av det vi tänker att är självklart kanske egentligen inte är det, utan kommer någonstans ifrån.
– Makten är bedräglig och lömsk. Den inverkar genom språket, i konsten, i diskurser och reklam. Den måste uppmärksamt brytas ner och det är precis det som postkolonialism är, eller vad postkoloniala eller gränsöverskridande litteraturvetare gör, säger Ilmonen.
I Finland började den postkoloniala teoribildningen inom litteraturvetenskap ta fart på 1990-talet, inspirerad av rörelsen i Amerika och Europa. Tanken var att kritiskt läsa och dekonstruera de maktstrukturer som döljer sig i all västerländsk konst. Ilmonen säger att många finska litteraturvetare ändå idag i stället för postkolonialism talar om ”gränsöverskridande litteraturvetenskap”.
– I bakgrunden finns ordet ”gräns”. Det handlar om allt som rör sig över och genom gränserna eller lägger sig på dem, i stället för att existera i ett avgränsat rum. Det täcker många olika sorters problematik och bryter ner mallen där en nationalstat har ett nationalspråk och en nationallitteratur.
Finland har inte en konkret historia som kolonialmakt på samma sätt som till exempel Storbritannien. Ilmonen menar att termen ”postkolonialism” är en referens till den brittiska historien.
– Begreppet postkolonialism har kritiserats för att det upprätthåller den brittiska problematiken och den imperialistiska historien, säger hon.
En postkolonial läsare tar också i beaktande att alla verkligheter inte är likadana. Olika rasifierande personer har också sina egna inre ”andra”. Det finns till exempel inte en enda samisk identitet
Skildrade erfarenheter av mellanförskap
Postkolonial maktkritik i skönlitteraturen ser inte ut på ett enda sätt och någon enhetlig genre finns inte. Då jag frågar Ilmonen om saken säger hon ändå att den här typen av tankar och teman definitivt syns i den svenska och finländska litteraturen. Till en stor del menar hon att det handlar om så kallad ”postinvandringslitteratur”, som har vuxit sig stor speciellt i Sverige.
– I Sverige är den här litteraturen mycket urban och kopplad till det urbana rummet. I Finland är den ännu på uppgång, exempelvis i form av estradpoesi, poetry slam och rapmusik. Den här typen av lyrik och rap har säkert stått för mycket av mångfalden här, säger Ilmonen.
Ilmonen fortsätter med att konstatera att mångkulturaliteten ofta också syns textuellt i skönlitteraturen, genom att författare väver in olika språk och dialekter. En som starkt påverkat den här traditionen är Jonas- Hassen Khemiri, som skriver i Sverige.
– Jag har gillat speciellt hans roman Allt det jag inte minns. Där beskrivs den svenska byråkratin i förhållande till invandrare. Det finns helt absurda luckor i systemet som invandrare kan falla i, till exempel papperslöshet, säger Ilmonen.
Då jag frågar Ilmonen om exempel på författare och verk säger hon att också Marjaneh Bakhtiaris roman Kalla det vad fan du vill är ett bra exempel på en svensk roman som handlar om gränser mellan kulturer och språk. Hon nämner också Pajtim Statovcis Tiranas hjärta, som behandlar uppdelningen mellan väst och öst.
– Han är sjukt bra på att förhandla med det kulturella minnet! Huvudpersonen minns sin pappa som berättar folksagor. Men sagorna är annorlunda i hans minne, till exempel får de två örnhuvudena i Albaniens flagga klackskor och läppstift, säger Ilmonen.
Mia Österlund är docent i litteraturvetenskap, ämnesansvarig och forskningsledare vid litteraturvetenskapen vid Åbo Akademi. Jag träffar henne en morgon på hennes arbetsrum. Österlund säger att mycket av postkolonial maktkritik i finsk och svensk skönlitteratur handlar just om ett sorts skildrade erfarenheter av mellanförskap.
– Hos oss har vi ju förstås Adrian Perera som nog har fört in något helt nyskapande. Det här laborerandet med mammans röst och sätt att tala gör något så spännande också med formen. Vi får mammans brutna svenska blandat med engelska och singalesiska längs med.
Mamman är en figur i flera av Pereras verk. Han har gett ut bland annat romanerna Alla mänskorna ha problemen och White Monkey. Ett annat finlandssvenskt exempel som Österlund nämner är Sara Razais Djävulen är en lögnare, som skildrar vänskapen mellan två tonårsflickor där den ena utvisas till Ghana. Flickorna i romanen fortsätter hålla kontakt över nätet medan båda kämpar med sina egna problem på varsitt håll.
