I hyllan för bästsäljare i Munksnäs bibliotek råkade jag se titeln Paha valta av Brian Klaas. Min nyfikenhet väcktes. Kriget i Ukraina gjorde ämnet högaktuellt. Gör makten Putin ond, eller lockar hans ondska honom till makten? Jag frågade Ny Tids redaktion om det fanns en svenskspråkig upplaga, och om jag kunde få recensera den? Det fanns ingen svensk översättning! Den engelska titeln är Corruptible – Who Gets Power and How It Changes Us. Utgivningsår 2021.
Jag läste boken. Det var den värd. Inte för de svar den ger, utan för de frågor den väcker. Den centrala frågan är om makten är vertikal. Och i så fall, går den uppifrån ned eller nedifrån upp, eller något däremellan. Om den vertikala makten genomsyrar samhället blir den med tiden ett beteendemönster. Människan söker sin plats i hierarkier. Hackordningen fördelar makten, som tätnar uppåt.
Peter den Store införde en 14 graders rangordning i militären 1722, men de som läst de ryska klassikerna vet att hackordningen också fanns i det civila. Den sovjetiska nomenklaturan hade sina förebilder. Ivan Pavlov var rysk beteendepsykolog. Nobelpristagare 1904. Stimulus och respons. Piska och morot. Han kan tolkas så att utövandet av makt är ett beteende, som kan vara inlärt. Då är det inte en egenskap, likt ondska, som är medfödd. Det är den frågan Brian Klaas penetrerar.
Ryssland hade något som liknade demokrati under en mycket kort tid, i Novgorod, för tusen år sedan.
I demokratier går makten i teorin nedifrån upp. Den är given, enligt bestämda regler, och tidsmässigt begränsad. I autokratier är makten tagen, och går uppifrån ned. Den saknar tidsbegränsning.
Demokratin fungerar långsamt, autokratin i sin ideala form snabbt. Också demokratier samlar vid kriser makten i toppen. Men det är inte samhällets effektivitet som Klaas diskuterar. Det är frågan om makten korrumperar, leder till ett oetiskt beteende? Ondska, på vardagsspråk.
Frågan är klassisk. William Pitt påstod i det brittiska underhuset 1770 att ”obegränsad makt är ägnad att fördärva, korrumpera, missbruka”. Allmänt känt är Lord Actons påstående i ett brev till biskop Creighton: ”Makt tenderar att korrumpera, och absolut makt korrumperar absolut”.
En annan vinkling är att makt lockar speciella personligheter. Klaas nämner den ”svarta triangeln”: machiavellism (i betydelsen manipulation). narcissism och psykopati. Maktlystnad får en annan nyans om man kallar den för kontrollbehov. Också det varierar dokumenterat mellan olika människor. Släkt är begreppen i varje fall. Personlighetsanalys förefaller ändå ofruktbar när det gäller samhällens sätt att fungera eller förhållandet mellan nationer.
Klaas ger några exempel på möjligheten att påverka samhällssystem.
Belgiens kung Leopold II var i sitt hemland känd som en upplyst härskare som arbetade för jämlikhet och sociala reformer. Men i Belgiens koloni Kongo utövade han makt med despotism, våld och grymhet.
Det andra exemplet är diplomaten Paul Bremer. Efter USA:s seger i Irak skulle han med vidsträckta fullmakter ”säkra att det iranska folkets intressen är representerade”. Men enligt Klaas blev det ett totalt misslyckande. Bremer regerade med dekret, närmast som en autokrat.
Machiavelli påstod att det finns tre sätt att hålla makten i ett besegrat land. Att själv bosätta sig där och ta härskarmakten, tillsätta en maktfullkomlig vasall eller förstöra landet i grunden, som romarna gjorde med Kartago. Alla tre metoder förutsätter auktoritativ makt. Demokrati har sällan kunnat exporteras, varken till Afghanistan, Vietnam eller Irak.
Mitt motiv för att läsa Klaas bok var: hur skall det gå med Ryssland? Jag fick inget svar.
Brian Klaas:
Paha valta: kuinka se muuttaa meitä kaikkia.
Översättning: Aura Nurmi.
Atena, 2022.
