I sommar har det i finskspråkiga tidningar skrivits massor om omvändelseförsök av hbtq-personer, det vill säga försök att få någon att förändra, permanent dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Ämnet har fått mera uppmärksamhet dels på grund av medborgarinitiativet Rikkomaton (Sve.: Obruten, hel), och dels eftersom allt flera länder (senast Belgien) stiftat lagar för att förbjuda sådan verksamhet. Det är viktigt att ämnet behandlas och reportagen om dem har varit bra, tycker jag.
Ändå märker jag att jag irriteras av att erfarenheterna i reportagen på ett visst sätt tycks exotiseras. Är det för att det handlar om religion?
I en kolumn i Hufvudstadsbladet (5.8 2023) skriver Maria Sundblom Lindberg om journalisters begränsade intresse för religion, att ”världsbilden plötsligt [blir] svartvit och människosynen rigid”.
”Sex och våld på lägergårdar intresserar, men sällan fördjupar de sig i religionen som maktfaktor, konfirmandundervisningens innehåll eller den strukturella chauvinismen i kyrkan. Och eftersom ingen annan heller gör det så får det fortsätta ogranskat. Ogranskat och oanalyserat och då blir det också ointressant och osynligt.”
Sundblom Lindberg skriver inte specifikt om hbtq-omvändelseförsök, men hon pekar på ett intresse för det religiösa som begränsar sig till det skandalösa eller skandaliserande.
Det skandaliserande förhållningssättet distanserar: det är inte vi som sysslar med hbtq-omvändelse-verksamhet och det är inte här det sker, bland oss. Därmed blir det lätt så att vi tänker att det räcker med att retoriskt fråga vem dessa monster är som håller på med det här, utan att begrunda vad vi vill eller menar med frågan.
Det skandaliserande förhållningssättet distanserar: det är inte vi som sysslar med hbtq-omvändelseverksamhet och det är inte här det sker, bland oss. Därmed blir det lätt så att vi tänker att det räcker med att retoriskt fråga vem dessa monster är som håller på med det här, utan att begrunda vad vi vill eller menar med frågan. Frågandet förblir ett performativt ruskande på huvudet över sånt som händer ”därborta”, inom mer eller mindre slutna trossamfund.
Nu har visserligen en del journalister börjat söka efter vilka instanser som mer explicit tycks erbjuda hbtq-omvändelseverksamhet. Det får mig att undra om någon tänker att målet med medborgarinitiativet och uppmärksammandet av fenomenet är att vi ska få, typ, Andy Chambers på Elävät Vedet rf att sluta.
Sårbarhet och #metoo
Hur hbtq-omvändelseverksamhet behandlas i medierna och hur bemötandet av den är en utmaning för samhället tycks ha vissa gemensamma drag med förhållningssätt till sexuella trakasserier. Även inställningen till sexuella trakasserier präglades tidigare av distanserande och skandaliserande. Och eftersom vår kollektiva förståelse fördjupats betydligt angående sexuella trakasserier, inte minst tack vare #metoo och #dammenbrister, kan det vara fruktbart att försöka närma sig problematiken kring hbtq-omvändelseförsök utifrån denna kollektivt fördjupade förståelse.
Här tänker jag speciellt på hur denna förståelse vidgats tack vare att vi (åtminstone i viss mån) slutat tro att det enbart händer ”därborta”, men också att det enbart är en specifik sorts människa som trakasserar eller blir trakasserad eller att trakasserier enbart tar stereotypa uttryck.
I takt med att vi slutat hålla problematiken på avstånd har vi också börjat bättre förstå oss på sårbarheten hos offren – trakasserierna begås ofta av människor som offret bryr sig om. Att de begås inom gemenskaper som offren starkt identifierar sig med och i sammanhang som ofta är intimt sammanvävda med deras självförståelse och framtidsutsikter.
För att kunna ingripa i sexuella trakasserier har det varit viktigt att nyansera skälen till att det tidigare inte diskuterades, varför offren förblev tysta och varför förövarna skyddades.
Nyanserandet har lett till en närmast intuitiv förståelse för att offer för sexuella trakasserier inte gynnades av det skandaliserande förhållningssättet. Förändringen i hur vi förhåller oss hänger ihop med distinktionen mellan att bli påtittad och att bli sedd.
Reportage om sexuella trakasserier har i dagens läge en annorlunda prägel. Vi kanske också läser dem på ett annat sätt. Dels är det för att vi vet att i allt fler sammanhang möter förövare negativa konsekvenser och för att sexuella trakasserier inte längre lika lätt bagatelliseras.
Trycket att delta i distanserandet och bagatelliserandet för att undvika dålig stämning har minskat. Det har blivit mindre performativt ruskande på huvudet, mindre påtittande och mera solidariskt seende. Ett seende som gynnar offret. Ett seende som förstår: detta händer fortfarande men nu görs något åt saken. Och: detta har hänt mig. Detta kunde hända även mig. Me too.
En perspektivförändring
För att börja ta itu med sexuellt ofredande som ett socialt fenomen räckte det inte att vi frågade var de mest uppenbara sexuella trakasserierna äger rum, de som fick uppmärksamhet i skandaliserande reportage.
Det krävdes en perspektivförändring som erkände: det kan hända (och händer) var som helst. Jag kan bli intrasslad och behöver förstå vad jag då kan och bör göra.
Jag tänker att det finns mycket liknande utmaningar när det gäller hbtq-omvändelseverksamhet.