Österlund konstaterar att det i Sverige är lätt att hitta exempel på författare som behandlar temat. Här finns en hel uppsjö författare som skriver postkolonialt och maktkritiskt. Som exempel nämner hon Johannes Anyuru, Sami Said och Athena Farrokhzad. Österlund säger att också sverigefinnar som Eija Hetekivi Olsson och Susanna Alakoski kan räknas hit. Bland finskspråkiga författare lyfter Österlund upp Sofi Oksanen och Koko Hubaras roman Bechi.
Österlund forskar själv i barnlitteratur. Hon säger att det i bilderböcker är vanligt att man i visuella skildringar av till exempel en dagisgrupp eller skolklass ser mångfald i representationer. I texten menar hon ändå att det inte är lika vanligt, även om det också går att hitta där. Ett exempel på det är bilderboken Ni är inte min mamma av Frank Furu med illustrationer av Linda -Bondestam där huvudpersonen är ett ensamkommande somaliskt flyktingbarn.
– Alla är jättesnälla på mottagningscentralen och boendet, men det är ändå ”inte min mamma”. Boken skildrar kampen hon har kring det. Det finns en underbar scen där de försöker trösta henne med ett mumintroll och hon blir så arg att hon sparkar i väg det.
Lång kamp och okunskaper
En annan viktig del av uppgörelsen med de koloniala maktstrukturerna i Finland och Sverige handlar om det samiska. Då jag frågar Österlund om det konstaterar hon att det har varit en lång kamp mot okunskap och tystnad och tagit länge innan samisk litteratur börjat ges ut och få plats. Hon menar ändå att det är något som håller på att förändras.
– Inom det barnlitterära har vi till exempel haft samiska augustvinnare och nominerade, senast Moa Backe Åstot med en fin ungdomsroman om hur det är att vara renskötare och homosexuell same. Hon beskriver den här samiska miljön och den problematik som börjat lyftas upp allt mera i samisk aktivism på ett fantastiskt sätt, säger Österlund.
Österlund nämner också Ann-Helén Laestadius i Sverige som också har fått augustpriset och gett ut till exempel romanen Stöld. Inom den finlandssvenska litteraturen säger Österlund ändå att det är rätt snålt med samisk litteratur.
– Det är öppna frågor. Den samiska kulturen har varit muntlig så länge att de inte har samma infrastruktur och tänk kring litteraturutgivning, säger hon.
Då jag talar med Kaisa Ilmonen om samisk litteratur, berättar hon att också forskare och läsare som intresserar sig för det postkoloniala tenderar att glömma bort ursprungsfolk och minoritetsgrupper.
– Man har till exempel inte alltid förstått att det också i ”den första världen” finns egna andrafierade. De ”andra” befinner sig inte nödvändigtvis i någon annan, ”tredje”, värld.
Brännande aktuella samtidsfrågor
Jag fortsätter med att fråga Ilmonen om vad det egentligen vill säga att läsa postkolonialt. Hon förklarar att det handlar om att uppmärksamt granska hur den koloniala historien och världsordningen syns i verket. Läsaren avslöjar, bryter ner och ser hur mycket i världen som ännu idag har sin grund i gamla ideologier och system.
– En postkolonial läsare tar också i beaktande att alla verkligheter inte är likadana. Olika rasifierande personer har också sina egna inre ”andra”. Det finns till exempel inte en enda samisk identitet, säger Ilmonen.
Ilmonen lyfter också fram att det då man läser postkolonialt är det viktigt att lyssna till den andras röst och ge utrymme åt författare som själva blivit andrafierade av de koloniala strukturerna.
– Enligt mig borde den som forskar i postkolonialism uttryckligen vara en lyssnare. Om man läser ett verk av någon författare som ses som ”annan” så lyssnar man och ger utrymme.
De postkoloniala frågeställningarna är breda och går in på många av vår tids mest akuta frågor. Mot slutet av mitt samtal med Mia Österlund kommer vi in på hur den politiska kontext vi lever i idag också gör ämnet mycket viktigt.
– Kommer det att mata de här frågorna så att vi blir mera intresserade av att faktiskt ha den här uppgörelsen med maktordningarna och få in det här tänket på djupet? Det skulle vara önskebilden, säger Österlund.
Frågan om hur vi ska förhålla oss till litteraturhistoria, nationell identitet och tradition i vår alltmer globaliserade värd är också svår. Den här artikeln har introducerat ämnet, som kan vidga sig åt alla möjliga håll och leda in på en diskussion om många av vår tids viktigaste frågor. Själv ser jag fram emot att dyka ännu djupare, kanske först genom att läsa Maïmouna Jagne-Soreaus doktorsavhandling om postinvandringslitteratur i Norden.