När vi förstår sådan verksamhet bredare – som ett fenomen som likt sexuella trakasserier dels handlar om trycket att, för att undvika att vara till besvär eller skämmas, för att undvika dålig stämning, gå med på sådant som egentligen är skadligt för en själv, om möjliggörare som blundar inför det som sker och hur det sker – kan vi få syn på något som borde vara uppenbart. Patologiserande av sexuella läggningar eller könsidentiteter och påtryckningar att anpassa sig till cis-heteronormer förekommer så gott som var som helst och i nästan vilka sammanhang som helst, inte alltså enbart inom vården eller inom specifika trossamfund.
Personer som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter utsätts för situationer som är kränkande för dem, som inte utgår från deras bästa som hbtq-personer och som inte i tillräcklig utsträckning beaktar deras sårbarhet – i massor av sammanhang och utan att det har negativa konsekvenser för dem som utsätter dem för det.
Många märker det inte. Det bagatelliseras. För att undvika dålig stämning.
Om vi börjar där blir frågan ”var händer det?” besvärande. Om vi börjar där blir det också lite besvärande att rikta strålkastaren mot trossamfunden. Och jag tänker att frågan är besvärande på ett liknande sätt som om någon frågade ”i vilka situationer är det sannolikt att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier?”
Behov av pragmatism
Tänk er att #metoo skulle ha börjat med religiösa gemenskaper eller med ett fokus på just trossamfund. Skulle rörelsen ha haft den framgång den hade? Ändå skulle detta ha varit rimligt. Vi vet alla att många trossamfund har svårt med frågor kring jämställdhet och likabehandling. Vi vet att den problematik som #metoo var avgörande för att få igång var en utveckling av våra hermeneutiska resurser kring är speciellt ingrodd inom många trossamfund.
Krusningar av #metoo och #dammenbrister nådde åtminstone en del trossamfund i viss mån, med fördröjning. Inom svenska kyrkan skapades kampanjen #vardeljus och inom lutherska kyrkan i Finland #sanningenbefriar. Men det ursprungliga budskapet riktades inte specifikt till trossamfund. Budskapet var, som sagt: det kan hända var som helst. Alla bör fatta vad det handlar om. Alla bör kunna känna igen det och förstå hur destruktivt det är. Var än det händer.
Vi behöver förbättra människors rättsskydd i allmänhet på sätt som även hjälper dem som lever i mer eller mindre slutna trossamfund. Lagstiftningen bör alltså inte tillåta undantag för omvändelseverksamhet som tar religiösa uttryck. Fastän lagstiftningen inte bör rikta sig specifikt till trossamfund, bör förbuden täcka även situationer som typiskt uppstår enbart inom trossamfund (exempelvis förbön, andeutdrivning). Genom att särskilja mellan handlingar som riktar sig mot en annan person och religiösa förkunnanden kan religionsfriheten anpassas till andra relevanta mänskliga rättigheter. Alla bör ha rätt att tro och uttrycka sin tro. Men ingen bör ha rätt att försöka förändra en annan individs sexuella läggning eller könsidentitet eller uppmuntra dem att dölja den eller undertrycka den. Och om någon försöker göra det borde du kunna lita på att staten är på din sida.
I somras skrev det belgiska public servicebolaget VRT om nyheten att hbtq-omvändelseverksamhet förbjudits i Belgien. Ett offer uttryckte att hon var lättad över beslutet. Hon konstaterade att hon nu kommer att kunna använda ordet olaglig: ”’What you are doing, Sir, is illegal.’ It’s easier when the law is on your side”, påpekade hon.
Fokus på offrets sårbarhet
Att fokusera enbart på trossamfund stöter enligt mig alltså på två problem: dels det att vi som samhälle har lärt oss att det är väldigt svårt att direkt inverka på trossamfund; dels att då vi närmar oss problemet genom att börja med verksamheten som sker inom trossamfund tenderar vi att fokusera på gärningsmännens motiv och berättiganden. Det är kanske speciellt där som vi kan lära oss något genom att tänka på utvecklingen kring fördömandet och förbjudandet av sexuella trakasserier.
Det kan förvisso vara viktigt att förstå varför de som trakasserar tänker att det de gör är normalt och kanske till och med sexigt, ja varför inte till och med så att förövaren tänker att offret borde vara tacksamt för den uppmärksamhet hen får av förövaren. Men för att förbjuda sexuella trakasserier behövde vi flytta fokuset bort från frågor kring förövarens motiv. Istället började vi fokusera på offrets sårbarhet och utsatthet, hens behov av rättsskydd.
Offrets sårbarhet blev en konkret utmaning som stod i centrum för hur vi bör förhålla oss till tematiken. Det har blivit mycket svårare att normalisera eller bagatellisera trakasserier efter att vi blev mindre intresserade av hur gärningspersonen resonerade och mera intresserade av den situation som offret därmed hamnade i.
Människor som utsätts för hbtq-omvändelseförsök inom trossamfund behöver hjälp. Jag förnekar alltså inte att de skulle vara speciellt utsatta. Men jag är tills vidare övertygad om att hjälpen når dem snabbast om vi först konstaterar att sådana försök bör förbjudas var än de händer.
Vi har ett samhälleligt ansvar att se till att ingen bör sakna rättsskydd om de utsätts för försök att förändra, undertrycka eller förneka deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck, under vilka som helst omständigheter. Att förbjuda detta i lag kommer inte att lösa alla problemen. Men det är, tänker jag, det effektivaste första steget.
Foto: Peakpx
